The Dark Side [Sv]

mer!

instämmer

OMG!!! Bästa jag läst på länge. Och du sa du inte kunde skriva mörkt O_o

hihi tack

---------------------------------------------

Prolog 2
Och så blev det…
1981 - andra halvåret

Det hade gått snart ett år sen Dumbledore gett henne uppdraget. Men hon minns det lika bra som om det varit igår. Hon minns hur hon stod på hans kontor;
Med Snape bredvid sig. Snape var skygg, ville inte se henne i ögonen. Clarissa visste varför, han hade gått över till den onda sidan.
”Clarissa…” sa Dumbledore lågt. ”Jag kan lite på dig, eller hur?”
”Ja Albus…” svarade hon utan att tveka. Hon litade på HONOM så varför skulle han inte kunna lita på henne.
”Severus här, säger att Voldemort har för avsikt att döda en pojke, den pojken som du håller så kär…” Clarissa såg skräckslaget från Dumbledore till Snape.
”H… Harry?” Lily och James son, hennes gudson… De hade lovat att hon skulle få vara gudmor, medan Sirius skulle vara hemlighetsväcktare och Peter gudfar…
”Ja, jag vet inte om det går att stoppa Clarissa, men eftersom Severus blivit placerad här på Hogwarts för att hålla mig under uppsyn… Skulle jag behöva din hjälp med att hålla Voldemort under uppsyn!”
”Men…” hon såg argt på Snape. ”Vad gör han här om han är utsänd av Voldemort?!”
”Han är på min sida, så länge jag håller James och Lily så säker jag kan…” svarade Dumbledore lugnt. ”Han skulle inte våga göra något mot mig i alla fall!”
”Albus…”
”Jag tänker inte tvinga dig till något Clarissa, men tänk på saken… någon från våran sida måste hålla koll på vad som händer och sker!”
”Hur?”
”Det, får du själv lista ut!”

Clarissa suckade. Det var mitten på oktober, och hon kunde inte sluta vara arg. Inget gick som det skulle, även om de flesta ansåg detta vara en UNDEBAR dag. Alla hade någon form av leende på läpparna, utom Clarissa. En liten strimma hopp fanns kvar i hennes hjärta då hon tänkte på det Snape sagt innan hon åkt från slottet den kvällen;
”Jag har bett honom skona Lily…” Även om hon tvivlade skarpt på att Voldemort skulle skona NÅGON, så hoppades hon ändå. Lily var ju en av hennes bästa vänner…! Det enda hon ville göra nu, var att DÖDA Peter!

Peter satt mittemot henne, i dödsätarcirkeln, där hon satt bredvid Bellatrix Lestrange. Trots sitt ”varulvsproblem” verkade Voldemort ha fattat tycke för henne. Kanske för att hon tog på sig de jobb ingen annan ville ha, eller bara för att hon inte tvekade eller dubbelkollade om det verkligen var HON som fått uppdraget. Hon gjorde det som hon var tillsagt även om hon inte gillade det.

”Peter har berättat att han är nyckeln in i huset. Potters har anförtrott sig sin säkerhet i hans händer…” Voldemorts hotfulla stämma lät nöjd, alla dödsätare i rummet kastade blickar på Peter, både nöjda och tvivlande. Clarissa tog ett hårt tag i kjolen på den svarta, lite väl figursydda klänningen och kämpade hårt för att inte skrika olämpliga saker till Peter. Det skulle inte gynna henne…
”Det underlättar då Black hade varit en aning svårare att samarbeta med…” Det lät som om han försökte skämta, men ingen skrattade. Voldemort fortsatte med en argare stämma;
”Jag kommer gå själv! Samtidigt ska ni döda så många förrädare ni kan!”

