>Kolonimakterna<

Att komma in i staden var det enklaste, det blev Artemis snart varse om. Att ta sig fram och sedan ut skulle bli allt svårare.
Hennes otur var emot henne det märktes, hon hade trott att hon skulle ta sig in och ut någorlunda obemärkt. Men tråkigt nog hade soldatens död blivit uppmärksammad. Visst skulle det bli så, men hon hade hoppats på det efter att hon kommit ut ur staden.
Maten och vattnet hade inte heller varit det enklaste att få tag på. Det var inte bara som att bryta sig in i en gammal matvaruaffär och ta det man ville ha. Nej, även där hade det varit vakter och säkerligen mer bevakning att hon inte ens tog chansen att ta något där.
Men alla familjer hade mat det visste hon, både mat och vatten och där var det enklare att ta sig in. Hon hade inga betänkligheter för detta, alla som bodde inom stadens murar var priviligierade och hade mat och vatten var dag även om vissa hade mindre ransoner än andra.
När det började dagas och solen sakta steg var Artemis klar. Hon hade ryggsäcken full med vatten och mat och hon hade en helt ny mundering. Hon hade funnit ett par nya hela svarta jeans och ett par rejäla kängor då hennes hade lossnat i sulan. En mörkblå tjocktröja till det och soldatjackan i svart som var den bästa hon hittat även om den var en aningen stor och räckte henne över knäna.
Hon hade snabbt upptäckt att hennes enda flyktväg var just den stora porten. Artemis blandades upp med folkmassan då alla verkade h ett fast mål, till sina jobb troligen. Vissa var på väg ut, troligen för att hämta något i vildmarken, allt fanns inte i staden. Snart såg hon sin chans en vagn med illaluktande innehåll från stadens alla toaletter var på väg ut. Då ingen ville vara i närheten av den såg hon sin chans och kastade sig upp på flaket. Lukten var överväldigande, men kanske hade hon sådan tur att ingen ville kontrollera flaket.
Vagnen stannade framför en vakt som talade med föraren, de stod där länge och Artemis hjärta dunkade panikartat. Hon var så gott som död om hon blev påkommen. Då vagnen äntligen kom iväg kunde hon andas ut, de var ute ur staden. Det gick ända tills hon hörde ett rop.
"Hej, där stopp!" hörde hon vakten ropa och ett skott avlöstes. Artemis svor för sig själv, hon hade blivit upptäckt. Vakten kom springande och han hade tillkallat flera. Artemis for snabbt upp och välte en av de stinkande tunnorna rakt över vakten innan hon hoppade av vagnen och sprang det fortaste hon kunde över slätten och in i skogen där hon visste att gömmor fanns.

Närmare porten var det fler människor i rörelse och Rin fick zickzacka mellan dem för att ta sig framåt. Han försökte undvika att gå in i någon, samtidigt som han kastade ständiga blickar över axeln för att se ifall han var förföljd. Vilket resulterade att han inte hann undvika en ung tjej som backade in i honom. Han tog tag i hennes axlar för att förhindra att de båda föll.
"Ett tips, se dig för vart du går", sa han med en menande blick och släppte taget om hennes axlar.
Precis då avlossades ett skott framför dem. Folk rörde sig hastigt bort från porten och en hemsk stank spred sig. Samtidigt skrek en röst bakom honom.
"Hitachiin, stanna där du är!"
"Helvete", svor Rin och puttade undan tjejen och började springa mot porten. Framför honom var det nån annan som också sprang ut mot vildmarken. Han lyckades undvika soldaterna och hoppade över tunnorna med avföring. Fler skott avfyrandes och flera skrek bakom honom.
Så fort han kommit utanför porten vek han av från vägen och sprang över slätten. Han kände hur kolorna ven runt honom, och en rispade hans vänstra överarm, men han slutade inte springa förrän han kommit en bit in i skogen.

Hon hade haltat till då hon kände ett par händer på sina axlar. Hon hade vridit sitt huvud men lyckades bara få en glims av hans menande ögon. Men något med dem sade att hon inte behövde känna den där isande känslan hon ibland fick då hon fick blickar utav andra män.
"Ett tips, se dig för vart du går." hade han sagt och hon hade stumt nickat medan hon snett såg upp på honom. Det var något annorlunda med honom, där fans en glöd, en vilja. Något det var länge sedan hon hade sett hos någon annan. Men innan hon fullt hunnit räta på sig hade det börjat skrikas och avfyras vapen. Mannen hade svurit, puttat undan henne och försvunnit ut genom porten. Hon hade stupat framlänges och tagit den största smällen med sina händer och knän.

