Varg eller Man? [SV]

Jättebra skrivet, verkligen!

Me like! Riktigt bra skrivet, awesome längd också! Awesome, helt enkelt!

!MM!
!EMME!
!REMMER!
!EMME!
!MM!

Kapitel 2:

Remus satt nu på det starkt röda ånglok som skulle förra honom till hans nya liv, livet i skolan för magiska ungdomar, livet i Hogwarts. Hans föräldrar hade tagit adjö av honom och hjälpt honom med sin koffert, innan de hade ställt sig på perrongen för att vinka av honom. Han log mot dem där han satt, ensam i en kupé, med sina lappade kläder och hans andedräkt lämnade spår på tågfönstret. Det hördes ett tjutande och ljudet av att tåget började lämna perrongen blev väldigt tydligt, farten ökade och snart åkte det runt en kurva. Remus som inte kunde se sina föräldrar längre, vände sig mot den tumma kupén och tänkte på de händelser som inträffat sedan han hade fått sitt svarsbrev dagen efter sin födelsedag, den elfte mars. Nu var det den första september och hans första skolår på Hogwarts hade tagit sin början. På denna tid hade det hänt en del saker och de hemska saker som hänt inträffade varje månad. Men även många bra saker hade skett som färden till diagongränden, köpet av hans trollstav hade varit riktigt spännande. Sedan hade även Hogwarts rektor, Albus Dumledore dykt upp för att förklara närmare vilka åtgärder som var tvungna att finnas.

Han suckade, skulle någon verkligen vilja umgås med honom? Han hade lappade kläder, såg väldigt tärd ut och han visste inte själv om han faktiskt ville ha vänner. Tänk om de fick nys om hans verkliga sjukdom, hans förbannelse? Skulle de fortfarande vilja vara hans vänner då? Svaret stod klart, de skulle dem aldrig vilja. En ännu tyngre suck lämnade honom och för att komma på bättre tankar, gled hans hand in i fickan för att dra upp sin trollstav. 10 tum, träslag lönn och med en kärna av en fjäder från en fågel fenix. Synen av hans trollstav fick honom att tänka på dagen i diagongränden, hans bästa dag sedan överfallet.

Dagen hade börjat bra, han hade fått i sig sin frukost och sedan begett sig till gränden tillsammans med hans far och mor. Där hade det funnits alla möjliga sorters saker, ovanliga, man kunde inte titta på allt för då skulle man minst behöva tre par extra ögon. Dagen hade flutit på och solen hade tittat ned på jorden med ett leende och dess varma strålar gav dagen något extra att vara glad över. När han hade fått sig en svalkande choklad- och vaniljglass så hade hans föräldrar gått för att hämta ut pengar på den stora trollkarlsbanken Gringotts, som drevs av svartalfer. I stället för att begrunda kvastarna som alla andra barn, hade han nyfiket följt med till banken och fått sig en riktig åktur i jakten på deras pengar.

Kort därefter så hade de köpt hans trollkarlsklädnad, en uggla så att de skulle kunna hålla kontakten och mycket annat. Men till slut hade de kommit till trollstavsprovningen, som gjordes av Mr.Ollivander. En mycket gammal trollkarl och mycket underlig, då mystiken låg som ett tjockt täcke kring honom. Till slut hade han fått sig en trollstav, hans glädje och entusiasm hade fått Ollivander att ge honom ett av sina få och sällsynta leenden.

Remus märkte att han hade drömt sig bort, till dagen som förmodligen hade varit den bästa i hans liv. Med ett leende stoppade han undan trollstaven igen och begrundade naturen. Det var riktigt vackert där tåget ringlade sig fram bland berg och sjöar likt en blodröd orm. Det var redan mycket senare på dagen och han antog att han hade missat lunchvagnen, egentligen gjorde det inte då han kände sig ganska illamående. Tänk om han inte platsade någonstans? Tänk om han inte fick några vänner? En skolgång utan vänner skulle bli något mycket dystert att titta tillbaka på antog han. Med en tung suck drog han ned rullgardinerna för fönstret och klädde sig i sin skolklädnad, han ville inte att någon skulle behöva se hans lappade kläder de första dem gjorde. Remus fortsatta resa till Hogwarts var i avskildhet, han kunde höra skratt från de andra kupéerna och det gnagde i honom att han själv inte kunde vara en del i skrattet.

