Glimtar av framtiden

Jättebra!!!

Förlåt för att jag inte kommenterat!!!

Sorry, för att jag inte har skrivit på jättelänge!
Kommer ett nytt kapitel nu.

- Nej, men se, är det inte de nya förstaårseleverna. Den store mannen talade med en hög brummande röst. - Ja, svarade jag ynkligt. Mannen gjorde en gest mot flera små båtar som vilade mot en spegelblank yta. - Förstaårselever, hitåt! Jag hoppade till, den store mannen talade igen med sin höga röst. - Jag heter Hagrid, sade mannen när alla satt i båtarna, det är ert första år på Hogwarts och jag antar att ni inte vill trilla i sjön. Båtturen var allt ifrån lugn, det svajade och Sarah lutade sig över båtens kant för att kräkas. När vi steg i land såg den stackars flickan ut som ett lakan. Ett stort slott hade dykt upp framför oss och jag såg de stora, och magnifika portarna slås upp. Ut steg en gråhårig kvinna med håret i en stram kut i nacken, och hennes blick såg ut att kunna skär igenom vad som helst. - Förstaårselever kommer med mig, hon var visst lika barsk som hon såg ut och hon vinkade irriterat med handen så att vi skulle följa med. Jag följde med skaran med elever och när vi steg upp för trappan kände jag både lycka och rädsla, lycka att äntligen få chansen att lära känna några snälla personer och rädsla för att jag skulle göra bort mig inför alla dessa människor som satt där inne och väntade på oss. - Vänta här, den stränga kvinnan tog till orda igen, jag ska bara hämta en sak. Nu vågade alla prata igen, när den stränga kvinnan hade gått, och babblandet blev snart olidligt. - Du, det var Sarah som petade på min axel. - Jag är rädd. - Mmm, sade jag, det är jag med, men vi får försöka att göra det bästa av vår rädsla. - Ja, men ändå, sade Sarah och tittade ängsligt på mig. - Tystnad, kvinnan med hökblicken hade kommit tillbaka. Hon bar på en pall med en sliten och gammal hatt på, den hade en liten glipa precis ovanför brättet. - Ställ er på led, beordrade kvinnan, jag heter McGonagall, förresten. Hon sade detta med en liten glimt av snällhet i ögonen och hennes mun böjdes upp i en konstig grimas, det var det närmaste ett leende jag sett från henne hitills. Alla förstaårselever ställde snabbt upp på ett led, om man ens kan kalla det ett led. McGonagall öppnade de stora portarna framför oss och vi var bländade. Den stora salen framför oss badade i ljus och vi såg massor med nyfikna ansikten stirra mot oss. Nu hade McGonagall placerat pallen mitt i salen och tog fram en lång pergamentrulle som hon började att läsa från. - Adams, Amber! Hon ropade upp flera namn, i bokstavsordning och till slut kom hon fram till mitt, Anne Leffley. - Leffley, Anne, ropade hon och jag såg att hon vinkade åt mig att komma fram till pallen. Jag gick fram till pallen och tryckte hatten över öronen, precis som jag sett de andra eleverna göra. - Detta var mycket svårt, hmm, hörde jag en röst säga i mitt huvud, du skulle passa bra i Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuffle, men det är ditt val, alltså att välja elevhem, jag framför bara mina åsikter. - Jag v-ve-vet i-inte, stammade jag. - Jaså, hmm, låt oss då placera dig i Ravenclaw. Det sista tror jag att hatten skrek ut högt, för att jag hörde ett jubel från ett bord där alla var klädda i färgen blått. Hatten tog jag av mig och placerade på pallen och gick mot bordet med snabba steg, jag gillar inte när all uppmärksamhet ligger på mig. Till min lättnad hamnade både Laurence och Sarah i Ravenclaw och de satte sig båda bredvid mig. Middagen var riktigt god och serverades på gyllene fat, och i en gyllene bägare fanns det god, kall pumpasaft. Efter maten var alla mätta och belåtna och vi gick upp till sovsalarna. På vägen stötte vi på ett litet problem, vi var tvungna att hitta vägen till vårt sällskapsrum. - Ursäkta, vet du var vårt sällskapsrum ligger, frågade jag en blond lång flicka med lockigt hår. - Följ med mig, sade hon och vi följde efter henne genom korridorer och gångar, tillslut kom vi fram till en staty av en örn. - Vad kom först, ägget eller hönan, sade den. Sarah, Laurence och jag såg förskräckta ut, men flickan såg ut som om det var det naturligaste i världen. Hon svarade lugnt på frågan och vi fick stiga in. I rummet fanns en brasa och ett fåtal fotöljer. Flickornas sovsalar ligger åt det hållet, och pojkarnas ditåt, sade hon och pekade. - Tack så mycket, sade jag. Åt Laurence sade jag: Vi måste nog gå åt olika håll nu. Sedan stegade jag och Sarah uppför trappan till sovsalarna för flickor och vi stannade framför en dörr där det stod: Förstaårselever. Sarah öppnade dörren och innanför dörren stod fyra himmelssängar. På två av dem satt det två flickor. De tittade förvånat upp när vi steg in. En av dem hade glasögon och kort rågblont hår. Den andra hade bruna ögon, hjärtformat ansikte och svart hår. - Hej, kvittrade de båda. - Hej, svarade vi. - Jag heter Marilyn, sade flickan med svart hår. - Och jag Cornelia, sade den andra flickan. Jag kom snabbt överens med båda, men Sarah hade lite svårt för Cornelia, varför vet jag inte, men hon hade bara det. Mina ögonlock blev tunga som bly och jag kände hur jag långsamt sjönk in i sömnens värld

