Georges känslor (sv)

kapitel två: två skadade

sista meningen: "Harry jag ska bara skicka en uggla till Lee"

"eeh varför då?" sa Harry svagt
han antog att det var för att försöka liva upp George men det hade Harry redan prövat.
han hade skickat massor av ugglor till honom med brev som:

Hej Lee!
kan du snälla komma över och försöka liva upp George och kanske hjälpa till att starta upp "Weasleys vassa varor" igen?
Skulle vara tacksam för svar.

Harry

och som:

Hej Lee!
Molly är förkrossad. Skulle du bara kunna komma till kråkboet och hjälpa oss att prata förstånd med George?
Snälla?
Han pratar inte äter inte han gör inte någonting!

Harry

Men har bara fått svar som:

Inte just nu

Och:

Nej

och svaren hade varit fulla med tårar och svåra att läsa även om det bara var något ord på pergamentbiten.
Lee är ju nästan lika förkrossad som George, han får i alla fall i sig näring och pratar men han är...bara som ett skal. Läskigt likt
tänkte Harry.
Han skulle precis säga det till Ginny när han märkte att hon gått ut ur rummet...han var också på väg att bli ett skal,
han rös, reste sig långsamt upp och gick ut ur rummet.

braaaaaa!!

kapitel tre: snacket

sista meningen: han var också på väg att bli ett skal,
han rös, reste sig långsamt upp och gick ut ur rummet.


"Ginny! Ron! Hermione!" skrek Harry
han hade bestämt sig han skulle göra det han kunde för att återställa George.
"vad är det Harry?" det var Hermione
dem alla tre kom in i rummet, Harry hade gått till Rons rum där han själv också sov, och planerat allt.
"Jo...jag tänkte om vi kunde få liv i George..."började han men kom av sig när han såg deras tvivlande uttryck.
"vad?" sa han efter ett tag
"jag vet inte om det är en så bra ide Harry och Ginny har ju
kontaktat Lee eller hur Ginny?"
"Joo det är sant hans svar borde komma när som he..." hon avbröts av en stor och ståtlig tornuggla.
"Lee's svar!" sa Ginny
"Räkna inte med något vettigt svar" sa Harry men ingen verkade lyssna för dem var så ivriga på svaret:

jag kommer, men bara om ni slutar skicka ugglor!

Lee

detta svar var precis som alla Harrys svar, svårt att läsa och nerkrafsat.
"slutar skicka ugglor?" undrade Ginny "det var min första uggla!"
"ja men jag har skickat runt 10 stycken säkert" sade Harry generat.
Ginny spände blicken i honom och sa sedan: "han värkar ju nästan lika mörbultad som George stackare."
"Han kommer ju iallafall" sa Ron men rösten bröts och man såg att han snart skulle bryta ihop.
"Ååh Ron!" sade Hermione och kramade honom. Ginny och Harry backade långsamt ut ur rummet.
När dem var ute såg Harry att Ginny nog också skulle brista i gråt så Harry kramade henne snabb och gick ner till Molly.

_________________________________________________

det blev inte så långt...

jättebra Sirius!!!!!

jättebra!!!

skriver på kapitel 4 nu

edit: och nu är det klar xD det blev ett kort kapitel igen men nästa kapitel kan vara längre om ni vill!


kapitel 4: Percy
sista meningen: När dem var ute såg Harry att Ginny nog också skulle brista i gråt så Harry kramade henne snabbt och gick ner till Molly


"eeh Mrs Weasley?" sa Harry "jo Lee Jordan kommer snart eeh joo..." han visste inte vad han skulle säga han kanske skulle få tre i familjen att gråta på en och samma dag, det var inte rätt.
"jag undrar om du vet var FrGeorge är någonstans?" skulle han vara tvungen att göra misstaget att säga fel namn just nu?
Han var inte säker på att hon lyssnat (tur! tänkte han) men han hade precis börjat gå ut genom ytterdörren för att fråga Athur när hon vände sig om.
"Lee, sa du?" sa hon hon var på vippen att börja gråta hon också "för jag har pratat med hans föräldrar och dem är väldigt oroliga för honom, men som tur är så äter och pratar han" rösten bröts och hon skrattade sorgset
Harry kände att en hemsk knut växte i magen...det här var hans fel. Han var inte ens säker på att hon just nu var ledsen för Fred eller för George.
"Är du säker på att Lee kommer vännen?" sa hon. Harry som hade glömt att hon var där hoppade till och sa tyst: "ja"
han märke nu i efterhand att hans röst också bröts "vet du var George är?" sade Harry igen. Han koncentrerade sig för att inte rösten skulle brytas.
"nej det vet jag inte kära du" sa hon och Harry var nu säker på att hon (precis som Ron och Ginny gjort) skulle bryta ihop, så han sa snabbt: "tack för hjälpen" och gick ut för dörren. Han visste vart han skulle börja leta.
* * *
Harry tittade sig omkring för att vara säker att ingen såg honom så transfererade han sig till London och började målmedvetet gå mot Percys hem. när han kommit fram knackade han på.
"vem är d...åh hej Harry" det var Percy som öppnade, han såg väldigt tilltufsad ut.
Percy var den enda i familjen Weasley som nästan var lika tom som George.
han hade ju stått bredvid honom när han dog och han var sista person som tilltalats av Fred Weasley.

meeeeeeer!!!!