Efter en lång tid var resan klar, förstaårseleverna samlades framför en enorm man. Mannen hette Rubeus Hagrid och var minst två gånger så lång som en vanlig man och fem gånger så bred. Ett leende klöv Remus ansikte, då det var skönt att det inte bara var han som var mindre normal än alla andra och han kunde ju faktiskt dölja det, det kunde denna jättelika man definitivt inte göra. Återigen hade han trasslat in sig i sina tankar och när de stod utanför den stora salen, med McGonagall framför dem som förklarade att de skulle sorteras in i de fyra elevhemmen: Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin, så kröp illamåendet på honom igen.

Dock så verkade det inte störa alla i samlingen, två förstaårselever stod en bit ifrån honom och skojade med varandra. En av dem var längre och smalare, med glasögon. Den andre var lite kortare och mer robust, mer vältränad, båda var svarthåriga. Hur hade dessa fått så bra kontakt? undrade Remus. Snart ledde McGonagall in eleverna i stora salen, där de en efter en fick ta på sig en hatt som förklarade vilket elevhem de skulle tillhöra. Fjärilarna som Remus kände i magen höll på att krypa upp genom munnen på honom, av ren och skär nervositet.

Senare blev Remus Lupin, varulven, insorterad i Gryffindors elevhem, med de två pojkarna som tidigare hade skojat med varandra. I detta elevhem skulle han finna vänskap och knyta starka band med tre andra personer, på ett sätt som han aldrig skulle tro vara möjligt sedan Gråryggs överfall på honom.

____________________________________

Enjoy och hoppas det duger.

MER!!

Wow, pandan. Jag älskar den här ficen. Jag får nästan tårar i ögonen när jag läser (och jag vet inte varför, riktigt, heh)... Kanske beror det på hur du skriver, så balanserat mellan beskrivningar och händelsernas takt. Kanske är det för att du valde en sån stark och outforskad karaktär (enligt mig) som det kan finnas så måna historier bakom. Eller kanske är det för att jag vet att den här människan, Remus Lupin, oavsett om han är varg eller man så kommer han hitta sina vänner och få leva sitt liv och bli älskad.

Oavsett, så äger den här ficen. Verkligen.
Ser fram emot nästa kapitel!

Denna är jätteintressant!
Flytande text som är väldigt välskriven, och jag gillar variationen mellan att skriva från Remus tankar och från en "berättarsynvinkel".

Det finns egentligen inte ord som förklara vad jag tänker! Det är något specielt med hur du skriver, men jag hittar det inte

^ Håller med alla föregående talare, speciellt indeed!

Tack för alla fina ord från ovanstående skribenter, det betyder som sagt mycket att någon uppskattar det jag gör - det får mig liksom att vilja fortsätta i ett högre tempo.

____________________________________________

Kapitel tre:

Remus stod och tittade ut genom fönstret i sovsalen, det var eftermiddag och himlen färgades röd av solnedgången. Han hade varit där, på Hogwarts i en hel månad och det kändes som om tiden inte existerade i detta magiska slott. Allt gick så snabbt, men man fick ändå gjort så mycket. Den gnagande känsla av oro fanns inte längre, denna månaden hade gett honom mycket mer än han hade hoppats på. Förutom intressanta lektioner och lärare, så hade han fått sig tre fina vänner. Det tog inte lång tid innan han fick kontakt med de svarthåriga pojkar, som hade skrattat tillsammans precis innan sorteringen - de visade sig att alla tre hade hamnat i samma elevhem och en dag tog de kontakt med honom. Dessa två personer hette Sirius Black och James potter, två stökiga personligheter men ändå de två mest begåvade eleverna som gick i deras årskurs. Senare hade en till person sällat sig till trion och skapat en kvartett, han hette Peter Pettigrew, hade ett råttlikt ansikte och var mycket fegare än resten av dem.

Remus, han själv hade direkt märkt hur det låg till i deras kvartett. Sirius och James, var de två frontfigurerna, två begåvade, stökiga elever som snabbt blev populära. Han själv, den som var mer tillbakadragen, fortfarande hade lätt för sig men hade fortfarande en viss disciplin när det kom till skolarbetet. Sedan var det den lille Peter, en klumpig pojke, utan någon som helst begåvning, när man tänkte efter. Trotts att han var en av de fyra vännerna så fungerade han mer som ett dragplåster som beundrade de andra två än att faktiskt lyckas med något själv. Ett leende klöv Remus ansikte när han tänkte på den lilla gruppen, en grupp av vänner som inte kunde bli bättre.