Poff efter poff och rummet började snabbt bli tomt. Mötet var slut och ingen ville stanna längre än nödvändigt.
”Clarissa…” den kalla, hotfulla rösten fick henne motvilligt att stanna.
”Ja herre?” Hon såg trotsigt in i hans ögon, precis som hon gjort alla andra gånger sen de träffades. Voldemort hade en märklig glimt i sina ögon denna kväll.
”Känner du igen namnet Severus Snape?”
”Ja herre, han gick i samma årskurs som jag…”
”Han är stationerad på Hogwarts. Du ska medla med honom, så han vet när han ska ta ner Dumbledore från sin tron.”
”Ja herre…”

Det var mitt i november. I nästan två veckor hade hon letat efter Sirius, Voldemort var död, hon behövde inte lyda honom längre. Hon kunde vara fri, bilda sig en familj med honom… Ugglor flög fortfarande kors och tvärs över gatan. Trots att det var en gammal nyhet var alla fortfarande så glada över Voldemorts död att de inte brydde sig om mugglarna blev misstänksamma över alla ugglor.

”Clarissa.” Dumbledore stod framför henne, hon var i förbjudna skogen. Han mötte henne där då hon aldrig skulle kunna ta sig in i slottet utan att någon skulle se henne.
”Hej Albus…”
”Har du hört ryktena?” Clarissa nickade och såg ledsamt på sin gamle rektor.
”Är de sanna?”
”Voldemort tros död, men… jag skulle vilja påstå att det inte riktigt är helt sant.”
”Så uppdraget är inte helt slut?” Clarissa lät desperat. Hon ville att det SKULLE vara slut, hon ville hitta Sirius.
”Jo, tills vidare…” Dumbledore såg på henne. ”Vet du vilka som dött?”
”Förutom James, Lily och Elle? Massa människor, jag har dödat en del…” Hon lät skamsen och såg hoppfullt upp. ”Men Sirius, Remus och Peter lever ju…”
”Enligt rykten har även Peter dödats.” Ett glädjerus spred sig genom kroppen, rätt åt honom!
”När då?”
”För en vecka sedan, av Sirius…” Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes Sirius… DUMMA underbara vackra karl!
”Vart är han?!”
”I Azkaban Clarissa… Men jag antar att du kom för att be om beskydd för att slippa…”
”Nej!” avbröt Clarissa och grät. ”Inte utan Sirius! Då hamnar jag hellre i Azkaban, då får jag ju åtminstone SE honom!”

fett spännande! Mer!!!

åh, nnej stackars Clarissa, kommer hon hamna i azkaban???

Hmm... Azkaban, frivilligt? Låter... annorlunda... Aja Meeeeeeeeeeeeeeeeeeer ;D

okej... jag vet att detta kapitel suger... men så blev det oki

Hoppas ni gillar den ändå!

-----------------------------------------------------

Kapitel 1
Men… jag då?
1993

Det var nu nästan 12 år sedan Clarissa hamnade i Azkaban. Hon kände hur hon med tiden blev allt galnare. Men lyckligtvis verkade hennes misslyckade varulvskvällar hålla henne från att bli riktigt galen. Att vara instängd i buren verkade bra på henne, även om det gjorde fruktansvärt ont att inte få förvandlas… Det som höll henne vid liv var Sirius som hade cellen mittemot. De mer och mer sällsynta kärleksfulla blickar han skickade henne och fröjden av att se honom på dagarna var det som gav henne inspirationen att hålla sig i liv. Och en svag önskan av att någon gång få möta upp honom, gemensamt rymma och skaffa familj i en avskild del av landet, bara de två, tillsammans…

Han gillade inte Azkaban, men han visste att han förtjänade det. Hade han inte varit så dum att be James ta Peter istället hade James levt. James och Lily skulle ha levt om det inte var för HANS misstag. HANS dumma tro att Peter gick att lite på… men Harry levde i alla fall. Precis om Clare… Han såg bort mot henne och kände hur hjärtat knöt sig. Hon hade gjort en massa hemska saker, dödat människor han kände, hon bar VOLDEMORTS märke… Trots det älskade han henne, mer och mer för varje år och han HATADE att inte kunna prata med henne, röra vid henne, kyssa henne… Hon var i alla fall hans, det hade hon lovat…

