Friends or not [SV][PG]

Aa vad bra!! Mer!

Behåll i åtanke att jag var ganska liten då jag skrev de här

---------------------------------------------------

Kapitel 4

Jag kände mig mycket felplacerad, alla dessa människor, alla kollade på oss. Förmodligen för att vi gick bland de korta förstaåringarna men… ja!
Inte nog med att det tog evigheter att komma fram till pallen, de hoppade över vår familj och lämnade oss till sist. Rektorn, som jag inte vet vad han heter, ställde sig upp och klappade två snabba gånger med händerna, och fick genast allas uppmärksamhet.
”I år har vi nya elever, i alla årskurser här! Jag vill att alla ska bli väl omhändertagna i vilket elevhem de än nu kommer i! Nu Minerva kan du fortsätta” avslutade han.
”Laroburé McKnight Eluandoré” sa Professorn, som stod där framme.
Stackars Larry, som blev kallad Laroburé! Hoppas de inte de använder mitt franska namn också!
De la en hatt på Larrys huvud och den ropade direkt: ”GRYFFINDOR”
”Tellus McKnight” fortsatte professorn.
”GRYFFINDOR” sa hatten igen.
”Nancielé McKnight Eluandoré”
Haha, Nancys franska namn är hemskt! Och jag måste erkänna, jag tycker inte synd om henne!
”RAVENCLAW”
Hmm… Hoppas inte jag komma där!
”Celoneríe McKnight Eluandoré”
”RAVENCLAW” skrek hatten innan den ens var på Celins huvud.
”Fillipé McKnight Eluandoré”
Det tog en stund innan hatten ropade: ”SLYTHERIN”
Då var det bara min tur kvar, gud vad jag hatade det här. Inte nog med att jag var knäppast dummas och hemskast, jag ska vara sist också!
”Denilica McKnight”
Åhh! Hon sa mitt namn på franska!
Men… varför sa hon inte hela mitt efternamn? Hon hade gjort samma sak med Telle, men varför? Ville pappa inte ha oss längre? Hatten pratade med mig, men jag hängde inte med i vad han sa.
Plötsligt hörde jag: ”Jag vet inte vart jag ska placera henne, hon passar i alla, utom Hufflepuff!”

Nu förstod jag inte ett dugg, var skulle jag bo, vart hörde jag hemma?! Jag höll på att bryta ihop. Jag tog av mig hatten och började gå genom matsalen, mot utgången. Jag hörde rektorn prata men jag lyssnade inte utan började gå fortare ut. Jag hade gjort det jag absolut inte fått göra, skämma bort mig! Jag gick genom korridorerna och såg spöken viska och tissla med varandra när jag gick förbi. Men jag var alldeles för ledsen och förvirrad för att orka bry mig om det. Snart hittade jag otroligt nog ut ur slottet. Jag gick fram till sjön och satte mig, medan jag förtvivlat tittade ut mot den svarta spegelblanka ytan. Allt kändes så tomt, jag kände mig utstött. Det var en känsla som jag hoppats slippa här. Men redan första kvällen kändes hemsk. Jag hoppades innerligt att inte någon skulle komma bakom mig, eller från högersida, för då skulle jag inte kunna se dem. Jag hade lärt mig att leva med att vara halvt blind. Det fanns inget att göra åt det. Jag menar, vad skulle jag göra? Jag hörde fotsteg bakom mig, men jag tittade inte åt det hållet. Istället ställde jag mig upp, och började gå åt motsatt håll. Men fotstegen slutade inte gå, jag kunde fortfarande höra dem bakom mig. Jag orkade inte längre gå omkring, jag hade inte ätit något sen tidigare på morgonen och det var ju inte mycket heller. Jag kände en hand på min axel. Men jag kollade fortfarande inte vem det var. Handen kändes onaturligt stor, som en fotboll i storlek ungefär.

"Ja tycker du gå in i slottet och tare litte mat!" Sa en mörk kraftig stämma bakom mig.
"Vem är du?" frågade jag försiktigt.
"Ja hette Hagrid, men gå in å ät nu!"
Sedan schasade han in mig i slottet.