En hård knackning på dörren väckte pojken från hans lyckliga tankar och Madam Pomfrey stod i dörröppningen när han vände sig om.
"Det är dags nu, Remus. Kom." Sade hon med en vänlig, men ändå bestämd röst. Han nickade och svalde sedan en klump som hade dykt upp i halsen, innan han följde efter henne. Innan han gick ned i uppehållsrummet så slätade han till ansiktsdragen, fick det att se normalt ut, för att sedan gå ned och mycket riktigt, framför brasan satt hans tre vänner och skrattade. När de såg honom med föreståndaren för sjukhusflygeln tittade de undrande på honom, den första som yttrade sig var James. Den person som alltid brydde sig om sina vänner, han som var den mer omtänksamme av dem. " Remus vart ska du? Mår du bra?" sade han, med sin vanliga röst, som vittnade om bus. Dock kunde Remus höra den oroliga tonen i hans röst.
"Jovars, jag har inte känt mig riktigt kry på sistone så jag kommer att vara frånvarande ett tag. De måste titta till mig, sjukdomen ni vet." sade Remus, trotts att han ville ge sig själv en snyting för att uppriktigt ljuga för de närmsta vänner han någonsin hade haft.
"Jo det är sant att du har blivit blekare på sista tiden, kom tillbaka som du gick bara!" sade Sirius, med en retsam ton på rösten. Han själv hade tappat talförmågan, han log mot dem, så vänligt han kunde innan han snabbt slank ut genom porträtthålet till en otålig Madam Pomfrey som stod med armarna i kors och väntade på honom.
"Kom nu, vi har inte hela kvällen på oss!" sade hon, samtidigt som hon tog tag i hans hand och släpade ned honom för slottet och genom skolområdet tills de kom till det piskande pilträdet.

"Det finns en gång där, du ska krypa genom den så kommer du till ett hus. Det huset kan du inte komma in i på ett annat sätt. Jag vaktar så att du inte försöker smita" sade föreståndarinnan för sjukhusflygeln, fortfarande vänligt, men bestämt. Därefter tog hon upp en lång pinne, tryckte på en knöl på trädet och trädet blev stilla. Snabbt flyttade sig Remus från platsen framför trädet, till gången under det. Det var inte en stor gång och han kröp igenom den, med ömmade knän tog han sig till andra sidan. När han kom dit så såg det ut att vara ett helt vanligt hus, men snart skulle möblemanget vara helt förstört och sönderslitet. Fick han inte tag i någon att sarga som varg, så gick han lös på sig själv eller omgivningen. Det hade han förstått, dagen efter sina förvandlingar.

Med snabba steg klättrade han uppför trappan, till övervåningen, men han hade nätt och jämnt nått slutet av trappan innan smärtan började. Månljuset gled in genom de ojämnt igenspikade fönstren och snart kunde han känna det, smärtan, smärtan som vittnade om att han var annorlunda. Med ett stönande, som snart förvandlades till ett skrik föll han till golvet och hans händer började dra i håret och slita i ansiktet för att försöka få bort den olidliga smärtan i ryggen. Det kändes som ryggraden höll på att knäckas, det stack som nålar i huden och ensam som han var, kunde han bara härda ut. Tårarna började fläcka hans kinder och golvet, det gjorde ont, så fruktansvärt ont.

Snart låg där inte en pojke, utan en varelse, större än en varg och på två ben. Varulven hade inte längre några spår av pojkens tårar, i ögonen fanns bara mordiska instinkter och inte den värmande tanken om en grupp vänner. Remus Lupin låg inte där längre, där han hade stått, stod nu en fulländad best. Den ylade mot månen, innan den började vråla och gå loss på allt den kunde få tag i med sina klor och kraftiga käkar.

För byborna i Hogsmead, hade nu berättelsen om det våldsamma spökgänget börjat. Spökgänget som egentligen var en förskrämd pojke, en pojke som vid tidig ålder hade blivit märkt av ett riktigt monster.

_________________________________________

Enjoy, hoppas det duger som sagt.
Försöker i alla fall skriva två kapitel om dagen, ifall jag får ro till det då.