Descendants

Juliette höjde på ögonbrynen och skulle precis säga något till sitt försvar när Evie nämnde att det faktiskt inte var hennes fel att de hade blivit dömda till att bo på ön. Hon ville svara något syrligt om att de inte hade behövt bo där från första början om de inte hade varit onda, men varför bråka om något som de ändå inte kunde rå för? Det var inte barnens fel att deras föräldrar var onda, och det var vad Juliettes föräldrar ville visa genom att påbörja samarbetet mellan de två länderna. Om barnen kunde lära sig samarbeta så kunde det gå vidare till att de kanske kunde leva tillsammans i harmoni i framtiden.

Juliette nickade när Evie berättade vems dotter hon var. Juliette kände både Belles och Snövits barn, de gick på skolan också. Hon umgicks inte med dem, men hon visste vem de var. Hon studerade Evie när hon hånlog, vilket hon undrade vagt om varför, det var ju inte precis någon tävling. Juliette sträckte på sig och reste sig upp.
”Jag tänkte visa dig runt i skolan” sa hon och log. Hon nickade mot högen av uniformer.
”Dock måste du byta om först” sa hon med ett snett leende. Hon fäste hårsnodden runt sin fläta hårdare och satte sig ner på huk för att knyta sitt ena skosnöre som hade gått upp.

Evie såg misstroget på henne men gjorde som hon blivit tillsagd och drog av sig kläderna och kastade dem på en tom stol. Hon drog sig sedan på kjolen som hon tyckte var i längsta laget och knäppte på sig skjortan. Hon lät de översta knapparna vara öppna och vek upp kjolen så att den blev kortare.
Knästrumporna drog hon sedan på sig och knöt på slipsen löst. Hon betraktade sin spegelbild, det blev inte perfekt men helt okej för tillfället. Sminket lät hon vara lika mörkt som förr och håret fick hänga fritt.
"Så få går vi." sa Evie snabbt och gick ut genom dörren innan Juliette skulle hindra henne med ord att man inte fick bära uniformen så eller att hon inte fick sminka sig så. Sådana saker tänkte hon inte lyssna på, hon hade faktiskt satt på sig uniformen så de fick vara nöjda. De fick tänka på att hon kom från ett laglöst land utan regler där den starkaste överlevde och hon var stark.

Juliette nickade och tittade på när Evie gick ut genom dörren. Hon tänkte inte så mycket på att Evie inte hade på sig uniformen på det traditionella sättet, skolan var inte så strikta med det, så länge det inte var för obscent. Hon själv gillade att ha det traditionellt, som de flesta på skolan. Hon gick ikapp Evie.
”Skolan är rätt stor, som du kanske har förstått. Det finns klassrum och lärarrum på varje våning, och våra rum. Matsal och sällskapsrum finns på bottenvåningen, och utomhus finns det flera aktiviteter och sporter.” sa hon och pekade ut genom fönstret där delar av skolgården syntes. Juliette själv var duktig i både bågskytte och klättring, hon brukade träna på skolgården de flesta helger. På vintern brukade hon träna konståkning på den lilla sjö som också fanns på området. Hon bet sig i läppen.
”Vad brukar ni göra på fritiden på er ö?” frågade hon och log lite. Hon ville gärna lära sig mer om grannön, för att få bort de fördomar som fanns. Hon gissade att Evie höll på med mycket som innehöll styrka, med tanke på att hon var muskulös. Juliette var inte speciellt stark, men däremot smidig med sin smala kropp. Hon hade aldrig haft någon anledning att bygga muskler, eftersom hennes liv på Auraon, som alla andras, var väldigt skyddat. Hon var definitivt inte i behov av en muskulös kropp, eftersom hon alltid som kronprinsessa var skyddad på ett eller annat sätt. Hon antog att det var annorlunda för Evie, men ville inte fråga. Juliette hade ju ingen aning om hur Evies liv hade varit.

