De levde lyckliga i alla sina dagar.....eller?

Ni kan börja köra nu om ni vill, för jag ska lämna in min uppsats imorgon, så efter det kommer jag vara mycket mer tillgänglig ^^

Men ja, tycker de kan få ha varit hemma den här sommaren, och så börjar det spåra ur mer under terminen

När ska vi börja? :o I am excited ^-^

(Sorry att jag inte börjat, har inte kommit på vad jag ska skriva. Ändrade min karaktär lite, så nu kommer jag igång Betänk alla att ingen av er har träffat era sagoföräldrar, men ni kan ju fortfarande veta vem ni tillhör och så.)

Tasha stod vid den stora klockan vid namn Big Ben och såg upp mot skyn, medan hon drog ett djupt bloss från cigaretten.
"Andra stjärnan till höger och så rakt in i gryningen." mumlade hon och väntade. En hel del andra började samlas om henne på platsen. Terminen hade börjat och de skulle till skolan igen. Inte visste hon hur andra från andra länder tog sig till skolan men hon gissade att det var liknande.
En klar signal ljöd, som en fanfar och stjärnan som var störst och lyste klarast började lysa än mer. Den släppte ifrån sig sina strålar och en av dem lyste rakt ner där de alla var samlade. Den lyste skarpt till och allt blev sedan stilla, portalen till Avalon, skolan där sagor blev sanna var där.
Tasha log, hon hade saknat skolan och hon skulle inte sakna det hon lämnade bakom sig. Hon fimpade sin cigarett, tog sin resväska och gick mot portalen. I nästa nu stod hon på den stora grusbelagda gången som ledde mot det enorma slottet.
Hon drog djupt efter andan, en härlig doft av mat kom från slottet och hon kunde höra vågorna från havet, fåglarna och framförallt inte gatornas buller.

(Uppdaterade min mall också lite grann för den som är intresserad! :o )

Karesthari tittar något uttråkat upp emot himlen i väntan på att portalen ska öppnas som ligger bakom tjockskallen hon har till bror som just nu håller på att speglar sig i en liten sminkspegel som egentligen tillhör Karesthari. Den andra faktorn med den här situationen är att det är hon som håller i spegeln åt honom.

”Hur kommer det sig att jag måste hålla i spegeln?”, frågar hon smått irriterat sin bror som himlar med ögonen.
”För att jag behöver båda händerna för att sätta i linserna!”, svarar han och snörper på munnen.
”Eller så kan du bara ha dina glasögon tills du kommer till skolan och badrummen där?”
”Uhm… nej, de nya ser ju korkade ut, de liknar ju Pierres”, konstaterar Gary till svar vilket resulterar i att Karesthari himlar med ögonen. Pierre är en väldigt smart kille som brukar sitta väldigt mycket i biblioteket som Crystal brukar prata lite nu och då men Gary gillar honom inte för att Pierre är smart och nästan lika populär som han.

”Du menar han som din tjej blev ihop med?”, säger Karesthari samtidigt som han får in sin andra lins och blinkar frenetiskt. ”Eller var det han som inte ville slåss med dig trots att du försökte slåss med honom?”, fortsätter hon retsamt och hennes bror fnyser och plockar upp sin väska och börjar rulla iväg med sin resväska. Crystal skrattar lite för sig själv samtidigt som hon följer hans exempel.

De står på stranden på Kanarieöarnas största ö Teneriffa. De bor egentligen på Gran Canaria då deras fosterföräldrar är otroligt aktiva inom turism, hotell och sådant men deras fosterpappa tyckte att de kunde ta en snabb liten semester till Teneriffa. Därmed stod de nu på en av de många stränderna i väntan på att portalen skulle sända iväg dem till skolan.

”Blev du arg på mig nu?”, säger Karesthari retsamt och slår sig ned mitt på stranden klart synlig för stjärnan och Keragertheck flyttar en decimeter extra bort från henne när hon säger det och Karesthari lägger in en hörlur i örat på henne och drar igång hennes gamla trofasta mp3. Detta sker samtidigt som fanfaren ljuder och ljuset omfamnar dem snabbt.

Crystal tittar ned mot den nästan vita sanden och ser hur ljuset från stjärnan bryts genom kristallen som hänger från hennes öra och skapar vackra ljust blå reflektioner på sanden. Det gick snabbt, som alltid och inom några sekunder stod de vid det magnifika slottet som var Avalon-skolan. Crystal sätter i den andra hörluren precis i tid för att folk ska börja rusa fram emot sina vänner och säga hej och allt det där hon inte behöver oroa sig för. Fast hon skickar iväg en nick mot Pierre som dykt upp väldigt nära henne och hennes bror.

