Begravning och sorg.

Vila i frid Johan.


___________________


Jag har varit på tre begravningar i mitt liv. Min pappas morfars, min farfars och min morfars. Min pappas mormors begravning ville jag inte gå på, eftersom jag var 6 år och tyckte det var jobbigt med en till begravning, då min pappas morfar dog ett år tidigare.

Jag kommer inte ihåg något från min pappas morfars begravning, jag var trots allt bara 5 år.

Min farfars begravning var när jag var 8 år. Det var jobbigt, men vi hade inte så nära kontakt med honom. Vi träffades några gånger per år, men inte så mycket mer. Jag minns att vi satt i kyrkan och att jag tyckte det var fint, minns dock inte hur det såg ut. Kistan bars ut direkt efteråt och hissades ner i graven. Först då började jag gråta, både för att jag var ledsen och för att jag såg hur ledsna alla andra var. Det är ändå ett positivt minne, eftersom vi på middagen efteråt hade väldigt trevligt trots allt.

Och ja... många av er har nog redan läst detta i "skriva av sig" tråden. Men min morfar dog för ett år sedan. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som den dagen han blev sjuk. Han fick en hjärnblödning, och dog tio dagar senare. Han kunde dock inte prata och var förlamad på högra sidan av kroppen under de dagarna. Han är det bästa som hänt mig. Jag älskade honom mer än allt annat i hela världen. Han var min bästa vän.
Men iaf... begravningen...
Vi var där ganska långt i förväg, men jag kunde inte vara där inne, eftersom jag visste att jag skulle bryta ihop direkt. Jag var en av de sista som satte mig ner. Och så fort jag satte mig började jag gråta. Jag grät från början till slut, utan uppehåll. Vi hade bett en tjej sjunga "som en bro över mörka vatten", eftersom det var en av min morfars favoritlåtar och han hade hört henne sjunga den vid ett tidigare tillfälle och tyckte hon var hemskt duktig. Hon sjöng även "amazing grace" som morfar också tyckte om.

När vi fikade efteråt lyckades jag bita ihop, men jag var nära att brista ut i gråt flera gånger. Många höll tal och min pappa spelade "somewere over the rainbow" (också en favorit) och "drömmen om elin". Det är först efter min morfar dog som jag fick veta att det var därför jag fick mitt namn, Elin. Morfar älskade låten.

Det vänder sig i magen när jag skriver detta, och jag gråter. Men begravningen var fin. Min morfar skulle ha gillat den.

Vila i frid, Johan!

Jag har varit på två begravningar, mammas morbrors och min farmors.
Det var nog mest på farmors som jag sörjde mest, för jag hade mest minnen med henne, men på mammas morbrors så brast det sen just för att stämningen var så dyster och deppig.
på farmors begravning grät jag nog mest när vi sjöng allsånger (både på finska och svenska, jag har finsk släkt men jag kan inte prata finska) så det gick nästan inte att sjunga alls, utan lyssna när dom andra sjöng. jag har inte gråtit så mpnga gånger över den sorgen, men det har hänt.. på julafton lite, för det var första julafton utan att vi hälsade på farmor på hennes behandlingshem, hon hade demens, begravningen och en annan gång när jag satt och lyssnade på lite musik. jag brister nästan i gråt av att läsa tråden och tänka på farmor, men jag visste att det skulle hända en dag, jag hann besöka henne dagen innan fast hon sov under hela besöket, hon sov hela dagarna innan hon avled...

Tack så mycket för era kommentarer och historier! Fortsätt!

Det är jätteskönt att få läsa det här, man blir mindre ensam när man inser att det är något alla går igenom. Och att vi alla faktiskt samtidigt sitter tårögda vid våra datorer i olika delar av landet och läser varandras berättelser. Ni är så fina ♥

Tre begravninghar i mitt liv:

----------------------------------------------------------------

Den första var min morfars, jag var dock väldigt ung. Men kan fortfarande se min morfar ligga i kistan, det är något som fastnat på mitt minne. Dock gråter jag inte över honom, kanske för att jag avr för ung, eller att om jag tänker på honom får jag bara glada minnen, som jag inte kan gråta av.

Den andra var min farfars, det var typ förra året och jag grät. Mycket. Jag såg inte honom alls under begravningen, vilket jag är glad över, att se en död människa är.. läskigt.
Jag tog hans död, lite hårt, jag grät dagar, men efter begavningen var det slut. Kanske för att jag inte var så nära min farfar, tror jag.

Den tredje, var min katts. Det var inget stort det var bara en urna pappa grävde ner. Jag grät inte. Maja och pappa gick till ridningen mamma började fixa i trädgården och jag gick in. Då kom tårarna. Nisses död tog jag hårdast, jag har gråtigt en gång per dag ungefär sedan 10 augusti. Skrev ett långt meddelande i tråden "Vad tänker du med", och ja, döden är ond.

Väldigt vackert srkivet, btw!

När jag var 6 år (Tror jag) dog farfar. Det var morgon och pappa kom in i rummet.
"Farfar har dött. Jag försökte hinna till sjukhuset", sa pappa. Jag kände då hur en stor sorg välde upp inom mig. Jag skäms över det jag sa sen.
"Dog han så här", frågar jag och gör en typisk grimas med tungan utanför munnen och slutna ögon. Jag skäms verkligen över det.

På begravningen satt jag i mammas knä. Bredvid mig och bakom satt mina kusiner och andra släktingar. Jag började gråta och ville inte kolla på någon.

Jag skäms verkligen, verkligen över mig själv.

Vila i frid alla som är djupt saknade.

Jag har aldrig varit på någon begravning. Dels för att mamma och pappa inte ville ta med mig på min gammelmormors för att jag bara var fem eller sex år då.
Men två stycken av dem personer som betyder mest för mig i hela världen har förlorat väldigt närstående människor - bror och pappa. Och dem här personerna har varit så sjukt starka att jag alltid kommer att avguda dem för deras styrka att fortsätta. Jag har gråtit många tårar med dem. Det är helt obskrivligt att få veta något sånt här. Jag gråter nu när jag tänker på dem här människorna.
Båda personerna som gick bort hade det svårt. Läkarna gjorde allting in i det sista men tillslut så gick det inte mer.
Att se i en människas ögon. Och sen se en skugga i ögonen när personerna kommer på tal. Då tycker man så synd om personen att man känner att mna skulle kunna göra vad som helst för att få personerna tillbaka.

Det här med döden är sjukt. Men samtidigt så nartuligt. Det är något som man kan tänka på hur mycket som helst.
Men vad som en händer så älskar man personerna Until the VERY end. ♥

Jag har varit på begravning av min pappa, min plastsyster och en nära väns pappa.

Jag går inte alltid på begravningar. Ibland är det för jobbigt helt enkelt. Jag har förlorat väldigt många människor.

Jag sörjer genom att prata och skriva mycket om personen jag saknar, men efter pappa så har jag liksom inte haft så mycket sorg kvar för andra.