PRS Yehet och Hupp (aka en fluffig jävla potatis)

Mikael står och försöker få upp sitt skåp. Avnågon anledning fungerar inte hans nyckel vilket tillslut gör honom riktigt arg och han slår frustrerat knytnäven i skåpet. Det blir en tydligt märke och han kollar sedan ner på sin hand. Den blöder.

(vad sägs som att Jaelynn springer på honom i korridoren, dom typ bråkar och vill aldrig träffas igen, men sedan händer det där med föräldrarna?)

När Jaelynn kommer ut ur klassrummet får hon syn på det välbekanta ansiktet. Hon tänkte precis gå till kafeterian för att vänta på sina vänner där, fortsätta på franska uppsatsen som snart ska vara klar, när hon ser Mikaels blodiga hand. Jaelynn stannar upp mitt i ett steg, innan hon går fram till killen hon förr i tiden spenderade hela sin tid med.
"Du borde nog ta vatten på det där.." säger hon och vänder sin blick från hans hand, till hans ansikte. Jaelynn ville säga att han borde gå till skolsyster, men alla vet att skolsystern inte är duktig på sitt jobb. Och Mikael vill säkert ändå inte behöva berätta för henne om vad som hänt.

"äh det är bara ett skrapsår.." ljuger han och försöker gömma handen. Märket i skåpet avslöjar vad som har hänt. Han tittar ner och råkar lägga blicken på hennes händer. Han brukade alltid hålla hennes lena och underbara händer. Mikael snyftade tyst till. Han saknade det så otroligt mycket. "du borde nog gå mot nästa lektion" mumlar han tyst

Mikaels ord får Jaelynn att skaka på huvudet, hon har alltid haft lätt för att läsa av honom.
"Sätt dig så länge," säger hon och nickar mot en ut av bänkarna som står placerad mellan skåpen. Jaelynn skyndar sig med lätta steg mot en toa, för att hämta lite papper med svalt vatten på. När hon sedan kommer tillbaka sätter hon sig bekvämt på bänken och tar hans hand i sin. Jaelynn känner hur hennes mage knyts ihop av hans hand mot sin, men försöker att ignorera det så gott hon kan. Hon har inte känslor för honom längre, hon vet det. Och han har antagligen inte det för henne heller. Den blonda tar pappret mot hans hand försiktigt, så att det inte ska göra alldeles för ont. "De där skåpen är rena skräpet.. vaktmästaren fick knäcka upp mitt lås här om dagen."

Han ville inte sätta sig. Men han hade aldrig kunnat säga emot henne, utan satte sig bara lydigt ner. När hon sedan tar hans börjar han skaka, vilket han anstränger sig för att dölja. "....." han försöker säga nått men inte ett ljud kommer fram. Han vill bara här i från men samtidigt.. så njuter han av att vara såhär nära henne

Jaelynn granskar killens ansiktsuttryck innan hon fortsätter att torka bort allt blod som sipprat ut. Hon bestämmer sig själv för att vara tyst, något hon inte brukade vara när de var tillsammans. Hon brukade alltid prata, Mikael konverserade rätt mycket mer med henne på den tiden, men han kanske tröttnade på Jaelynns lätta stämma, vem vet. Om hon pratar kommer hon antagligen att säga något hon sedan kommer ångra.

Mikael blir lite ledsen när hon blir tyst. Han hade alltid älskat ljudet av hennes röst. "jag kunde inte få upp mitt skåp." säger han tyst och inser sedan hur korkat det lät. Uppenbarligen hade han inte fått upp det. Det syntes rätt tydligt

Jaelynn ler brett mot honom innan hon skakar på huvudet.
"Se, du kan prata," säger hon glatt. Kalla det patetiskt om ni vill, men hon känner sig mycket lättad över att han faktiskt sagt något till henne, även om det var en kort mening. Även om det han sagt redan var självklart för henne, hon brydde sig inte riktigt.

"varför skulle jag inte kunna prata?"frågar han nyfiket och flyttar sig lite närmare henne. Han försöker göra det diskret men det märks tydligt

Jaelynn ser hur Mikael sakta flyttar sig närmare, vilket får hennes hjärta att slå snabbare. Det är bara känslor av nostalgi, det är allt det är. Trots att hon märker den mycket närmare positionen, så flyttar hon inte på sig. Hon vill inte vara oartig, och ärligt talat, så bryr hon sig inte riktigt. Sjuttonåringen rycker lite på sina axlar, osäker på vad det är hon ska svara.
"Du är bara tyst," säger hon med ett enkelt leende.