Otto klickade otåligt med tungan där han stod i hallen i det lilla radhuset där han bodde med sin mamma, medan hans mamma sprang runt och plockade upp de saker han såklart glömt.
"Otto!" ropade hon från övervåningen. "Har du packat ned dina nycklar?"
Han började klappa över de många fickorna i sin mörklila rock. "Eh... nej", sa han något fåraktigt, och han kunde höra hur hans mamma suckade.
Några sekunder senare kom hon joggande ned för trappan med famnen full av föremål som han glömt. Hon hade redan pyjamas på sig, och hennes korta gråspräckliga hår stod upp åt alla håll och kanter, precis som hans gjorde. Även om hans knallröda hår var längre.
"Du är omöjlig", sa hon när hon tryckte ned sakerna i hans koffert.
"Tack, mamma", sa han och drog inne henne i en kram. "Vad skulle jag göra utan dig?"
"Jadu, det undrar jag varje dag", svarade hon och släppte taget hon honom. De log matchade leenden. "Ta hand om dig nu, och gör inget dumt"
"Du känner väl mig? Jag skulle aldrig göra något dumt", svarade han, vilket var århundradets största lögn. Han mamma bara skrattade.
"Ha så kul på skolan nu", sa hon och tryckte hans nycklar i handen på honom.
"Tack", log han och gick ut genom dörren med kofferten i släptåg. "Hejdå!"
Utanför var luften något kylig. Han började gå längst den lilla gatan där de bodde, för att komma till det lilla torget som var hans uppsamlingsplats. Det var bara han från skolan som bodde i den här lilla anonyma staden, så han skulle inte möta någon hans sina kamrater från skolan förrän han kom dit. Han längtade.
Han var alldeles för udda för den lilla stad han vuxit upp i. Han hade alltid känt sig som Belle i Skönheten och Odjuret - "jag vill nått mer än leva småstadsliv". Dock hade han aldrig kunnat ana att Belle och Odjuret levde på riktigt, eller att han var en del av världen som de tillhörde.
Han nynnade på låten medan han gick. "Ser där går han så speciell och sällsynt, en mycket märklig mademosielle!" Han gjorde en liten piruett och ett hopp.
När han för första gången kommit till Avalon, kände han att han hade hittat sin plats. Där uppskattade folk hans konstigheter, de skrattade med honom och inte åt honom. Eller, vissa skrattade nog fortfarande åt honom, men han brydde sig inte direkt. Han visste att han var populär, och att tillräckligt många gillade honom.
Han kom fram till torget och stannade bredvid fontänen i mitten. Ovanför var himlen stjärnklar och han kunde lätt se den andra stjärnan till höger.
"En underlig och särskild sort... är JAG!" avslutade han sången just som portalen öppnade sig och omslöt honom. Han log brett, han var äntligen på väg tillbaka.
Med ytterligare en piruett landade han på grusgången upp till slottet och han kunde höra hur folk skrattade uppskattande. Han leende blev om möjligt ännu bredare. Det var här han hörde hemma.

(Har ändrat en hel del i min mall om någon undrar vad som hände med namnet )

Joshua var redan på väg till den samlingsplats varifrån han skulle resa till skolan, från den mellanstora stad där han bodde. Han promenerade längs de kullerstenslagda gatorna i staden, han bodde i ett radhus inte alltför långt ifrån samlingsplatsen. Samlingsplatsen var ett mindre torg med en liten fontän, en kiosk, några butiker runt, parkbänkar och förstås de obligatoriska fiskmåsarna, som alltid svärmade över de ställen där de hade den minsta chans att knycka en glass eller korv. Trots att det var mörkt och folktomt vid den tiden på natten, så fanns där ändå några få fiskmåsar som flög och letade matrester som någon kanske tappat. Joshua betraktade husen medan skorna klapprade mot underlaget, kände sig något missmodig att åka ifrån familjen, men staden skulle han inte sakna alltför mycket. Han hade några vänner som han träffade mycket över sommaren, men då han var borta över terminerna så blev de aldrig så tajta. Men sin mor och Rodgers skulle han absolut sakna, samtidigt som det skulle bli roligt att träffa kompisarna på Avalon igen. Hans mor och Rodgers hade varit uppe och kramat honom adjö, men låtit honom gå själv, något som Joshua ändå trivdes med, han hade aldrig varit rädd för mörkret eller vad det hade att dölja, snarare tvärtom. Nu var han helt framme vid det lilla torget, stannade. Han hade med sig sin vanliga koffert med saker, såg upp på himlen som var molnfri, vilket betydde att han direkt kunde hitta den högra stjärnan. Snart öppnade sig portalen och omslöt honom, landade strax på grusgången där han började gå mot slottet, sökte med blicken efter sina vänner samtidigt som han gick mot Avalon High.

