Falsk Romans [SV]

jättebra!!!!!!!! mer!!

Oh tack så jättemycket för de fina orden =D
__________________________________________

WAYNE HOPKINS

Det var torsdag, veckan var snart slut, och de hade slutat för dagen. Susan syntes inte till, antagligen var hon upptagen av att fånga Malfoys intresse. Han suckade lite och styrde stegen mot biblioteket istället för uppehållsrummet.
De hade pararbete med Ravenclawarna på Trolldryckskonstlektionerna, och Wayne arbetade tillsammans med Padma Patil med Polyjuice-elexiret.
De hade stämt träff i biblioteket vid fyra, men trots att det var tjugo minuter kvar så gick han ändå dit direkt.
Där var det ganska tomt. Till sin stora förvåning såg han Megan sitta djupt försjunken i en tidskrift vid ett av borden. Han hade ALDRIG sett henne i biblioteket förut.
"Vad gör du här?" undrade han innan han slog sig ner på en stol på andra sidan bordet. Megan höjde blicken när hon fick syn på honom. Hon var väldigt söt, med sitt svarta, blanka hår och sneda, djupa ögon, men tyvärr var hon inte speciellt trevlig mot Susan och därför hade Wayne alltid varit lite reserverad mot henne.
Megan log vackert och stängde tidningen, vek ihop den och la den i sin handväska innan han hann se omslaget.
"Jag satt och läste", svarade hon oskyldigt. "Ska du träffa någon?"
"Ja, faktiskt."
"När?"
"Inte förens vid fyra."
"Då hinner du följa med mig ut", bestämde hon och reste sig. Wayne tvekade.
"Vart ska du?"
"Å, bara ut en sväng." Hon blinkade.
Jaja, det kan väl inte skada? tänkte han och reste sig även han och tillsammans lämnade de biblioteket.
De gick ut genom entréportarna och ut på stengården. Vädret var mulet och därför var det inte många andra elever som valt att gå utomhus nu när skoldagen var över. Waynes blick drogs mot den svarta sjön som var belägen nedanför de grästäckta slänterna, mörk och hotfull och samtidigt hem för den fredliga jättebläckfisken.
"Meg, var är vi på väg?" undrade han igen när tjejen klev med målmedvetna steg i riktning mot den Förbjudna Skogen. Även den såg ovanligt mörk ut i den rådande bristen av solljus.
"Kom!" svarade hon bara och slank in mellan några trädstammar. Wayne drog fram trollstaven innan han följde efter. Han hade erfarenheter av den här skogen, och aldrig att han skulle gå in i den obeväpnad… Han rundade en hög gran och bara några meter framför honom hade Megan satt sig tillrätta på en stor sten, i färd att tända en cigarett.
"Var fick du tag på den?" var hans första reaktion. Han hade varit säker på att hon slutat röka efter att lärarna kom på henne, men hon hade väl kommit på ett nytt sätt att smuggla in dem i slottet.
"Hemlis", svarade hon och blinkade. "Vill du ha?" Hon erbjöd honom ciggen men Wayne avböjde automatiskt.
"Nej tack."
Megan log snett.
"Är du säker? Okej då." Hon drog några bloss under tystnad. "Wayne, har du någonsin varit på fest någon annanstans än i vårt uppehållrum?" undrade hon efter ett tag.
Han skakade på huvudet.
"Nej, som var då till exempel?"
Megan ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, fängelsehålorna? Förra årets sjundeårselever hade jättestora fester där, men du kanske inte visste om det?"
Wayne kunde inte hjälpa att han kände sig lätt förödmjukad. Att hänga ihop med Susan och vara den som verkligen pluggade inför prov gav inga inbjudningar till fester, det var han mycket väl medveten om och han brydde sig inte, men var Megan tvungen att kasta det i ansiktet på honom sådär?
"Jo", svarade han sammanbitet. "Men jag var inte bjuden, antar jag."
"Men Wayne, det är väl klart att du var!" utbrast Megan förvånat. "Vem som helst fick ju komma. Typ. Fast du kanske inte velat såra Susan?"
"Så Susan var inte bjuden." Det var ingen fråga, det var ett konstaterande av fakta.
Megan skakade ogenerat på huvudet.
"Nej, det var hon inte. Ingen ville väl ha dit såna som HON, hon skulle säkert bara springa till lärarna och skvallra."
"Det är klart att hon inte skulle ha gjort", svarade Wayne eftertryckligt som kände att han behövde försvara sin bästa vän, men det syntes att Megan inte trodde honom.
Hon fimpade, hoppade ner från stenen och gick förbi honom runt granen. Han hade inget annat val än att följa efter.
"VI skulle kunna fixa en sån fest", sa hon med låg röst och intensiv blick. "Erkänn att det skulle bli skoj. Vi skulle kunna bjuda alla sjätte- och sjundeårselever, jag vet var vi kan fixa sprit och ingen lärare skulle någonsin få reda på något. Kom igen nu, låt inte Susan förstöra ditt sista år på Hogwarts för dig. Det är på tiden för dig att du får ha lite kul."
Och plötsligt såg han framför sig hur han lämnat Susans sida och dansade mitt på ett dansgolv med Megan, i centrum för allas uppmärksamhet för en gångs skull. Och dagen efter i Stora Salen beundrade hela sjätte och sjunde årskursen honom för att ha arrangerat en så cool fest.
Wayne Hopkins, vem hade trott det? Han är tydligen inte ett hopplöst fall ändå.
Nej, Wayne hade aldrig varit full. Han hade aldrig brutit mot någon skolregel (ingen viktig i alla fall) och han hade aldrig levt det liv som Megan och vissa andra levde.
Plötsligt kände han en stark längtan efter att få bryta sig loss från sitt vanliga, trista, laglydiga jag och bli någon annan. Någon som folk kände till, någon som folk beundrade.
Megans blick var fastnaglad i hans, och i den såg han löften om en ny värld.
"Ja", svarade Wayne med ett litet leende. "Det är på tiden att jag får ha kul."