Jättebra!

Vill du att jag ska tipsa denna ff till någon annan, så att du kan få fler läsare?

Om du vill det så, det är bara du som läser, så visst! Tack för att du läser denna ff över huvudtaget!

Ska tipsa nu, och förresten så vill jag säga att din ff är AWESOME!

Tackar! God jul på dig, oxå! Skriver lite mera nu.

En man satt i en fåtölj och stirrade in i den knastrande brasan, hans klädnad såg ut att ha utstått mycket, så smutsig och sliten som den var. "Kom hit Slingersvans", det var mer som en befallning en något mannen bad "Slingersvans" att göra. En kort person med små grisliknande ögon kom in i rummet och bugade mot mannen i fåtöljen. "Ja, herre, mästare, ers storhet", svarade den korte tafatt. "Döda honom, den förrädaren", svarade mannen i fåtöljen, med avsmak. "Ska bli, herre, mästare, ers storhet", den korte fumlade med sin trollstav och gick nervöst därifrån. "Äntligen", muttrade han, "äntligen"."

Jag vaknade med ett ryck och fann att jag låg i min säng tryggt på Hogwarts, jag hade den konstig smak i munnen och jag var illamående. Det kändes som som jag skulle kunna kräkas vilket ögonblick som helst. Vinden utanför fönstret tycktes viska mannen i fåtöljens sista ord, -Äntligen, äntligen. En kall kåre rann ner för min ryggrad. -Mmm. Jag hoppade till och vände mig om för att se vem som hade yttrat orden. Till min lättnad fann jag att det bara var Sarah som stirrade yrvaket på mig. - Godmorgon, sjusovare, sade jag, prata inte så högt bara, om du nu vill prata. - Jag bryr mig väl inte om den där mallgrodan Cornelia vaknar ur sin skönhetssömn, sade Sarah och tittade på Cornelia som om hon var något man bara kunde kasta i soptunnan. - Varför gillar du henne inte?, frågade jag. - Jo, jag gillar henne inte för att hon inte gillar oss, mig och Laurence, vi grälade om en sak, vi är kusiner, och då tog Laurence mitt parti, mumlade Sarah och hennes ord var fyllda av hat, egentligen var det bara en småsak vi grälade om, om vem Laurence gillade mest och när han sade att han gillade mig mest så hon sprang därifrån och sade till hennes mamma och..., Sarah han inte säga mer innan hon avbröts av en viss person, Cornelia. - Va, jag trodde att vi hade gått vidare, att vi var vänner, sade hon och tittade på Sarah med ett tårstrimmat ansikte. Sedan sprang hon ut från sovsalen. - Vänta, jag kan förklara, ropade Sarah efter henne. Men det var lönlöst, dagen gick och Sarah fick inte ett ord med Cornelia, inte ens på lektionerna. För Cornelia var Sarah bara luft, hon existerade inte. Till middagen var Sarah helt förkrossad. - Hon tittar inte ens på mig, sade hon. - Men Sarah, sade Laurence och sträckte tröstande fram sin hand. - Du behöver bara prata med henne, sade han förståndigt. - Jag har ju försökt, skrek Sarah och sprang ut från stora salen gråtandes.

