Fel att sörja när folk man inte känner dör?

Can't quite agree. Att sörja innebär inte bara att man gråter ned sig - att sörja betyder inte att man hamnar i en djup sorg och inte kan ta sig ur den. Folk sörjer olika helt enkelt. Att visa att man bryr sig genom att gå med i grupper på facebook, till exempel, betyder inte att man "slösar" sin energi. Man visar de nära och kära att man finns där för dem och lider med dem, samtidigt som man visar att man skänker en tanke åt personen som i fråga har dött.

Jag blir bara varm av att se att folk bryr sig om andra. Det är fint och kärleksfullt och även om EN del (inte alla som sörjer - det stämmer inte) är ledsna under en period, så känner man någon slags trygghet, och jag tycker det är vackert. Med allt skit som pågår här på våran jord så känns det därför bra i hjärtat att se så mycket omtanke.

När det kommer till att folk inte gör en lika stor sak av andra saker som händer på andra ställen i världen - det är väl inte så konstigt? Vi berörs ofta mest av det som händer nära oss, så enkelt är det, främst för att många av oss har kopplingar till det som har hänt. Att gå med i en grupp för att visa att man bryr sig, skriva en eller två rader och ha en tyst minut är inte att slösa energi.


EDIT: Note to all, detta handlar INTE om att sörja ALLA människor som dör. En del verkar missuppfatta meningen med tråden

Jag blir alltid påverkad om någon dör, oavsett om jag kände personen i fråga eller inte.
Självklart är det svårare att förlora någon nära, det är ju helt uppenbart. Men det är absolut inget fel alls i att sörja någon som dött. Jag sörjer många fler än de jag känner. Kanske inte på samma nivå (hjärtat krossat osv), men ni fattar.

^
^Har aldrig sagt att det är konstigt att andra sörjer.

Men jag är inte jordens mest känslosamma person, men jag blir berörd när saker händer, men jag vill inte sörja eller tänka på det allt för mycket - jag tillåter mig själv med andra ord inte att sörja.

Slöseri med energi kanske var fel uttryckt, men att sörja ÄR krävande, jag har mått sjukt dåligt av just den anledningen.

Att gå med i grupper gör jag, för att visa deltagande. Men jag går inte och ältar händelsen, för det tar energi och är inte hälsosamt.

Vi hade en incident med en elev på vår skola, han lade sig på tågspåret utanför och blev överkörd, under natten - klart jag berörs, men jag ÄLTAR det inte. Skillnaden är stor.

Med andra ord, jag blir ledsen i tanke på att folk måste fara illa och på hur deras vänner/familj mår, men jag sörjer dem inte. Kan man kanske säga - hoppas ni fattar.

EDIT: Sörja känns som något man gör om man är vän eller i familj med personen, då sorg är en EXTREMT negativ känsla och väldigt svårt att leva och arbeta med.

Och det skrev jag aldrig heller?
"När det kommer till att folk inte gör en lika stor sak av andra saker som händer på andra ställen i världen - det är väl inte så konstigt?"
Det var där jag nämnde konstigt, ingen annanstans.

Och vart i tråden nämnde jag ältar? :-) Ingenstans.

Fast eftersom du själv drog upp det; personligen ältar jag inte när någon jag inte känner dör. Jag berörs, visar mitt deltagande, men jag ältar det inte. : )

Och som jag skrev, sörja är ju helt olika för olika människor? Du sörjer på ett sätt, jag på ett annat. När jag sörjer blir jag inte alls allt för mycket negativ, jag gråter (i sådana här tillfällen) inte, och jag visar mitt omtanke på alla sätt jag kan. Så sörja för DIG kan vara en helt annan sak för någon ANNAN. Folk bearbetar saker helt olika.