Fantastiskt bra ♥

Nää! NU vill jag ha mer!! Läängtar ♥

Tack så mycket =D Här kommer mer!!
__________________________________________

DRACO MALFOY

Det hade gått ett par dagar nu sen Trollformelläralektionen, och varje dag hade han både oavsiktligt och avsiktligt stött på den rödhåriga Hufflepuffeleven och utbytt några ord och leenden med henne. Bones var definitivt intresserad, och Draco tänkte utnyttja det till max.
Genom att skruva på sin charm ytterligare hade han fått henne att gå med på att mötas i entrén vid klockan sex, för en liten promenad, sist gång de träffats- det var så sent som i förmiddags, när de var på väg ut från Stora Salen efter lunchen.
Nu befann sig Draco nere i sovsalen, och han valde kläder inför "dejten" med omsorg- ljusgrå chinos, enkel, vit skjorta: uppknäppt i halsen och uppkavlade ärmar och en lagom slarvigt knuten slips om halsen.
Efter att ha sett till att håret låg slätt bakåt kastade han en blick på sitt exklusiva armbandsur (en födelsedagspresent från hans mor), den visade på kvart i sex.
"Vart ska du?" undrade Vincent som tittade upp från boken han i hemlighet läste, dold bakom en Daily Prophet. Tolv idiotsäkra sätt att förtrolla häxor på.
"En tjej ville ses", svarade han nonchalant och lämnade rummet, mycket väl medveten om avundsjukan och de giftiga tankarna han lämnat sin rumskamrat med. Äh, det kunde han få tåla. Och vad skulle Draco annars ha sagt, det var ju sant? Han kunde inte rå för att han var ojämförligt mer populär hos tjejerna än den där store klunsen vid namn Vincent Crabbe.
Vid sällskapsrummets utgång stod tre häxor och samtalade, och strax insåg Draco att blondinen var Astoria. Hade hon gjort något med håret? Jo, det hade definitivt varit rakt förut. Spikrakt. Nu föll det över ryggen i glamourösa lockar, och Draco gillade vad han såg.
"Fin du är i håret, Astoria", sa han med ett litet leende när han kom fram till trion. Ögonen höll på att ploppa ur huvudet på de två andra flickorna, de kunde inte heller vara äldre än femton, när de chockat stirrade från honom till Astoria.
Astoria, som stått med ryggen mot honom, vände sig om och avfyrade ett bländande vitt leende i hans riktning.
"Tack Draco." Efter en mer ingående granskning av honom med sina mörka, livfulla ögon tillade hon: "Du klär i grått och vitt. Ska du ut?"
Med ansiktsdragen ordnade i en min som han ansåg hemlighetsfull svarade han:
"Kanske det."
Hon såg på honom med huvudet på sned, fortfarande leendes.
"Ha det så kul."
Draco gick avsiktligt nära när han passerade henne, så nära att han nästan snuddade vid hennes axel med sin överarm. Precis när dörren skulle svänga igen bakom honom hörde han hur trion bröt ut i hysteriska fnitterattacker.