Crystal drar lite på munnen när hon hamnar på första parkett till Otto Densters flashiga entré utan att ens ha menat det. Karesthari måste erkänna att hans skämt och andra skojiga fasoner brukar förgylla även hennes dagar. Även om hon inte riktigt är en del av hans klick måste man nog faktiskt göra medvetna försök till att undvika honom ordentligt. Trots detta tar hon sig dock förbi med hög musik i öronen då hon inte är speciellt sugen på att hamna emellan någons välkomstkommitté. Speciellt inte den så kallade ”Little Hatter”s kommitté då hon kan tänka sig att han har några vänner att säga hej till. Det där med att fastna i någons välkomstkommitté hände under föregående år med någon, hon minns inte vem det var men det hade slutat med att hon lyft bort någon som stått i vägen för henne. Det hade varit en intressant start på året. Hon börjar gå upp emot slottet i rask takt.

Gruset under hennes fötter knastrar välkomnande under hennes grova skor samtidigt som Avalons tinnar och torn skuggar natthimlen precis som de brukar. Karesthari har alltid funnit en sorts tröst i hur bekant Avalon High alltid har varit. Under de åren hon varit där är de största förändringarna som skett att lärare bytts ut men själva skolan tycks hålla sig som vanligt. I för sig, hon har en teori om att renovering och dylikt antingen sköts via magi och större renoveringar sköts under loven. Det har trots allt hänt vissa mindre olyckor i samband med undervisning som faktiskt har gjort att vissa salar stängs ned. Det har inte hänt speciellt ofta dock och tacksamt nog har Karesthari aldrig behövt vara delaktig i det hela.

Mitt i steget byter hennes MP3 låt från en hyfsad lugn låt till en otroligt ostig rockballad hon var säker på att hon hade raderat och i sin plötsliga förvirring stannar hon till tvärt och börjar knappa på MP3:n för att ta bort den en gång för alla och byta låt. Hon rensade den här dagen innan de skulle till Avalon, vad är det här? Hon suckar tungt och börjar gå igen samtidigt som hon letar efter en ny låt.

Otto gjorde en lätt bugning åt de som skrattade åt honom, och just som han gjorde det var det någon som dunkade honom i ryggen.
"Du måste då alltid ställa till med en show", påpekade en röst torrt. Otto rätade på sig och rättade till sin hatt.
"Annars är det ju inge kul, Vilde", svarade han och gav den kortare tjejen en kram. "Jag har saknat dig"
Hon fnös, men besvarade hans kram. "Detsamma, din tönt"
"Gruppkram!" skrek någon och plötsligt blev de tacklade från sidan. Personen fnissade hysteriskt när hon slog armarna om dem.
"Felicia!" utbrast Otto glatt.
"Hey, lämna inte mig utanför!" ropade en andra röst upprört och tacklade dem så hårt att de föll ihop i en skrattade hög på grusgången.
"Åh, vad jag har saknat er", skrattade Otto och försökte få sina armar att räcka runt dem alla. Hans liv var komplett nu när han hade sina tre bästa vänner runt sig igen.
"Synd att ingen har saknat dig då", sa personen som anslutit sig sist. Den spinkiga killen satt sig upp på Ottos bröstkort och såg ner på honom med en illmarig blick.
"Dumma dig inte, Arthur", sa Felicia, en riktigt liten tjej med långt guldblont hår och överdrivet stora blå ögon. Hon såg ut som en levande docka. "Du har inte gjort annat än klaga på hur mycket du saknat vår älskade Otto"
Arthur, med sitt ljust rödbruna hår i en tofs i nacken och smala axlar, hoppade över från Otto och tacklade ner Felicia och höll för hennes mun.
"Struntprat", sa han sakligt till Otto. Otto bara flinade.
"Jag är utsvulten", sa Vilde och ställde sig upp. Hon borstade av sina kläder och såg ner på dem med skeptisk blick. "Tänker ni ligga kvar där, eller ska ni med?"
Felicia brottade sig ur Arthurs grepp och hoppade kvickt upp på fötterna. "Mat!"
Arthur muttrade lite när han ställde sig upp, men ett leende ryckte i hans mungipor. "Vem tackar nej till mat liksom?"
"Då är det bestämt!" sa Otto och ställde sig upp, samtidigt som han pekade mot slottet, "Mot matsalen!"
Han slängde sina armar runt axlarna om Arthur och Vilde medan Felicia studsade framför dem när de styrde stegen mot slottet, samtidigt som de pratade högljutt med varandra.