Tumulten hade tonat ut men Dixy, som fortfarande satt på marken, hade inte rört sig en centimeter. Hon stirrade mot de öppna portarna. där bortom fanns en frihet som inte kunde uppnås innanför kolonins murar. Men också ett helvete, det visste hon. Men en längtan fanns i hennes bröstkorg att ta sig ut dit. att hitta den andra kolonin som så många andra hade viskat om i skuggorna. Hon suckade, reste sig upp och kände en svidande känsla vid sina revben. Hon drog upp linnet och där, precis i linje mellan henne tredje och fjärde revben på vänster sida fanns ett sår från en utav de kulor som hade flugit omkring. Hade han inte... En isande känsla for genom henne, om mannen inte hade puttat undan henne så hårt hade hon förmodligen blivit allvarligt skadad. De sköt hej-vilt omkring sig, jävla soldater som tar sig frihet att kräva andras liv! Hon var ursinnig och för första gången kände hon att det var omöjligt för henne att stanna kar i en sådan slavisk och kvävande koloni. Hon skulle ta sig därifrån.
"Om det så tar kål på mig..." muttrade hon ilsket och rätade på sig medan hon drog ner linnet som snabbt fläckades utav hennes blod.

Hon var ursinnig, men samtidigt visste hon att det var omöjligt att överleva där ute utan vatten, mat, skydd mot nattens kyla. Att göra något förhastat som att springa ut i friheten nu vore dumdristigt. Hon greppade sin väska och fortsatte vandringen mot forksningsbyggnaden. Sekunden hon greppade handtaget till dess stora port hade hon bestämt sig. Hon skulle ta med sig så många kapslar som möjligt av Aqua 2.0, allt vatten och all mat de hade hemma och den långa rocken som hängde undangömd inners i henne garderob, även de få läkemedel hon hade tillgång till och hennes förstahjälpen väska. Hon skulle ta allt hon kunde och lämna Ciencia, den frihetsberövande kolonin och bege sig mot Himlavalvet. Kolonin så många talat om. Hon drog ett djupt andetag och drog upp dörren.

Artemis kände hur skotten vinade om henne, men avtog ju längre in i skogen hon kom, eller de kom. En man hade sprungit efter henne, en från staden. Vad gjorde han ens här? Varför sprang han från soldater och staden som hade allt? Han var en soldat, det kunde hon se även om han inte hade dessa kläder, men rakad var han ännu så som alla soldater.
Men varför var han jagad? Hon hann inte tänka mer, för hon hörde skrik och rop bakom dem. Det hon dock registrerat var att mannens ryggsäck var full med förnödenheter hon kunde ha nytta av och att han redan var skadad.
"Kom här." väste hon fram och gjorde ett tecken att han skulle följa efter henne. Stod han kvar där skulle han bli fångad och då skulle han säkerligen skvallra på henne, då skulle det vara kört.
Hon sprang mellan träden som en snabb liten vessla trots den tyngre packning hon nu hade. De kom snart fram till ett buskage av höga buskar som bakom gömde en liten grotta. Hon kröp in först och hörde honom strax efter sig. Det var egentligen inte svårt att komma in, men visste man inte om gömstället skulle man aldrig se det. Ropen och stegen närmade sig och hon hörde soldaterna, men de tycktes inte finna dem. Snart avlägsnades ropen och skogen var åter tyst. Artemis kunde andas ut, men hon hade fortfarande den där icke-soldat-mannen att ta reda på.
"Så" sa hon lugnt och ställde sig upp, hon kunde precis stå raklång i den halvt upplysta grottan. Hon drog pistolen och riktade den mot honom.
"Ge mig din packning så ska nog allt bli bra. Du som levt där inne kan bara lugnt gå tillbaka." hennes röst var lugn, men hatet till staden och dess invånare hördes i hennes röst. Hon mötte hans ögon, hon dödade inte helst, men hade inget problem med det längre om det kunde bidra till hennes egen överlevnad.