Jag grät ögonen ur mig när jag hörde det om Norge. Jag har aldrig gillat Norge. (Familjefördomar, inget illa menat) Men när jag såg nyheterna och läste tidningarna grät jag. Jag grät så mycket. Sure, jag kände ingen av dem, men att veta att en sjuk galning sprungit runt och dödat ungdomar, eller yngre, det är fel och sjukt, dem hade också liv, dem hade familjer. Det är precis som du eller jag skulle dö på ett sommarläger. Jag sörjer med andra människor som dött också. Tänk er den femtonåringens föräldrar, dem blir jätteglada över att se att folk bryr sig. Att sörja för främmande människor är ett bra sätt att visa att man bryr sig. Att man kan sätta sig in i en annan människas familjer och förstå hur ont det gör. När min katt/storebror dog, och vissa här på mugglis hade en tyst minut, blev jag glad. (Ja, så glad man kan bli när personen man känt hela livet, dör) Så jag sörjer, för att jag vet att det får vissa att känna sig lite mer tröstade. När äldre människor dör sörjer jag såklart också, den personen var kanske någons pappa/mamma, mormor/morfar, farmor/farfar, och alla barnbarn/barn blir glada av att veta att folk bryr sig. Att veta att alla är inte egotrippade människor som bara bryr sig om personer man känner dör, utan kan sätta sig in i andras ställen.

Jag sörjer dem döda, jag bryr mig.

Självklart blir jag påverkad om att jag hör att någon dör, jag skickar en tanke till nära och kära (ett meddelande om det finns fb evengemang startad av anhöriga osv). Och sen om det händer någon närmare, då är det ju självklart att det spelar större roll för mig personligen. T.ex. så blev en tjej i min fd parallellklass pappa fastklämd när han skulle laga en grej ute på ett industriområde och han dog, självklart att det berör en liksom... Vad rörigt det blev... Vad jag menade var att självklart kan man sörja när någon man inte känner alls dör, men jag tycker inte heller att det är nödvändigt att bli berörd av alla tragiska dödsfall heller.

Jag tycker aldrig det är fel att sörja. All omtanke är god omtanke. Det jag tycker är rätt konstigt dock är när folk låtsas att dom kände personen jättebra efter h*n dött.

Om jag skulle sörja alla händelser som har hänt runt Stenungsund, de senaste två åren, så skulle jag vara galen.

Däremot så har jag varit ledsen över att sakerna har hänt och över att människor far illa.

Och nej, det är inte fel att sörja när folk man inte känner dör. Däremot tror jag det är ganska ovanligt att man faktiskt sörjer då - däremot berörs, är ledsen och visar deltagande gör förmodligen dem flesta.

Sörja är något som kvarstår, en längre tid, det är i alla fall så jag har uppfattat det.

Asså, jag kan verkligen inte sörja över männsikor som jag inte känner. Det känns bara.... ologiskt tycker jag. Däremot så brukar jag sörja om en karaktär från en film, bok eller liknande dör. Förlåt för att jag gör den liknelsen, men jag var tvungen.

Detta ämnet passar nog ganska bra just nu. Två personer i närheten omkom i en olycka i söndags. En av dessa har jag pratat med några fåtal gånger, jag känner flera som kände henne bra. Jag blev berörd, och ledsen. Jag hade en tyst minut. Jag tände ett ljus. Jag skänkte dem tankar. Detta kommer inte göra mig deprimerad en längre tid då jag inte kände någon av dem - men jag blir berörd.

Dock är det väldigt många som skriver i personernas logg, länkar till dem på facebook och skriver ut deras namn över Internet, skapar grupper, trots att föräldrarna har bett dem att inte göra detta. Det är respektlöst, och speciellt när man säger att man älskar personen trots att man inte kände den bra alls. Som att man blir älskad så fort man går bort. Så känns det, till viss del.

Ens nära vänner är en annan sak. Jag tycker fortfarande det är fel att skapa grupper och så, men att de uttrycker sin sorg mer "uppenbart" är mer förståeligt. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det är inget fel att skriva om det, det är inget fel att bli berörd alls, jag gjorde själv båda delarna, men när anhöriga har bedjat om att hålla namn utanför och så gör man inte det - FEL.