Evie nickade och såg sig om medans de gick.
"Jo, det tar nog ett tag att lära mig hitta här." svarade hon och erkände för sig själv att det var tur att hon hade Juliette. Inte för att hon sa det högt, det var att erkänna något för en annan människa, visa tacksamhet och beroende, det fick man inte göra. Det var något hon kunnat göra med sina vänner men de hade känt varandra i år. Evie såg ut genom fönstret förvånad att det fanns sporter, sporter i sådant de brukade göra till vardags. Det som de gjorde till vardags fast i kontrollerade former. Det kändes som om dessa levde väldigt skyddat. Då Juliette frågade om fritid såg Evie på henne en lång stund. Fritiden efter skolan där de kunde lära sig det nödvändigaste som att läsa, räkna och skriva. Klasserna var stora och bråkiga och ingen lärare var riktig engagerad. Evie hade dock tack och lov lätt att lära och kunde det ändå.
"Tja." börjar hon tvekande och ser mot gården igen.
"Allt det där fast på riktigt. Jaga för att få någon mat." sa hon och pekade mot bågskyttet.
"Eller sno mat, men då får man springa snabbt och klättra upp på hustak för att komma undan." skrattar hon lätt och pekar mot klätterbanan.
"Annars slåss vi med andra gäng för att vinna ära och få större territorium." berättar hon, allt som var för henne vardagligt. Att kämpa för sin överlevnad, för att få i sig mat och visa sig okrossbar. Allt det som inte verkade finnas här på samma vis. Hon själv var blek och något mager men här verkar alla vara välvuxna. Här verkade alla glada och avslappnade något Evie inte kunde vara. Hon letar i fickan efter cigaretter men de fanns inte där hon måste glömt dem på rummet, fan.

Juliette nickade och var tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det där lät som en helt annan värld. Jaga för att få mat, det behövdes inte i Auradon. Att slåss för att bestämma vem som var väktare i vilket territorium åt kungen och drottningen behövdes inte heller, eftersom det valdes demokratiskt. Hon fick en bild i huvudet av en misär, med människor i svält och nöd. Hon hoppades verkligen inte att det var så farligt som hon såg det framför sig. Juliette slogs plötsligt av en våg av samvete, Evie och de andra barnen behövde kämpa för sin överlevnad på grund av ett val som hennes föräldrar hade gjort. Hon svalde hårt och försökte skjuta tanken åt sidan, de hade ju gjort valet utefter vad de trodde var rätt. De kunde inte veta att personerna som de bannlyste till ön inte kunde skapa ett fungerande samhälle.

Hon harklade sig och skulle precis svänga ner för en korridor när Melody och Cora kom mot dem, vinkades glatt. Juliette höjde handen mot dem och de kom fram och tittade nyfiket på Evie.
”Cora, Melody. Detta är Evie” sa Juliette och gestikulerade mot Evie. Hon pekade sedan på Cora respektive Melody,
”Detta är Cora och Melody” sa hon och de båda tjejerna log.
”Välkommen hit” sa Melody och sträckte fram sin hand mot Evie. Juliette var lättad att de inte stirrade på samma sätt som vissa andra på skolan gjorde. Melody och Cora gjorde som Juliette och valde att möta Evie utan fördomar, men det var inte alla som valde att gå den vägen, tyvärr.

Evie studerade de båda flickorna lika ingående som hon studerat Juliette. De log och verkade trevliga, alla dessa leenden gjorde Evie förvirrad, vad ville dem?
Hon såg på den framsträckta handen från Melody och såg sedan frågande på henne.
”Vad vill du att jag ska jag göra med den?” frågar Evie förvånat. Att hälsa på varandra så var något nytt för henne. Man hälsade inte på varandra på ön om hon inte bugade sig för sina föräldrar. Annars var det bara att slåss och de man kände kände man annars lärde man sig känna någon. De båda flickorna verkade dock trevliga hon hade inte sett de stirrande blickarna från dem som från andra elever.