När Rin kom in i skogen såg han för första gången personen som sprungit framför honom klart. Det var en ung kvinna, mager och senig, och det var väldigt klart för honom att hon inte levt i Ciencia. Varför hon då kommit inifrån staden var en bra fråga. Det fanns något vilt i hennes ögon.
"Kom här", väste kvinnan och tecknade åt honom att följa efter henne. I en millisekund övervägde Rin om det var en bra idé, men med tanke på ropen bakom dem, så hade han inte direkt något bättre plan själv.
Det var dock inte det lättaste att följa efter henne, hon var otrolig snabb, och smidigare än vad han själv var, men snart kröp han in efter henne i en liten grotta. Det var det perfekta gömstället, konstaterade han nöjt. Utanför hördes röster av soldater som letade efter dem, men de förblev osedda, och snart avlägsnade sig rösterna igen. Rin andades lättat ut.
Dock varade hans lättnad inte länge, då kvinnan ställde sig upp och drog fram en pistol som hon riktade mot honom.
"Så", sa hon, "ge mig din packning så ska nog allt bli bra. Du som levt där inne kan bara lugnt gå tillbaka."
Det blev för mycket för Rin. Han bröt ihop och började skratta.
"Gå... tillbaka?" fick han fram mellan skratten. "Du måste vara tokig. Tror du jag kan gå tillbaka?" Han fortsatte skratta. Vilket antagligen inte var en jättebra idé, då han inte hade någon aning om hur hon skulle reagera, och hon höll faktiskt en pistol mot hans huvud.
Men han kunde inte sluta. Det var bara för ironiskt. Han lyckas ta sig ut ur staden utan att bli tillfångatagen, bara för att bli dödad av en vilding för hans packning. Det var skrattretande, och så jävla typiskt.
"Wow, helt jävla otroligt", skrattade han fram och torkade bort tårar från sina ögon, och såg upp på henne.

Hon hade skymtat sin far i en utav korridorerna, men han hade inte sett henne. Av någon anledning kände hon en viss sorg över det. Hon älskade sin far men inte hans beteende efter Dixys moders död. Allt hade ändrats till det sämre i ett enda svep.
"Fokusera..." muttrade hon för sig själv och tog sig vidare till Aqua avdelningen, där hon brukade ha intressanta samtals med en tanig liten man i trettioårsåldern. Dörren öppnades och en våg utav fräscha dofter attackerade Dixys näsborrar.
"Va i hela?!" Det var som en grön dimma där inne, "Wayne? Är du här?" hostade hon fram medan hennes hand försökte vifta bort den värsta dimman. En skugga rörde sig och i nästa sekund stod den taniga mannen framför henne, Dixy log mot honom.

"Ah, Dixy! Hade en liten olycka." sade Wayne och kliade sig bak i huvudet medan han stirrade genom sina stora glasögon på området runt dem.
"Ja, jo, det kan jag se. Mår du bra?"
"Åh ja, absolut, finemang, bara, försökte utveckla nytt medels om kan rena mer vatten än vad Aqua 2.0 kan. Men gick inget vidare denna gången." Han kliade sig ännu en gång i bakhuvudet och puttade sedan upp glasögonen. Detta är min chans, tänkte Dixy samtidigt som det hög lite i hennes hjärta. Wayne var en missförstådd, unge, sprallig, osocial och missanpassad samhällsindivid som låste in sig själv på labbet konstant. Men han hade tytt sig till Dixy och hon behövde aldrig oroa sig för att det berodde på hennes utseende med Wayne.
"Men, Wayne, vi kanske ska öppna lite fönster här inne och vädra ut?" frågade hon med ett leende och Wayne tittade på henne med stora ögon, som ett barn. Han hade ett IQ på 197, men det gjorde också att han inte kunde tänka eller känna som en vanlig människa med normalbegåvning. Det var en av anledningarna till varför han hade tytt sig till Dixy trodde hon själv. Wayne nickade och i samma sekund som han började klättra upp för en stege för att öppna ett utav fönstren som satt tre meter upp från golvet i rummet smet hon bort till kylbehållarna i andra änden utav rummet i skydd av den gröna dimman. Hon öppnade luckan och började ta behållare med Aqua 2.0 och lade i sin väska. Hon hade hunnit få med sig nästan alla femtio behållarna när dimman lättade och hon var tvungen att sluta och gå tillbaka till mitten av rummet.

"Så." Wayne klättrade ner för stegen och innan Dixy hunnit säga något var han tillbaka vi skrivbordet. Han berättade högt för henne vad han gjorde och planerna han hade för Aqua 3.0, men Dixy hade i samma stund lämnat rummet. Wayne var för distraherade för att märka. Det var första steget... Dixy suckade och kände skuld över att förråda Wayne men det var inget hon kunde hjälpa. Benen förde henne framåt och vips stod hon utanför porten till vildmarken. Hon bar den svarta rocken, i väskan på ryggen fanns vatten, mat, läkemedel, förstahjälpen och lite annat smått.
"Jaha, hur tar jag mig ut genom den där porten nu då?" Hon stod lite avsides och tittade lugnt på trafiken som gick genom porten. Hur den kontrollerades, hur vakterna rörde sig och vad de inte inspekterade lika noga. Då kom hennes räddning. Ett helt gäng med forskare i sällskap utav fyra vakter gick mot porten.
"Nu eller aldrig." muttrade hon för sig själv och slöt upp med gänget, längst bak, medan vakterna tittade åt ett annat håll. Vid porten stannade de och gick genom en liten dörr vid sidan av på led där deras ID kontrollerades. Dixy log smått för sig själv när hon fiskade upp sitt ID där hon bar clearance nivå 2, näst högsta.

