Lily och Severus förälskelse

tack syrran!

Kapitel 4.

Lily och Severus kröp i en lång gång, och Lilys händer blev smutsiga av jord.
- Hur länge tror du man måste krypa Sev? frågade Lily. jag börjar få ont i knäna.
- Jag tror vi är framme! sa Severus när han såg ett större rum närma sig. vi får va tysta.
Lily kröp fram brevid Severus (vilket var svårt eftersom att det var så trångt) och kollade ut i rummet.
hon kunde se James, Sirius och Remus sitta på en söndrig säng med smutsiga lakan på.
- Kom igen Måntand! sa James otåligt.
- Ja berätta! sa Sirius minst lika otåligt.
- Okej då... sa Remus motvilligt. jag tror jag har hittat ett botmedel!
- Botmedel? sa James frågande.
- Varför kallade du mig Måntand? sa Remus uppenbart.
- Har du hittat ett botmedel mot att du är varulv?! Utbrast James.
- Ja, fast det är väldigt svårt att tillverka, jag var tvungen att sno ingridenser, och leta inne i den förbjudna skogen, och så har jag varit tvungen att gå hit flera gånger om dagen för att titta till det.
- Men det är ju otroligt! sa Sirius och kramade om Remus.
- Jag vet inte om det kommer att funka, sa Remus och tryckte bort Sirius.
- Det gör det säkert, sa James tröstande och flinade åt Sirius.
Lily flyttade lite på sitt knä och råkade sätta det på Severus hand.
- Aj! sa Severus och ryckte åt sig handen. sedan satte han den för munnen, men det var försent, dom var redan upptäckta. Lily flyttade sig längre bak i gången.
- Jasså! är lilla Snape här! hånflinade James och Sirius medan dom drog ut honom.

vad spännande. skriv mer!

skriver mer imon tror jag

skriv nu då kanske

Kapitel 5

- Och vad gör ni här då? så Severus så stöddigt han kunde.
- Det har inte du med att göra! fräste Sirius.
- Levi corpus! ropade James, och flinade.
Severus hängde nu uppochner i ena vristen. slagen av sin egna trollformel för hundrade gången. han hade aldrig vågat använda den själv på James eller Sirius. men nu kanske... när ingen tittade på...
- Vem tror du att du är egentligen? sa en bekant röst. Lily.
Severus log. räddningen hade kommit.
- Jag trodde att du hade skaffat dig lite förnuft! du är trots allt 17 år! släpp ner honom!
James kollade rodnande på Lily.
- Jo det är en sak jag alltid velat säga dig...
- Släpp ner honom! avbröt Lily kokande av ilska.
- Jag vill bara säga en sak...
- Om du släpper ner honom!
- Efter, sa James. jo det är så att jag... att jag... jag gillar dig. sa han kort.
- Okej, sa Lily fortfarande kokande av ilska.
James släppter ner Severus och Lily tog hans hand och dom kröp tillsammans ut gången.
- Förlåt Lils! sa Severus.
- Förlåt för vaddå? frågade Lily förvånat.
- För att jag gjorde så dom upptäckte oss.
- Det gör inget. jag fick chansen att ge honom en läxa! och han sa det äntligen. hoppas att jag slipper allt tjafs nu. dessutom var det jag som satte mitt knä på din hand.
- Vad bra, sa Severus tyst.
Sedan kom dom ut på gården utanför slottet igen. alla elever hade gått in, så det var ingen där.
- Ånej! utbrast Lily. vi kommer försent till lektionerna! hon släppte Severus hand och började springa mot slottet.
Severus stog kvar och kollade på sin hand. han önskade att hon hade stått kvar. hållt kvar hans hand i sin. för värmen som hennes hand uppfyllde honom med, den gick inte att beskriva. inte heller hennes rödbruna hår. det vackra svallande håret som stadigt guppade på hennes rygg. och dom gröna ögonen. dom lysande gröna ögonen, som genomborrade varje människa. som kunde blixtra av ilska, men också lysa av glädje.
Severus stog kvar ett tag innan han också satte av mot slottet.

mer?

meeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!!!

mer!

mer

hahah!!! lily och severus..!! ^^
yeeeeeeeeeeeeeehhhhj ....snapeeeeee!! ♥ xd

tack! orkar inte vänta så jag gör ett till kapitel nu...

Kapitel 6.

- Du kommer försent Severus! sa Proffesor Mcgonnagall. (Minervas mamma)
- Förlåt profesorn! sa Severus och satte sig på en stol längst bak i klassrummet.
Menarve McGonnagall som hon hette, var en en dam i 65 års åldern med grått hår som hon ofta hade i en lös knut i nacken. hon såg inte särkilt sträng ut, men det var hon! eller lagom sträng, tyckte Severus.
lektionen tog slut, och Severus skyndade sig ut.
- Vänta Severus! sa McGonnagall med sträng röst.
Nej! tänkte Severus.
- Kom tillbaka hit klockan fem, så får du hjälpa mig att göra i ordning klassrummet!
Severus nickade.
- Ja, proffesorn.
han skyndade sig iväg mot nästa lektion.
efter alla lektioner gick han ut med sin bok och satte sig under trädet som han och Lily suttit vid tidigare på dagen.
- Hej Sev!
Severus tittade upp och såg in i Lilys lysande gröna ögon.
- Hej Lils, sa han lite dystert.
- Vad är det? frågade Lily och satte sig brevid Severus.
- Jag har fått strafftjänstgöring hos prof. McGonnagall.
- Jag också! utbrast Lily glatt.
- Hur kunde du komma försent till den lektion som du inte hade först? sa Severus förvånat.
- Jag fick omedelbar strafftjänst hos prof. Pallmo, vilket ledde till att jag kom försent till prof. McGonnagalls lektion.
Severus nickade. sedan tog han upp boken och började läsa. Lily hade också en bok med sig. Severus kände hur hon lutade sig lite mot hans axel, men hon tog snabbt bort huvudet igen. Severus var glad ändå.
han kanske hade en chans ändå. han hade nämligen upptäckt det. han gillade Lily extra mycket. mer än som en vän.
han var kär i Lily.