♥ ♥ ♥ ♥

glömde bevaka, men nu är det fixat, får inte missa ett till kapitel!!

sista idag (lite sent)

kapitel 5: som om dem aldrig känt varan

sista meningen: han hade ju stått bredvid honom när han dog och han var sista person som tilltalats av Fred Weasley.

"ehh Harry är det något speciellt? Vill du komma in?" Percy lät trött och ledsen.
"jag undrar bara om George är här? jag måste prata med honom."
"hm, hans plan om att ingen skulle veta var han är fungerade visst inte" muttrade Percy för sig själv. "Jodå Harry han är här, George!" det kom inget svar. "det är nog bäst att du går till honom Harry" sa Percy
Harry gick in och stängde dörren efter sig. var det verkligen Percy Weasley som bodde här?Han som var förste ordningsman och så ordentlig?För här var det stökigt och minst ett lager damm låg över diskbänken och alla hyllor. knuten som slagit rot i harrys mage växte sig nu större.
"eeh Percy vart är George?"
"här" sa Percy kort dem hade gått in i ett rum som Harry antog var matsalen och där satt han, George. Han grät. det var inte möjligt, George Weasley grät, Harry hade ju förstått att han gjort det nätterna långa men han hade aldrig kunnat föreställa sig det. Vilken normal människa som helst skulle kunna svimma av denna åsyn.
"hej" sa George som en robot som blivit programerad till att bara säga "hej".
Harry satte sig långsamt ner mittemot George.
"Jo, vi har fått tag i Lee, du vet din och...din kompis, och han kommer till kråkboet idag han vill..." Harry hade tänkt säga "han vill träffa dig" men det var ju som att ljuga, Lee kom ju bara för att han och Ginny tillsammans skickat så många ugglor.
"...eeh vi vill att ni ska...prata", Harry kom inte på något annat att säga.
"okej" sa George rösten bröts (han lät iallafall inte livlös). Så efter att ha sagt adjö till Percy och att med alla sina krafter fått upp George ur stolen tog de varandras armar, så far det iväg mot kråkboet. det sista harry hörde innan allt blev mörkt var en hög snyftning.
* * * *

några sekunder senare knackade Harry på kråkboets dörr, det var Ginny som öppnade.
"Harry!" sa hon "Vi har varit så oroliga för både dig och George" sa hon
hon tittade på Georges tomma och tårfyllda ansikte och innan hon hann börja gråta kramade Harry henne hårt.
Dem tog in George till kråkboets lilla soffa och satte honom ner.
"Lee borde komma när som helst nu" hon tittade ner på George.
Harry skulle precis gå och hämta Molly när:"gå inte och hämta mamma, hon kommer bara att börja storböla och det har vi ingen nytta av"
både Harry och Ginny stirrade på Georges bakhuvud. Dem var inte riktigt säkra på om det var han som sa det men det var ingen annan där.
"George, din första mening var vettig!" sa Ginny, Harry var på vippen att börja skratta men hejdade sig när George vände sig om i soffan.
hans ansikte var förkrossat. skulle dem någonsin få se honom le igen?
*knack knack knack* det kackade på dörren Harry som inte kunde känna sig mer skuldmedveten sa:
"det är bäst jag öppnar det kan vara Lee"
men när han kom fram till dörren var redan Ron och Hermione där och Välkomnade Lee in.
"hej" sa han och log ett obekant leende, tydligen ett försök att vara vänlig och glad men hans leende försvann lika fort som det kommit.
"Harry" viskade Ron "men George är ju inte här han försvann ju imorse som vanligt"
"jo han är här" viskade Harry tillbaka "jag tog hit honom"Rons ansiktsuttryck blev så förvånat när han fick höra det så att Harry skulle börjat skrattat om dem inte skulle kommit in i vardagsrummet. Där satt Ginny bredvid George med sorgset ansikte. Hon tittade på Harry, Ron och Hermione men när hon kom till Lee ändrades hennes uttryck till en våg av lättnad.
"hej" sa Lee sorgset
George vände sig långsamt om och svarade med ett sorgset: "hejsan"
Det var som om dem aldrig känt varan.

_________________________________________________

vad tycks hitills??