Lumos :3 & LeoisLazyy

Benjamin fnös och lade armarna i kors.
"Jag påpekade bara vilket trevligt sällskap jag hamnat i", upprepade han och himlade lite med ögonen för sig själv. Även om hon tycktes oberörd visste han med största sannolikhet att han egentligen gick henne på nerverna. Samtidigt insåg han mycket väl att deras evigt pågående strid slutligen skulle behöva komma till ett slut. Hur detta nu skulle komma att ske var fortfarande ett mysterium. Hur ändrar man sin attityd om man från födseln haft attityds problem? Även ett mysterium. Han satt tyst en stund och grunnade på detta i en inre monolog med sig själv för att sedan komma till tals igen när de ljust blåa ögonen fastnade på boken hon höll i.
"Vad är det du läser egentligen?"

Hailey såg på Benjamin en kort stund innan hon slog ner blicken i boken igen.
"Alice i underlandet. En mugglarbok. Mamma är mugglare", förklarade hon motvilligt innan hon slog igen boken och lade ner den i kofferten igen. Hailey lät blicken vila på Benjamin igen innan hon såg ut genom fönstret. De började närma sig slottet, och hon kunde nästan känna doften av all mat som de snart skulle få äta.

Han höjde ett ögonbryn och ansträngde sig för att se allt annat ut än imponerad ut - vilket för en gångs skull även var sanningen. Mugglarböcker var enligt honom bara en massa oväsentligt klotter som talade om fåniga sagor. Visst hade hans egen mor läst en hel drös med godnattsagor för honom när han var av yngre ålder, men egentligen hade han nog aldrig varit riktigt intresserad eller underhållen av dem.
"Så enfaldigt", sade han och rätade på sig samtidigt som han bemötte hennes blick med ett elakt grin. "Men det är ju å andra sidan inte ditt fel att din mor är en i mängden...mugglare är så hjälplösa varelser."

Hailey kände hur hennes blod kokade, och visste att hennes ögon som vanligtvis var vackert gröna nu hade ändrats till en otrevlig, mörk ton. Det var tur att vagnen hade stannat framför slottet, för hon klarade inte av en sekund till med honom. Hon reste sig upp aningen hastigare och ilsknare än hon hade räknat med. Tillslut kunde hon inte hindra sig längre.
"Jag är mycket hellre dotter till en kärleksfull mor som lärt mig att behandla människor med respekt än en renblodig, arrogant son som inte gör annat än att trakassera folk utan anledning. Så och om min mamma bara är "en i mängden av dessa hjälplösa varelser!" Du äcklar mig", väste hon i en dödlig ton innan hon skakandes från topp till tå ryckte åt sig kofferten och korgen med Chess som hade slutat purra med ett ryck. Hailey hoppade ner från vagnen och marscherade fram mot det stora slottet och upp för stentrapporna.

Benjamin lyssnade till vartenda ord hon kastade åt honom, väl medveten om att de gick in genom ena örat och ut genom det andra. Av någon anledning förmådde han verkligen inte att bry sig, om ens en gnutta. Han studerade henne roat när hon lämnade vagnen.
"Det råkar faktiskt vara så att jag finner både ro och nöje i trakassera folk utan anlednig", ropade han efter henne och började själv ta reda på sina saker, även om de inte var många. Sedan klev han ner från vagnen och började röra sig uppför den stora stentrappan. Samtidigt som distansen till slottet minskade blev luften mer och mer mättad med lukten av mat. Han var underligt nog inte speciellt sugen på mat eller efterrätt för den delen.

Hailey vände sig om när hon stod högst upp på stentrappan. Hennes vågiga hår flängde runt hennes huvud och hamnade över hennes ena öga.
"Jag förväntade mig faktiskt inget annat från någon som du!", ropade hon med en lätt irritation innan hon fortsatte in genom de tunga träportarna. Det första hon fick syn på var Peeves som höll händerna runt kristallkronan och gungade fram och tillbaka
"Oooh, en liten försteprefekt, fånigt av dig att va så lydig!", sjöng han.
Hailey kunde inte låta bli att le. Om man bortsåg faktumet att poltergeisten alltid hittade på nya hyss så hade hon aldrig haft något emot honom.
"God kväll på dig också, Peeves", trallade hon innan hon släppte ifrån sig hennes saker.

Någon som han? Vad var det för en sorts person egentligen? Det visste han knappt själv när det väl kom till kritan. I största sannolikhet en styggelse likaså en skändlighet. Han tittade fundersamt upp för trappan och lutade lite på huvudet samtidigt som han fortsatte med sin monolog. Dröjande, försjunken i sina egna tankar, började han gå upp för trappan och in genom de stora ekportarna med en lätt diffus blick. Han lämnade av sitt bagage i en hög på golvet och drog åt slipsen som satt betydligt för löst, utan att ägna Hailey så mycket som en blick. Varför hon hade fått honom att begrunda sina egna handlingar visste han faktiskt inte. I vanliga fall brukade han inte bli berörd. Inte ens nu visste han om han ens var berörd, snarare tankfull och vetgirig.

Peeves kacklade högt, och Hailey flinade.
"Du verkar ha kul", menade hon.
"Jag är mästaren av kul! Slå upp det ordet. Jag lovar att det kommer stå "Peeves!"
Peeves vred sig så att han svävade med huvudet riktat mot golvet och fötterna greppandes runt kristallkronan. Han log ett tandigt leende.
"Vi ses, Lule", retades han.
"Vi ses, Peevy.", kvittrade hon innan hon vände sig om för att gå mot den stora salen. Hon var utsvulten vid det laget, och hon längtade tills när hon hade visat de nya gryffindoreleverna till uppehållsrummet och hon själv fick sova. April vinkade mot henne från Gryffindorbordet, och Hailey satte sig framför henne med ett leende.
"Så du lyckades slita dig från Roger trots allt", log hon.
April rodnade.
"Äh, håll käften."

Benjamin slängde en diskret blick på Hailey och poltergeisten samtidigt som han skyndade förbi dem mot den stora salen. Den var inte fylld till dess yttre ännu, även om den snart skulle bli det. Slytherinbordet var som vanligt ett av de mest högljudda borden. Han ryste ofrivilligt till och placerade sig själv i ena kanten där det inte satt en enda levande själ förutom han själv. Av någon anledning skydde han de stora folkskarorna, de upphetsade konversationerna samt de glada och hjärtliga hälsningarna. Allt det där fick honom bokstavligen att vilja kräkas. Känslorna var troligen grundade på det faktum att han själv aldrig fick en glas hälsning riktad mot sig, än mindre satt och hade en upphetsad konversation med någon annan. Men å andra sidan kunde han inte lägga den skulden på någon annan än sig själv.

Sorteringen drog igång knappt fem minuter efter att Hailey hade slagit sig ner framför April. Det var ovanligt många nya elever det året, och Gryffindor fick totalt tolv nya elever. När Professor Flitwick var klar och han hade flyttat på sorteringshatten så reste sig professor Mcgonagall som blivit rektor för att hålla hennes årliga tal. När hon hade dragit alla regler så slog hon sig ner, och maten dök magiskt upp på de fyra borden. Allt var lika gott som vanligt, och det dröjde inte länge förrens alla befann sig i en slags matkoma.