Melody blinkade till och Juliette såg hur Melody verkligen försökte att inte se förvånad ut. Det slog Juliette att vanliga seder här kanske inte var detsamma på den andra ön. Hon nickade mot Melodys hand.
”Du tar och skakar den med din egen hand, det är så vi hälsar när vi möter nya personer” förklarade hon och gestikulerade med sina händer. Cora harklade sig.
”Vad tycker du om skolan hittills då? Även om du inte har hunnit vara här så länge” sa hon och skrattade till. Cora var väldigt pratsam och naiv, lite väl naiv ibland. Juliette hade alltid haft svårt att lita på personer till en början, medan Cora kastade sig fram direkt. Det hade tagit lång tid för Juliette att lära känna både Cora och Melody, men det hade gått tillslut. Juliette vände sig till Evie.
”Är det något speciellt du vill se eller göra?” frågade hon och log.

”Åh” sa Evie förstående och skakade Melodys hand i sin innan hon släppte, kroppskontakt var inget hon var van vid.
”Varför skakar man dem?” frågar hon och vänder sig mot Cora.
”Den är stor, ljus, lugn och rik. Väldigt ovant vid det jag är van vid.” svarar hon. Ovant vid allt faktiskt, att de hade allt här och hemma hade de inget liknande. Då var hon ändå prinsessa och hade det bättre än de andra, kunde sno åt sig mer tack vare den hon var.
”Jag är hungrig, du nämnde matsal. Vad är det för något?” frågar hon och ser på dem. Visst kunde hon låta dum, men hon visste inte.

Cora ryckte på axlarna.
”Vet faktiskt inte vart det kommer ifrån, vi gör det bara” sa hon och log. Hon drog handen genom det ljusblonda håret. Hon var väldigt lik sin mamma Aurora. Hon nickade mot Melody.
”Jag och Mel måste skriva ut uppsatsen vi skrev, så vi kanske kommer och äter med er sedan” sa hon och log. Juliette nickade.
”Kul att träffa dig, vi ses” sa Melody till Evie och de båda tjejerna gick iväg. Juliette nickade i riktning mot matsalen.
”Jag ska visa dig, det är ett stort rum där alla äter tillsammans” sa hon och gick bort till dörren som ledde in till matsalen. Det var ett stort rum med många runda bord och till och med en halv övervåning som också hade bord, så man kunde se ut över undervåningen. Längst med ena långsidan var en enorm buffé med all mat man kunde tänka sig. Juliette nickade mot buffén.
”Det är bara att ta vad du vill ha och sätta dig” sa hon och log. Hennes mage kurrade lite också. Hon tog en tallrik och tog av det mesta, utom köttet, och lade upp på sin tallrik. Hon gestikulerade mot alla borden. De flesta var tomma, men några elever hade kommit in för att äta.
”Vart vill du sitta?”

Evie såg efter dem och följde sedan med Juliette till vad de kallade matsalen. Att de fann det kul att träffa henne var förvånande, men det kanske bara var ett uttryck. Så fort de klev in i matsalen vändes alla blickar mot dem även om vissa gjorde det mer diskret. Det gjorde att Evie blev än mer stelare och det uttryckslösa ansiktet visade ingen av den förvåning och avundsjuka hon kände. Här hade hon och sina vänner, ja alla på ön fått kämpa för att få mat i magen, vissa dagar fick de gå hungriga. Här hade de mat framför sig och bara kunde ta.
Evie la på lite av det mesta och fick en fylld tallrik hon hörde att några flickor fnissade åt det på övervåningen. Evie vände sig snabbt dit med en mördande blick och de tystnade. De skulle bara våga skratta åt henne igen, de skulle få se.
Evie satte sig vid ett av borden i salen och vände sig om mot Juliette.
"Ni har enormt mycket mat, har aldrig sett så mycket." sa hon, nickade mot tallriken och började äta med god aptit, hon var som sagt svältfödd på både mat och kärlek.