Tasha log och släkte cigaretten under sin sko. Väl medveten om att hennes vanor började bli mer och mer som hennes mor, något hon fruktade och hatade. Hon avskydde att alltid få behöva komma tillbaka till det stället där hon aldrig visste vad som skulle hända. Där hon inte visste i vilket skick hennes mor var eller vem eller vilka som var där hemma.
Här i skolan var det annorlunda, här kände hon sig för första gången trygg och på något sätt accepterad. Hit kom hon som ett oskrivet blad där ingen visste om hennes historia. Visst misstänkte många saker, särskilt då hon kom hit efter varje sommarlov magrare och blekare då andra kom solbrända och gladare.
Omkring henne hörde hon glada röster och folk hälsade på varandra. Hon hörde sitt namn, log och hälsade på några medan hon gick mot slottet där en härlig festmåltid skulle serveras. Även om hon mestadels var ensam här på skolan så trivdes hon ändå. Hon visste att hade man någon som var en nära skulle de svika en och hon ville inte uppleva det igen. Hennes mor hade visat alltför mycket på det. Med tanke på vem hennes far var så verkade han inte mycket bättre heller.

Crystal lägger in hörluren med Rise Againsts album ”Endgame” spelandes med hög volym samtidigt som hon började gå igen . Denna gång något snabbare för att komma undan den tjockare delen av folkmassan som börjar röra sig uppåt mot skolan. Hon har ingen större nytta av att hamna mitt i alltihop, stå och köa för att kunna ta sig in i skolan och därefter köa för att ta sig in i matsalen eftersom det blev en förbannad trafik… elevstockning.

Karesthari tågar upp mot slottsbyggnaden och lyckas slinka förbi ett par stycken som hamnat före henne under hennes korta stopp. Däribland Gwendolyn Caselotti, en mörkhårig ung kvinna som alltid hade djuprött läppstift och kallades Gwen. Detta var eftersom hon under föregående år hade tagit reda på vem hennes egentliga mor var… åtminstone var det hennes tredje gissning. Denna gissning var ”Snövit”. Crystal måste ge henne en applåd dock, Snövit var faktiskt ett bra val för Gwendolyns tro på att ha varit Maleficents dotter hade resulterat i att hon vandrade runt med horn. Karesthari föredrar hennes nya stil vilket inom vilket vinrött läppstift och gula eller röda diadem, varenda dag, ingick. I för sig, om Crystal hade samma kapacitet som Gwen för att se bra ut i vad hon en hade bestämt sig för att ha på sig den dagen skulle nog hon experimentera mera. Vänta, är hon på väg hitåt? Åh nej, det är hon.

Crystal snabbar på stegen i hopp om att komma undan Gwens höga klackar så hon kan få sätta sig och äta mat ifred. Det lyckas nästan för Crystal når trappan och lyfter sin resväska och ska precis börja rusa upp för den så…
”Crystal! Crys!”, den där gälla rösten går antingen igenom hennes höga musik och hörlurarna som är nästan borrade in i hennes öron eller så har hon blivit snabbare. Crystal tror mer på den första versionen. ”Chryssie!” Karesthari inser att hon inte kan fortsätta ignorera henne vid det här laget, andra människor verkar vilja göra henne medveten om att hon är jagad av Gwendolyn ändå. Crystal tar ut den ena hörluren och vänder sig om.

”Hur går det?”, frågar Crystal och sträcker ut sin fria hand mot Gwendolyn som fångar upp den då hon håller på och snubblar uppför trappan.
”Det går bra, det går bra… uh… är Gary fortfarande singel?” Crystal himlar med ögonen.
”Ja, så vitt jag vet är han det”, svarar Crystal och Gwen slår armkrok med henne för att ha stöd uppför trappan. ”Var är din resväska?”
”Ehm, jag bad Grant ta upp den åt mig”, svarar Gwen och ler oskyldigt. Grant – en IQ-befriand fåne med en tendens att slå istället för någon annan bra, förståelig reaktion. ”Så, din brorsa, vad tycker han om i en tjej?”
”Har ingen aning”, svarar Karesthari redan uttråkad.
”Jo, han ser ut som att han tycker om tjejer som liksom investerar sig i hans hobbies…” och där slutar Karesthari lyssna och börjar säga saker som: ”Säkert”, ”Aha” och ”Mhm” istället.