Det Sista Året [SV] [PG-13]

Haha, Draco må hata sitt liv, men jag älskar att läsa om det! ♥

mer !

mer!

Bra! Mer

Vad roligt att ni gillar att läsa om hans nya, eländiga liv. Här kommer det sista färdigskrivna kapitlet. Sen dröjer det innan nästa kapitel läggs ut.
Enjoy!

http://www.fanfiction.net/s/5152207/5/

Kapitel 5: Oväntat sällskap

Efter en mager frukost så tittade Draco ut genom det gallerförsedda fönstret. Det var molnigt, men rätt som det var fick han solen rakt i ögonen och svor till.
"Vid Den-som-inte-får-nämnas vid-namn! Jävla sol!" Han sparkade på tallriken som for in i gallret till cellen med en smäll. Då kände han hur det kurrade till i magen, även fast han nyss hade ätit. "Jävla skitställe med sin skitfrukost", muttrade han för sig själv. Han tittade bort mot fången på andra sidan. Den andra fången var vaken, men han såg bara ryggen på honom eller henne, vem det nu var. Plötsligt vände denna någon sig om, och deras ögon möttes. De verkade bekanta på något sätt, men han kunde inte sätta fingret på hur. Ögonen tillhörde en kvinna, på kanske 40 år. Hon var väldigt sliten och undernärd, antagligen på grund av alla år i Azkaban. Han trodde att hon såg äldre ut än vad hon var, men det var bara något som han trodde. Plötsligt så bröt hon tystnaden.
"Hej", sa kvinnan.
"Hej", svarade han, för att vara artig.
"Du verkar bekant."
"Jaså? Jag kom hit igår", svarade han lite förvånat. Jag har aldrig sett henne i hela mitt liv.
"Är du av en gammal trollkarlsfamilj? Det kanske är dina föräldrar som jag har mött."
"Ja, faktiskt. En av de äldsta, och finaste." Han kunde inte låta bli att känna sig lite stolt trots omständigheterna.
"Det är inte min. Eller, den är 300 år gammal, men inte speciellt fin."
"Om den är så gammal borde den vara det. Vad heter du då?"
"Lovegood. Simone Lovegood."
"Lovegood?" han kunde inte tro sina öron. Är den här kvinnan släkt med Lolliga Lovegood?
"Jag har en dotter. Hon borde vara i din ålder nu, om jag minns rätt. Det var så svårt att få grepp om tiden när dementorerna var här..."
"Vad heter hon?" avbröt han henne.
"Luna. Det betyder måne på franska, visste du det? När hon föddes hade hon lite hår, och det var lika blekt som månljuset." Simone, som den här kvinnan tydligen hette, var försjunken i sina egna tankar, så Draco passade på att fundera på det som han nyss hade fått höra. Men vänta lite nu...
"Men jag trodde att du var död! Min pappa sa att du sprängde dig själv i luften. Det tror hela trollkarlsvärlden, även din dotter!" Hon såg ledsen ut, men inte förvånad över denna information. och log ett sorgset leende.
"Det gjorde jag också, men jag lamslogs bara av smällen."
"Exakt vad gjorde du för att orsaka den smällen?" Nu satte han sig vid gallret för att kunna se och vara henne så nära som möjligt.
"Jag har alltid gillat experimentera med olika saker. Trollformler, växter, trolldrycker... Trolldryckskonst var mitt favoritämne på Hogwarts, det var så spännande att blanda ihop olika saker, se det bubbla och sen att det fungerade. Jag alltid velat skapa något eget som faktiskt fungerar. Det är vad jag gjorde den kvällen.

När jag experimenterade var jag nere i våran källare som var byggd i sten, och det var inrett med möbler i mörkbrunt trä, för det gav mig en speciell känsla när jag experimentera.
Det var sent och jag var nästan klar med min trolldryck. Jag skulle mäta upp några droppar nysrot och var tvungen att vara försiktig, om jag hade i för många skulle det explodera. Precis i det ögonblicket kom Luna in och ville visa mig sina nya rädisörhängen.
"Mamma, titta vad jag har fått av pappa!"
"De är jättefina älskling, men jag är väldigt upptagen nu"
"Du tittar inte ens! Mamma, titta då!" Jag vände bort blicken från glasröret och kitteln och tittade på min dotters örhängen. Nu såg jag de orangea rädisörhängena.
"Jag älskar dig Luna, men de örhängena är..." jag såg hur ögonen började tåras och suckade. "Bara du inte har dem till skolan så är det bra."
"Så tycker du om dem?"
"Tja, vad kan jag säga? De är verkligen unika." Min dotters tårar var som bortblåsta och hon sken som en sol.
"Tycker du?"
"Ja, Luna. Men nu måste mamma fortsätta med sin trolldryck."
"Åh, får jag hjälpa till?" sa min dotter exalterat och rusade fram för att hjälpa till. Hon råkade knuffa till mig, så jag hällde i för många droppar. Det kändes som om allting gick otroligt långsamt, min dotters min när det sprängdes, hur jag flög bakåt rakt in i stenväggen och allt blev svart...