Den dagen, då Cornelius Fudge deras nuvarande trolldomsminister kom för inspektion, såg Clarissa hur Sirius lyckades få hans tidning. Det stod säkert om Harry i den… hennes lille gudson… eller ja, nej. Hon var ganska säker på att Lily och James ändrat de efter allt hon hann göra innan deras död! Harry Potter, trollkarlsvärldens mest omtyckta pojke, Lily och James Potters son, och dödsätarnas hatobjekt, hennes gudson… Hon hoppades innerligt att hon skulle hinna träffa honom innan hon dog… Hon var nu 33 år gammal, hon började bli gammal och grå. Dementorerna hjälpte inte mot de gråa hårstråna precis tänkte hon medan hon såg bort mot Sirius cell. Han var så vacker, lika vacker som då de träffats, även om hon inte gillade vad undernäringen gjort mot honom.

Sirius var förvånad över att han lyckades få Fudge tidning, det var inte varje dag! Men det gladde honom. Det var allt för sällan han fick uppdatera sig om vad som hände utanför fängelset. Nöjdheten varade dock inte länge utan övergick snabbt till raseri. På bilden på förstasidan stod en familj vid namn Weasley. Han kände igen mannen, Arthur Weasley, då Sirius visste att han jobbade för ministeriet. På bilden stod han, med sin fru och en hel drös ungar. Det som fångade hans uppmärksamhet var inte familjen med rött hår och fräknar utan råttan som satt på ena pojkarnas axlar… råttan saknade en tå…!
”PETER!” fräste han lågt. ”Jag ska fånga dig! Jag ska DÖDA dig din lilla råtta! Så sant som mitt namn är Sirius Black!”

Clarissa såg knappt Sirius resten av den dagen, han verkade ha gömt sig bakom väggen. Men hon kunde se, de få gångerna han gick förbi, att han planerade något. Dagarna gick och han syntes fortfarande ytterst lite. Hon suckade och drog en benig hand genom sitt smutsiga blonda, nu midjelånga hår. Hon var inte fin längre och såg allt annat än oskyldig ut. Det skulle förvåna henne om Sirius ens gillade henne längre, hon var inget att ha!

Det var dags, nu eller aldrig! Sirius trängde sin magra kropp ut genom gallret och förvandlade sig till en hund. Med snabba lätta steg, och tidningen i munnen, tog han sig till Clarissas bur.
”Voff!” skällde han lågt.
”Va? Sirius?” En smal skepnad kom fram till gallret och såg förvånat på honom. Hon sträckte ut sin smala beniga hand genom gallret för att klappa honom. Han rös av välbehag av att känna henne röra vid honom. Han slickade hennes hand och såg på henne med stora hundögon. Han älskade henne, förmodligen mer än han borde, men han älskade henne mer än han någonsin älskat något annat i denna värld. Men nu skulle han döda Peter. Han puttade fram tidningen till henne med nosen innan han skyndade sig iväg från Azkaban.

Med sorgsna ögon såg hon efter honom, han hade i alla fall sagt hejdå… Hon tog tidningen och lade sig på sängen, eller ja britsen. Med tårarna rinnandes ned för kinderna såg hon att första sidan var bortriven, annars verkade tidningen nästan oläst. Ointresserat bläddrade hon igenom tidningen, tills hon kom till en artikel om Hogwarts. Nyfiket läste hon att Remus Lupin var skolans nya lärare i försvar mot svartkonster… Remus, en av de få vänner hon hade kvar… irriterat torkade hon bort tårarna från kinderna. Nej föresten, han var inte alls hennes vän, hon hade sett till att hon inte hade några vänner längre. Men att han var på Hogwarts för att jobba måste betyda att hans pappa var död, och i och med det hans jobb? Hon var glad för Remus skull, han förtjänade all lycka han kunde få, även om han sällan ville ta emot den… Det som fick tårarna att fortsätta rinna och hjärtat att skrika av både sorg och glädje var Sirius meddelande. På sista sidan hade han på något mystiskt vis lyckats skriva ” Jag kommer alltid älska dig, du och jag för alltid ♥”

naaw, vad sorgligt! Men jättebra!

tack