Jag vet inte hur jag vågade, men jag gick in i stora salen igen, utan att tänka mig för. VART skulle jag sitta? Jag visste ju inte ens vilket elevhem jag skulle till. VARFÖR måste allt alltid krångla till sig för mig? Men tydligen hade Rektorn märkt att jag kommit in för han hade skickat någon lärare som jag inte visste namnet på. Hon stod nämligen nu framför mig.
"Kom med mig här är du snäll!" sa damen och förde bort mig ut ur salen igen.

Me likey! Gillar det du skriver, trots att det här är skrivet för flera år sedan

håller med ! såååååååååååååååå bra!

Tack ^^

-------------------------------------------------

Kapitel 5

Hon förde mig genom flera korridorer, jag visste inte åt vilket håll vi gick men det brydde jag mig inte om. Jag ville inte veta vart jag blev förd. Varför hatten inte kunde inte hatten placera ut mig och vad ska jag göra?
Jag saknade redan Telle, jag saknade hans beskyddande armar. Vi var tvillingar och mycket bra kompisar. Vi hade alltid kommit bra överens och både tyckte om att vara med varandra. Varje gång jag gråter brukade han ta mig i sin famn och trösta mig. Han var min ända riktiga vän, han brydde sig alltid om mig och han förstod hur jag kände mig. Det sägs ju att vi tvillingar har väldigt starka band, det stämmer. Den dagen jag blev träffad av blixten hade han svimmat på platsen han var på. Han hade känt en bit av min smärta och han hade delat den. Jag saknade Telle redan. Jag ville till samma elevhem som han och Larry.

Vi var framme nu. Rummet var stort och egendomligt, där inne var det 3 lärare till + rektorn. Jag kollade dem inte i ögonen, det vågar jag inte. Jag menar, vad skulle de säga? Jag blev inte indelad och de hade inget blandat elevhem.

”Miss McKnight…” började Rektorn.

”Ursäkta att jag avbryter rektorn, men kan du kalla mig Denice?”

”Visst” skrockade Rektorn och log glatt mot mig.

”Jag kanske ska presentera oss. Mig kan du bara kalla Dumbledor om du vill, och det här är Professor McLloyd…!” Sa han och pekade på en ung man med blont hår och djupa blåa ögon.

”Det här är Professor Deorue” sa han och pekade på en äldre dam. Hon sa hej till mig på franska.

”Det här är Professor Forester” fortsatte Dumbledor och pekade på en gammal man som såg smått sur ut.

”Och sist men inte minst så har du Professor McGonagall bredvid dig”

Jag log mot alla och kollade frågande på Dumbledor.

”Rektor Dumbledor, varför fick inte jag något elevhem? Är jag konstig på
Nått sett?” Frågade jag nedstämt.

”Jag har ingen aning kära du, det kanske har något med din bakgrund att göra, vi vet faktiskt inte riktigt. Vi har aldrig varit med om detta förut.” Dumbledor såg halvt orolig ut när han sa det.

”Har det nått att göra med att jag blivit slagen av blixten?” frågade jag frånvarande.

”Det vet vi inte, men vi ska lösa det här! Jag tycker att om de andra lärarna i detta rum håller med mig, så låter vi dig välja elevhem!” Sa Dumbledor och log.

De andra lärarna såg väldigt förvånade ut. Men de mumlade ett snabbt visst.

”Då vill jag vara i samma elevhem som Telle! I Gryffindor!” sa jag och log.

”Då gör vi så!” sa Dumbledor och log stort mot henne. ”Gå till bordet och ät innan maten är slut” sa han sedan.

Jag gick till Mat salen och satte mig bredvid Telle. Han såg förvånad men glad ut och gav mig en stor kram.

”Jag visste att du skulle komma!” sa han och log mot mig.

”Klart jag skulle, inte en chans att du slipper mig!” sa jag och flinade retsamt mot honom.
Sen tog jag för mig av den underbara maten.

jääääääääääääääääääääääätte bra!! men vvarsör är det fykranter efter varje sagd mening

fyrkanter? :o :s .... jag ser inga fyrkanter :s

ehh uptäckte att det var så i alla fanfictions som jag njar försökt läsa så det är antagligen ngt fel på min dator

jaha! Hoppas de försvinner!

mm hoppas jag med!