"Det är det sista som jag minns av den kvällen. Nästa som jag minns är att jag ligger i en säng på St. Mungo's med ett gipsat huvud och en enorm huvudvärk."
"Wow..." han satt som förundrad över det han nyss hade fått höra. Det lät som något som bara händer i böcker, eller möjligtvis i Mugglaren Martins äventyr.
"Jag vet, det låter helt osannolikt", sa hon och suckade.
"Men hur hamnade du här i Azkaban, om du vaknade upp på St. Mungo's?" Hon log svagt.
"Det är en annan historia. Men berätta för mig nu om hur det är där ute nu." Han förstod att hon ville veta något om sin familj.
"Som du kanske har gissat, så är det krig. Du-Vet-Vem är tillbaka och starkare än förut, det är vad hans anhä- jag menar vad min pappa har sagt. Han är- jag menar att jag har hört att han är väldigt skrämmande. Andra gången som jag försäger mig, hon får inte veta att jag är en Dödsätare!
"Det är lugnt, du behöver inte bortförklara dig... Vad sa du att du hette?"
"Det sa jag inte. Men jag heter Draco."
"Trevligt att träffas Draco, även fast det är under sådana här tråkiga omständigheter", svarade hon med spelad artighet. Han höjde ena ögonbrynet åt henne och de skrattade. Ljudet lät konstigt i fängelset, och vampyrvakten som stod några meter bort tittade misstänksamt på dem. De såg hans blick och lugnade ner sig.
"Det var första gången som jag har skrattat sen jag kom hit", sa hon och log.
"Det var nog första gången som någon har skrattat på det här stället sen det byggdes." De tittade på varandra igen och var tvungna att vända bort blickarna för att inte börja skratta igen, för det drog i mungiporna på båda två.
"Fortsätt berätta nu", sa hon och tittade på honom. Det slog honom att de var identiska med Luna's.
"Din dotter har dina ögon", sa han helt utan att tänka på vad han sa.
"Det hörde jag jämt förut. Så känner du henne?"
"Inte direkt, hon går året under mig på Hogwarts", sa han med en axelryckning.
"Åh, vad roligt att hon går där! Vet du vilket elevhem hon tillhör, vilka hennes vänner är..?"
"Hon blev placerad i Ravenclaw, och hon har inte... eller nu verkar hon vara vän med några stycken. Några från DA, det är en klubb som hon var med i; Ginny Weasly, Neville Longbottom, jag tror att även Potter och hans två side-kicks Ron Weasly och Hermione Granger kan räknas dit."
"Potter? Som i..."
"Harry Potter, ja, pojken som överlevde, och allt det där tjafset." Hon gav honom en blick, men sa ingenting utan verkade smälta den nya informationen. Efter ett par minuter tog hon till orda igen.
"Draco, var ärlig och berätta nu. Hur är det med min dotter?
"Hon är... ja väldigt konstig och en del kallar henne för "Lolliga Lovegood." Hon brukar gå omkring med ett halsband av honungsölskorkar, de där rädisörhängena du berättade om, och ett exemplar av tidningen Hört och Sett, som hennes pappa ger ut, och hon tror på allt som står i den",
allt detta sa han så fort som möjligt, som om hennes dotter skulle vara mindre konstig än vad hon var om han sa det fort.
"Åh, Luna", suckade kvinnan och skakade på huvudet med ett svagt leende. "Hon är sin pappa Xeno upp i dagen. Han var också utanför under vår tid på Hogwarts. Han ger fortfarande ut sin tidning i alla fall. Han älskade sin tidning, och verkar tydligen fortfarande göra det."
"Inget prat mellan fångarna!" kom en vampyrvakt och avbröt abrupt deras samtal. "Här är eran middag, ät och var tysta. Om en kvart släcks lamporna för dagen."
Draco backade förskräckt bort från gallret och såg hur vakten ställde in en soppskål genom kattluckan. När han gick fram och tog den var det bara en pytteliten broccolibit i soppan. Han som avskydde broccoli. Men han var så hungrig att han tog upp skeden ur soppskålen och slevade i sig soppan. Den tog slut alldeles för fort, enligt hans mening. Efteråt ställde han tillbaka soppskålen och lade sig på den hårda britsen. När han låg där och såg en annan vakt ta nu nu tomma skålen kände han sig nästan hungrigare än innan.
Den unga, ljushåriga mannen tittade in till cellen mittemot. Hon satt med ryggen mot honom och tittade ut genom sitt gallerförsedda fönster i mörkret. Han undrade vad hon tänkte på. Som om han blev inspirerad av henne, vände han på sig och såg ut genom sitt egna gallerförsedda fönster.
Han hade varit där i ett dygn och längtade redan hem. Men han visste att det skulle dröja länge innan han låg hemma i sin egen stora, sköna säng.

braaaa!

I love this. ♥ Seriöst detta är absolut en av mina favorit fanfictions här. ;o
Så få inte för dig att sluta skriva på denna innan den är slut eller så :o!

awesooome

Hihi, tack så mycket!
Jag fortsätter att skriva tills det är slut. ^^

Bra!