Helt upptagen av sina egna tankar orienterade han sig genom de underjordiska korridorerna och upp till första plan. Där stod Susan och väntade på honom, rak i ryggen, armarna i kors och med den karaktäristiska flätan ringlade sig fram över ena axeln. Inte heller nu hade hon mer på sig än en tunn vit blus, den svartgula slipsen, svart kjol och vita knästrumpor.
När hon fick syn på honom började hon le.
"Hej, Draco."
"Hej Susan." Draco undvek att se henne i ögonen när han såg ner i hennes rara ansikte, så hans blick fastnade istället på de bleka fräknarna på hennes näsa. De hade han aldrig lagt märke till tidigare. Fast varför skulle han ha gjort det?
"Ska vi gå?" undrade han artigt och nickade mot entréporten. För en kort sekund tyckte Draco att han skymtade tvekan i Hufflepuffarens ansikte, men när han såg efter igen såg hon lika samlad och lugn ut som innan.
"Visst."
Draco tog täten ut ur slottet.


SUSAN BONES

Susans hjärta trummade. Inte på grund av att hon var nervös, eller något sådant som kär, utan för att hon innerst inne undrade vad alla skulle säga när de fick se henne i sällskap med Malfoy.
Det var inte speciellt svårt att lista ut att han lekte med henne, varför skulle han annars ha stämt träff med henne? De kände knappt varandra och det var sån Malfoy var. Opålitlig och falsk, men som tur var hade Susan lite av den varan också. Ett litet eget hånleende uppenbarade sig på hennes läppar.
"Hade jag gillat honom, så hade jag aldrig gjort det här", tänkte hon roat. "Det är bara för att jag INTE gör det som jag går här just nu med honom." Ibland är saker och ting väldigt skruvade.

Susan gick snett bakom Malfoy, och hennes blick föll allt som oftast på hans perfekta axlar och rygg som doldes under en vit skjorta som var så tunn att hon kunde se överarmsmusklerna röra sig när han lätt pendlade med armarna fram och tillbaka i takt med sina steg.
Då och då vände han sig om för att se att hon fortfarande följde efter.
Ingen av dem sa någonting förens de kom ner till den smala strandremsan som gränsade till sjön. En kall vindpust passerade dem.
"Ett varv?" undrade han lågt och såg ut över det svarta vattnet, mot stranden på motsatt sida.
Susan huttrade, och ångrade att hon inte tagit mer kläder på sig. Den stålgrå himlen lovade varken sol eller värme.
"Okej."
"Fryser du?" Han hade sett hur håren på hennes armar knottrade sig. Så nära stod han.
"Inte så farligt", avfärdade hon och vågade sig på en blick upp i hans ansikte. Hans ögon, grå som den stundande himlen, visade inga känslor, men hans mun log. Susan kunde inte hindra sina egna blågröna ögon från att dröja kvar vid den. Det sades att han var en bra kyssare...

Som om de känt varandra hela sina liv la han ena armen om hennes axlar när de fortsatte att gå.
Fysiskt sett var inte obehagligt, (snarare tvärt om,) men ett sjätte sinne sade henne att hon var på farlig mark.
Ensam ute på skolområdet med Draco Malfoy.
Han var säkert fem gånger starkare, och skickligare än henne i magi. Ett övergrepp här ute, och han skulle kunna ordna så att ingen någonsin skulle få reda på det.
Trots det fortsatte hon att gå med honom.
Visst, han var kanske farlig... men hon hade också en särskild känsla av att han inte skulle skada henne. Åtminstone inte idag, åtminstone inte fysiskt.
På det psykiska planet skulle han definitivt försöka knäcka henne.

"Vad tänker du på?" Vibrationerna från hans kropp när han talade kittlade henne där deras sidor hade kontakt.
"Eh..." Susan letade förtvivlat i hjärnan efter något att säga. Hon kunde ju inte direkt säga sanningen, men var i hela fridens namn fanns alla lögner när man behövde dem?! "Eh, jag tänkte på, på Harry Potter."
Jävlar. Fel sak att säga, dock det första namnet som ploppat upp i huvudet. "Han och Ginny Weasley har gjort slut, jag träffade Ginny... på flicktoaletten. Hon grät", förklarade Susan, och Dracos grepp om hennes axlar, som hårdnat vid namnet på hans ärkefiende, slappnade av. Nåja, det var ju delvis sant. Det hade inte hänt idag, men Susan hade faktiskt hittat en gråtandes Ginny Weasley i veckan.
"Hon förtjänar bättre", var hans enda kommentar, och den fick Susan genast att sluta känna skuld över vad hon sagt. Det rådde ingen tvekan om att han ansåg sig som bättre och Susan blev ilsken, var han helt OMÖJLIG?

ååå! Jätte bra ♥

jättebra!!!!!! Mer!!!!!!!!!!!!

Amazing

Mer! Snälla ♥