Suupeer!♥
God jul på dig med! (Jag kanske borde skriva "Gott nytt år" istället.)

Kommer ett "kapitel" till nu!

- Det gjorde du bra, sade jag ironiskt till Laurence, hon började gråta! Sarah hade varit på gränsen till att gråta flera gånger idag och när hennes bror sade åt henne att gå och prata med Cornelia rann bägaren över. - Tack, svarade Laurence och tittade surmulet på mig. - Varsågod, sade jag, eller jag mumlade. Sedan började jag ta för mig av steken och potatisen och..., eller det var nog för mycket för att man ens skulle kunna veta vad allt var. - Du, Anne, sade Laurence när hans stund av ilska var över. - Ja, svarade jag drömmande. - Du vet, den där Malfoy, han Scorpius, jag har sett honom med Sarah. - Va! skrek jag och sprutade ut pumpajuicen jag hade i munnen över hela Laurence. - Jo, sade Laurence, en dag när jag skulle gå till pojktoaletten så såg jag Malfoy stå med inne i McGonagalls klassrum och skratta, så jag tittade in och såg Sarah ligga på golvet alldeles lealös och sedan hörde jag ett skrik som var så hemskt (vid de orden rös Laurence till och jag kunde se skräcken i hans ögon)... Laurence tystnade och såg ner i bordet.- Jag kunde inte röra mig, sade han, och det ångrar jag. Sedan var han tyst, han sade inget och stirrade ner i bordet. - Men vi borde gå till McGonagall och rapportera det, sade jag. - Nej, jag kan inte, sade Laurence, Malfoy såg mig, eller han såg mig nästan, han vet att det är någon som vet. Laurence tystnade och jag reste mig. Efter konversationen bestämde jag mig för att leta rätt på Sarah, bara för att vara säker på att Malfoy inte hade henne. Men när jag hittade Sarah mötte en helt oväntad syn, som jag aldrig kommer att glömma...

Awesome!
Undrar vad det är för syn Laurence aldrig kommer att glömma! *nyfiken*

Sorry, skrev lite otydligt, det är inte Laurence som går och letar, det är Anne, har ändrat mitt fel nu och hoppas att du förstår, skriver fortsättning nu!

Ett hest krax väckte mig. Det svajade för mina ögon, men jag uppfattade att någon, eller något, stod och stirrade på mig. Allt jag kom ihåg var ett bländande ljus. Plötsligt kände jag en smärta, så stor att den är svår att beskriva. Den gjorde mig blind och jag såg bara ett vitt ljus. - Ahhh, någon skrek, och det kan ha varit jag.

Allt var vitt till en början, det var som en slags dimma. Men sedan såg jag, jag såg mig komma in i ett rum och se mig omkring, sedan vände jag på klacken och skulle precis gå ut, men så grep en man tag i mig och drog mig tillbaka, han riktade sin stav mot mig och sade något. Jag tror att han sade: "Var är han, var är han den smutsiga.." Sedan tystnade han och andades in. "Nu ska vi ta det här långsamt, halvblod, var är han?" "Vad pratar du om". Hörde jag mig säga och skaka på mig, som om jag trodde att jag skulle kunna komma ut ur mannens grepp. "Vet du inte det?", väste mannen, "din smutsige lille förrädare till far" Sedan uttalade han tyst en förbannelse och jag sögs tillbaka till verkligheten.

Jag vaknade med ett ryck. Det var alltså den där stinkande, fula, råttliknande mannen som hade gjort så att jag inte hade kunde röra mig, eller hitta sarah, eller... Listan var lång och jag hatade honom för vad han gjort. - Men, vad har vi här, sade mannen som tagit mig tillfånga, den lilla halvblodsflickan. - Släpp mig! skrek jag. - Inte förrän du berättar, sade han med ett illmarigt och skadeglatt leende i ansiktet. Sedan gick han därifrån. När han hade gått skrek jag ut min ilska och sorg. Om ingen kom och räddade mig så skulle jag aldrig komma härifrån. Jag låg där några timmar och bara väntade på att någon skulle komma, eller på att jag skulle vakna och inse att det bara var en dröm. Men ingen kom, och jag vaknade inte.