Skrattat på fel ställe

ÅÅÅH kom på en till sak.... När någon säger till mig typ; "Jag måste prata med dig om en jätteallvarlig sak som jag mår dåligt över.." osv blir jag ju skitskraj och undrar vad som har hänt, sen när denna person har berättat (beroende på vad det handlar om) så brukar jag börja skratta för att det enligt mig var ett skittöntigt problem :$$$ ELAK JAG ÄR

Jag fick ett enormt skrattanfall på kyrkogården, för jag mindes något sjukt roligt som min far en gång sade. Those who heard glared at me, needless to say.

Hände mig med en gång .__.

När min kompis ramlade i trappan så började jag asgarva, kände mig lite taskig, men ja. '-'

Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Eh, ofta. När någon ger mig en irl-komplimang, speciellt. Fan vad dumma de måste känna sig.

Micke; Du har så jävla fint hår, det är så mjukt och rött och sådär jätteperfekt.
Frida; HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHAH
Micke; ..... felåt?? :c

Ofta när jag blir rädd, obekväm eller orolig börjar jag skratta som en försvarsmekanism.

Som när min bästa kompis berättade att hennes mormor hade slagit huvudet i handfatet och fått sy så började jag skratta jätte mycket!

Jag fick ett skrattanfall på ett dop en gång. Det var underbart! :'

Jag började skratta i klassen (tillsammans med fem andra) när bråkstaken i klassen berättade att han äntligen lärt sig att zink är ett grundämne.

Ugh, jag känner mig så hemsk när jag skrattar fel, för jag gör det helt fel..

Exempel från idag;
Kompis T- HEEEEEEEEEEJ, Wilma!!!
Jag; - Hej!
Kompis T;- Min mormor och morfars katt Kissemisse Rillerull, gick bort precis. *Super ledset ansikte, nästan tårögt*
Jag; - HAHAHAHAH!

Varför kan folk inte döpa sin katter normalt..? D: