PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte gav tjejen som satt mitt emot Severus ett tacksamt leende, Vanessa hette hon. Charlotte hade aldrig pratat med henne, men hade hört hennes namn från Severus ett par gånger. Ändå stack det till i hjärtat på henne. Kunde Vanessa vara Severus... Flickvän? Hon skakade snabbt bort tanken och såg på James igen. Hon lade en lugnande hand på hans axel.
"James, lugna ner dig. Vi- vi pratar om det här senare..." viskade hon tyst mot sin vän.
James såg in i hennes grå ögon, ilskan försvann så fort han såg hur mycket problem hans utbrott hade skapat, både nu och i framtiden. Han skakade sakta på huvudet och rättade till sina glasögon innan han vandrade iväg tillbaka till sin kupé. Remus, som hade stått utanför klev fram.
"Jag går efter honom" sade han och vred försiktigt huvudet mot Severus. "Jag ber om ursäkt för Potter, Snape".
Och så stod hon ensam kvar vid kupédörren. Framför henne sin vän och hufflepuff flickan hon hört så mycket om. Hon bet sig hårt i läppen. Hon kunde inte lämna honom här, inte utan en förklaring. Men samtidigt hade hon inte mod att se han reaktion.

Vanessa log mot Remus. Han var i alla fall den som alltid tog Severus parti i James lilla gäng. Sedan försvann han efter James.

Vanessa vände sig mot Charlotte. Hon insåg med ens att det antagligen var den Charlotte som Severus hade pratat en del med. "Det förvånar mig att han först nu upptäckte att ni pratar med varandra, att ni är ... tja vänner", sa Vanessa och vände sig mot Charlotte och Severus. Hon visste inte om de bara var vänliga bekanta eller vänner. Hon kände inte riktigt att hon hade med saken att göra och ville inte direkt fråga ut någon.
Hon log mot dem. "Ni har säkert saker som ni vill prata om ifred. Jag kan gå ut en stund och sätta mig i en annan kupé" erbjöd hon sig och reste sig upp.

Charlotte han inte säga något innan Vanessa hade lämnat kupén. Hon lovade sig själv att hon skulle leta upp henne och presentera sig ordentligt när hon hade tid, men just nu var hon tvungen att ta itu med Severus, som satt tyst inne i kupén. Charlotte placerade sig framför honom, det var nu det gällde.
"Jag ber om ursäkt" "Du kanske borde gå till Potter", de båda sade samtidigt. Charlotte såg på Severus och de skrattade tyst.
"Du först" sade Severus och log.
Charlotte drog sina smala fingrar genom sitt mörka hår. Hon hade ingen aning om hur hon skulle formulera sig, hon hade aldrig varit kär förut, inte såhär i alla fall. Visst hade hon redan haft sin första kyss, Sirius, när de hade lekt 7 Minutes in Heaven, när de var 14.
"Det här kommer låta jättekonstigt, men..." Charlottes röst skakade. Det fanns inte en chans att hon kunde säga det nu. "James trodde inte att vi var vänner, och när jag förklarade att vi faktiskt var det så blev han förvånad.. Och lite arg. Men oroa dig inte, det kommer gå över... Så småningom".
Severus nickade sakta. Det verkade som om han gick på det, hon hoppades att han gjorde det.
"Jag ska gå och hämta Vanessa, vänta lite" sade Charlotte och ställde sig upp.

Vanessa letade upp en kupé som bara innehöll några vänliga hufflepuffare. "Kan jag sitta här en stund" frågade hon försiktigt och när de nickade satte hon sig på ena säte. Hon tänkte tillbaka på vad som hade hänt. Tack och lov att Charlotte hade ingripit. Annars hade aldrig James slutat, det var Vanessa säker på.

Vanessa hade inte alls suttit i kupén länge när Charlotte plötsligt öppnade dörren. Vanessa reste sig upp och hälsade på henne. "Vanessa" sa hon och sträckte fram handen. "Trevligt att träffas."

Charlotte tog tag i handen Vanessa hade hållt fram.
”Charlotte” sade hon med ett leende. ”Severus har sagt mycket positiva saker om dig. Han har tur som har dig”.
Hon ställde sig åt sidan och lät Vanessa gå ut först och gick sedan sakta bredvid henne.
”Jag ber om ursäkt för allt Potter ställde till med, jag lovar att Lupin och jag försöker att få honom att uppföra sig bättre”.

James hade alltid haft ett hett temperament, eller i alla fall ner det kom till Severus. Det gjorde henne besviken, inte bara på honom men även på Sirius, och Peter, men den stakars pojken gjorde det bara för att ha någon att umgås med.

Charlotte såg på Vanessa. Det var ingen tvekan om att hon var exceptionellt vacker, och hufflepuff också, det gjorde bara saker bättre. Charlotte hande alltid kommit bra överens med hufflepuff eleverna i sin klass.

"Det är nog snarare tvärt om, det är jag som har tur som har honom. Jag har hört mycket om dig också" sa Vanessa och log innan hon började gå tillbaka till Severus kupé.

Hon log lite mot Charlotte och nickade. I kupén innan hade det verkat vara just Charlotte och Remus som försökt få bort Potter och få honom att lugna sig.

"Så hur känner du inför sista året nu? Vet du vad du vill göra sen?" frågade Vanessa. Det var en standardfråga, men hon var uppriktigt intresserad av Charlottes svar. Ryktet sa att Charlotte var en otroligt duktig häxa som antagligen skulle kunna få jobb var som helst.

Charlotte var en aning förvånad över Vanessa fråga, ingen förutom lärarna brukade undra vad hon ville göra efter skolan.
”Det var en bra fråga” skrattade Charlotte. ”Jag vill gärna förändra något, speciellt hur trollkarlar och häxor ser på mugglarna”.
Det var ingenting nytt att ministeriet behandlade mugglare illa, eller rättare sagt mugglarfödda och deras familjer.

Charlottes barndomskompis, Cecily, hade varit mugglare, någonting hennes far, Magnus, hade ogillat starkt. Belcourt, men sina rötter i Frankrike anlände först i England när hennes farfars far, Sebastién Belcourt, hade blivit erbjuden en temporär plats på ministeriet. Det hade inte tagit lång tid för honom innan han förälskade sig i Dawn-Marie Jones och sedan dess hade hennes familj blivit ett ministeriets viktigaste anställda. Ogillade Charlotte det? Ja, till en viss gräns. Som yngre hade hon älskat uppmärksamheten, de flesta visste vem hon var innan hon själv hade lärt sig uttala sitt egna namn. De kom på hennes balettuppvisningar, de komprimerade hennes fingerfärdighet och hur flitig hon var på piano, men med tiden släppte längtan efter att uppmärksamheten, då hon insåg vilka sorts människor de egentligen var. Hon hade aldrig fått lov att berätta för Cecily vad hon var, och den dagen, bara två dagar innan hennes första år på Hogwarts hade varit den sista dagen hon såg henne. Charlotte flyttade ut en bit utanför Brighton, in i ett hus hennes pappa hade fått bygga, en plats där de kunde utföra sin magi utan att mugglarna på deras gata skulle bli rädda, eller försöka lista ut vad det var som pågick. Hennes yngre broder, Nathaniel, som var äldst av hennes typ bröder, hade varit 5. Han älskade idéen att äntligen få lära sig flyga på kvasten deras morföräldrar hade köpt till honom i julklapp. James, som var yngst, skulle fylla 3, han hade lärt sig gå och kunde säga ett par enstaka meningar men mindes ingenting av flytten.

"Jag vill att folk ska känna igen mitt namn, men inte tack vare mitt efternamn" förklarade hon.
Hon gav Vanessa ett leende.
"Men nog om mig, hur är det med dig? Planerar du att studera något efter Hogwarts? Berätta gärna om dig!"

Vanessa lyssnade intresserat när Charlotte talade och sa sedan "Oj, coolt. Du lär bli uppskattad av många om du lyckas med det." Hon pausade innan hon med ett litet skratt la till "Mina föräldrar lär älska dig om du lyckas med det".
Med tanke på att Charlotte redan hade ett rykte om sig att vara en exceptionellt duktig häxa, så skulle det inte förvåna Vanessa om Charlotte lyckades med det. Hon verkade vara rätt typ av person. Vanessa förstod på Charlotte att föräldrarna var kända i trollkarlsvärlden men hon visste inte vad Charlotte hette i efternamn. Hon fick fråga Severus senare, hon kunde knappast fråga Charlotte det när Charlotte ville vara 'bara' Charlotte.

Vanessa blev lite överrumplad när hon fick frågan tillbaka, de flesta var inte intresserad av henne och vad hon ville syssla med senare. "Jag vet inte riktigt", erkände hon. "Jag vill något ena dagen och nästa dag något annat. Jag kan inte förstå att det är så snart vi måste bestämma oss. Tiden har gått fort." Hon fortsatte med ett litet skratt "Det enda jag har uteslutit är nog att studera trolldomshistoria".

Hon tystnade och bytte ämne, bort från sig själv. "Har du haft en bra sommar då? Gjort något roligt eller spännande?"

Charlotte lade huvudet på snedden. Somrarna brukar vara något hon egentligen undviker att tala om, då det ofta går ut på att hon ska göra sig själv redo för sitt nästa år, eller i det här fallet sin karriär. Hon rykte lätt på axlarna och sade "För det mesta har jag tagit hand om James, min yngsta bror. Han är 10 och ska börja på Hogwarts nästa år".
Bara tanken på att James skulle börja på Hogwarts just det året hon inte skulle gå kvar gjorde lite ont. Hon älskade båda sina bröder med hela sitt hjärta och var allting hon hade. Nathaniel hade börjat på skolan förra året, under Charlottes sjätte år. Professor Roslow, som var elevhemsföreståndare för Hufflepuff, samma elevhem som Nathaniel tillhörde, hade berättat om hur upprörd han hade varit, hur han hade gråtit under nätterna, rädd för att hans föräldrar och inte minst hans syster, som han hade sagt att han såg mycket upp till, skulle avsky honom för att han inte hade blivit en Ravenclaw. Tanken förde fortfarande tårar till Charlotte. Nathaniel, som aldrig grät eller var upprörd, blev orolig över en sådan liten sak, och James, som hon även kallade Jem, var mycket känslig. Hon hoppades att Nathaniel skulle ta väl hand om honom.
"Mina bröder, de betyder väldigt mycket för mig" sade hon med ett skratt. "Jag känner mig så självisk när jag pratar om mig själv hela tiden!"

Vanessa kände på sig att Charlotte inte ville prata mer om somrarna. "Din bror kommer säkert att trivas jättebra på Hogwarts, även om det nog hade varit en lättnad att ha dig där" sa Vanessa och log mot henne. "Du sa bröder förresten. Hur många har du? Hur gammal är den eller de andra?"

Själv var hon ensambarn. När hon var liten hade hon jämnt varit avundsjuk på alla alltid hade någon att leka med och vara tillsammans med. När hon blev äldre hade hon dock insett att allt inte bara var frid och fröjd och att man som ett äldre syskon alltid fick ta ansvar för de äldre samtidigt som man som yngre alltid jämfördes med sina äldre syskon.