Privat mellan Masato och Cipriano

Ute på det stora havet seglade ett stort svart skepp som var ökänt i stort skett över hela världen, men de flesta trodde bara på det som historier.
Just nu styrde Kapenen detta skepp rakt mot en liten by där det fanns ganska många laglydiga, och ganska många rika.
De skulle anlända på en natt och det skulle vara bra.

Nora satt uppe i sitt rum och pillade på en medaljong som hon fått av sin far. Hon suckade uttråkat och reste sig upp. Hon vankade av och an i rummet innan hon öppnade ett fönster. Hon lyckades endast njuta av kylan i några sekunder innan det blev alldeles för kallt och hon var tvungen att stänga fönstret igen. Hon la sig ner i sin säng och slöt ögonen i några sekunder.

Barbossa stod vid rodret på den svarta pärlan och såg när besättningen slet.
Han skrattade och hoppades verkligen att de skulle hitta medaljongen de sökte efter i den by de närmade sig allt mer.

Nora låg tyst i sin säng och såg upp på taket efter en stund. Någon hade ritat fina blommor och andra saker på taket, allt var så oerhört vackert och lugnande för Nora.

Det började nu mörkna och de började se byn och Barbossa gav order om att förberedda livbåten och förberedda kanonerna och besättningen satte genast igång.

Nora somnade efter en kort stund, allt var så lugnt. Det fanns inga distraktioner för tillfället och för första gången på ett bra tag så kände hon sig inte kvävd av arbete och plikter.

Det var nu mörkt och Barbossa beodrade några att gå i land så några gick och åkte ner och när de var en bit från skeppet så böejade de skjuta med kanonerna.
Medaljongen var någonstans här.
Han kände det

Nora ryckte snabbt till när hon hörde kanoner och folk som skrek i ren panik ute på gatorna. Hon reste sig upp och såg ut genom fönstret. Hon svalde hårt och satte medaljongen runt sin hals innan hon snabbt klädde på sig.

Männen som Barbossa hade skickat iväg dödade alla som kom i deras väg och folk försökte döda dem men utan att lyckas.
Des sprang mot ett hus eftersom de kände att medaljongen kallade på dem.
De kände att den var här.

Nora smög ut från sitt rum och fortsatte smyga ut till gatorna. Hon backade ifrån en man som föll ner framför henne, död. Hon såg chockat på kroppen och försökte att inte få panik.