If the stars keep shining [Sv]

Här kommer kapitel 2. Hoppas ni gillar.
__________________________________________

Kapitel 2 -
Ginny Weasley


Det var tomt i mitt huvud. Det var vitt i min hjärna.
Dagarna efter striden förflöt under tystnad i Kråkboet. Trots att vi alla var hemma.
Mamma, pappa, Charlie, Bill, Percy, George, Ron och jag. Även Harry och Hermione bodde hos oss. Trots det så utbyttes inte många ord under dagarna. Ingen sa något speciellt, ingen gjorde något speciellt.

Den värld som fanns innan striden. Den existerade inte längre. Den var borta, utbytt. Den nya världen var ljus och hoppfull. Men också full av saknad, och längtan efter att allt skulle bli som förut. Att alla skulle komma tillbaka.
Döden hade lättat sitt hårda grepp om oss. Men något dröjde sig kvar.
Jag såg inte mycket av George de dagarna. Jag förstod honom. Fred och han hade delat allt. Nu fanns bara en av dem kvar..
Harry, Ron och Hermione sa inte mycket där de satt bredvid varandra i den rymliga soffan.
Men jag kunde inte låta bli att känna min så konstigt ensam, när jag satt i den mjuka läderfåtöljen och iakttog dem. De höll handen allihopa. Som om de aldrig vill släppa. Som om de var glada att ingen av dem fattades.

Jag satt en morgon och bläddrade igenom The Prophet, när Harry kom in. Han satte sig på stolen bredvid mig och jag såg upp från tidningen.
"Hej" sa han och log mot mig. Jag log tillbaka.
"Inget kommer någonsin bli lika bra som förut.." sa jag tyst. Han tog min hand, och jag tittade rakt in i hans vackra gröna ögon.
"Döden behöver sin tid att lätta. Vi kommer kunna skratta igen. Vi kommer kunna leva som förut.."
"Men utan Fred." viskade jag. Han nickade sakta.
"Jo.. Jag undrar.. Nu när striden är över.. Kan v-vi..?”" mumlade jag.
Han böjde sig fram och gav mig en snabb kyss. Jag blev alldeles varm inombords.
"Var är Ron och Hermione?" undrade jag. Harry flinade och nickade mot trädgården. Jag slängde en blick ut genom köksfönstret, och kunde se två gestalter sitta tätt intill varandra i gräset och se solen gå upp vid horisonten.
"Ska vi spela quidditch?" Frågan som Harry ställt var så normal att jag nästan hajade till. Men jag nickade. Vi log mot varandra medan vi gick ut.
För en liten stund kändes det nästan som förut..

Mera! Bevakar!

Såå väldigtmycket jättebra! Bevakar!

Mera! lillalollo, tänk på att skriva typ: "Hej!" när någon skriver någonting, det blir lätt lite rörigt anars=)

Håller med!

Jätte bra MeeeeeeeR !!!!!!!

ÅÅÅÅ MER! *BEVAKAR*

Kapitel 3 -
Ron Weasley

Hon satt där. Bredvid mig. Hennes ansikte sken i solen.
Hennes hand var varm. Hon var allt jag någonsin velat ha. Hur kunde man bli så lycklig? Det knep till i min mage. Hur kunde jag vara lycklig när min bror gått bort? Det var inte schyst.. Men hon var ju så vacker...
"Hermione.." Hon tittade upp. En slinga av hennes hår hängde ner i hennes ansikte.
"Vad är det?" frågade hon ömt. Jag tryckte min hand lite hårdare mot hennes.
"Jag är så glad att vi får vara tillsammans.",viskade jag. Hon nickade instämmande och vände sedan huvudet mot solen, och slöt ögonen. Det var en härlig dag.
Mamma kom ut och hängde upp tvätt. Hon såg inte åt oss. Hon förstod att vi ville vara ensamma.
"Jag saknar Fred, Ron", sade Hermione plötsligt. Jag tittade hastigt på henne, och såg en tår trilla ner för hennes kind.
"Det gör vi alla.", svarade jag. Men jag förstod att det var värst för George. Han hade inte kommit ut ur sitt rum på nästan en vecka.
"Kommer det någonsin kunna bli som förut?", snyftade Hermione. Jag tittade bort mot horisonten.
"Nej, det kommer aldrig bli som förut..."
Hon kved och lutade sig mot min axel.
"Men det betyder inte att det inte kan bli bra!", lade jag till. Hon log genom tårarna.
"Ronald! Hermione!" Det var mammas röst som ljöd inifrån huset. Vi ställde oss upp och borstade av oss gräset från kläderna.
"Jag är så glad att jag har dig!" sa Hermione. Jag log, det var precis så jag kände. Utan henne skulle jag inte klara av det här.
Hon lutade sig fram och jag kysste henne. Drog handen genom hennes långa hår.
Kanske kunde livet åter bli bra i alla fall.

Mera!!!!!!!

Jättebra! Mer snälla! *bevakar*