Vakten inspekterade hennes ID och föst henne sedan framåt. Ett rus av lycka och adrenalin sköt genom hela hennes kropp. Hon hade tagit sig ut från Ciencia. Nu behövde hon bara bryta sig loss från forskargruppen utan att synas och sedan på något sätt hitta sin väg till Himlavalvet. Hur det skulle gå till hade hon ingen aning om. Men, det hade inte gått lång stund innan forskargruppen började dela upp sig och skingras allt eftersom så att smita iväg var ingen direkt svårighet i sig. Hon drog upp huvan, gömde sitt ID kort mellan sina bröst ifall hon skulle bli rånad och började vandra genom ett skogsparti medan hon funderade på hur i hela fridens namn hon skulle hitta till Himlavalvet.
"Aja, får la vandra på, någon gång måste jag ju hitta dit..." muttrade hon frustrerat men samtidigt muntert.

Artemis stirrade misstroget på honom, var detta ett bra tillfälle att skratta? Trots det så ryckte det lätt i hennes mungipor. Det var evigheter sedan hon hade hört ett genuint skratt och än längre sedan hon själv kunnat slappna av och skratta så. Här ute hade det handlat om överlevnad, där den starke och smarte vann. Här fanns det inga lagar och är var död vardag.
"Varför jagade de dig?" frågar hon slutligen vid en röst som var ovan vid tal. Han var trots allt från staden, tillhörde en av de priviligierade, medans hon fått förvandlas till en av de vilda de talade om i staden.
"Du är väl en av dem? En soldat?" frågade hon och nickade åt hans renrakade huvud. även om inget annat antydde på det. Hans kläder var inte ens soldat, inte som hennes soldatjacka hon tagit från soldaten hon dödat.
Hon visstee inte vad hon borde göra, egentligen ville hon inte döda honom. Hon gillade inte att döda, även om hon inte hade problem med det. Men det var onödigt att spilla mänskligt liv och ljudet kanske skulle locka till sig soldater. Dessutom skulle hennes packning räcka en tid ändå. Men efter hans skratt kännde hon något annat. Hon kännde något hon länge saknat, sällskap. Hon hade klarat sig själv och levt själv alltför länge och hans skratt hade fått henne att vekna. Kanske det var dumt? Vem visste, hon hade ingen aning om vem hon dragit in i grottan. Men hon hade sina vapen även om han nu hade råstyrkan.

Rin lyckades tillslut kväva skrattet, och han återgick till en lätt missnöjd min. Har var dock tacksamt för att hon inte hade reagerat värre, han hade till och med tyckt att det ryckt till i hennes mungipor.
"Var", svarade han, "inte är. Jag var en soldat, ja". Han drog en hand över sitt korta stubb till hår. Han var fortfarande sur över att de klippt honom mot hans vilja. Men regler var tydligen regler.
"Men jag hamnade lite i... konflikt med en av mina överordnade", sa han något undvikande och ryckte på axlarna som om det inte spelade nån större roll, "så de kastade ut mig"
Han krängde av sig ryggsäcken, samtidigt som han höll upp en hand för att visa att han inte tänkt göra något farligt. Han var inte så dum att han försökte överrumpla någon som höll en pistol mot hans huvud. Han gillade sitt huvud, och han skulle gärna behålla det ett tag till.
"Sedan jagade de mig för att jag kan ha... råkat få med mig lite saker som de helst ville ha kvar", sa han och öppnade ryggsäcken. Där fanns förutom mat och vatten, även två dolkar, två pistoler och ett gevär, plus extra ammunition.
"Men jag tänkte att om de nu tänkte köra ut mig i vildmarken, så tänkte jag inte gå oförberedd", la han till menade. Han hoppades att hon skulle godta hans förklaring, för det var ju trots allt inget mer än sanningen, men han insåg att det kanske lät lite vagt ändå.

Dixy hade stannat upp mitt bland en tätare vegetation som skymde henne lite från omvärlden. De andra forskarna hon hade lyckats ta sig ut i skydd utav. Hon snurrade runt på stället där hon stod. Det var länge sedan hon sett fritt växande saker. De hade bruna fläckar på löven och stammarna var täckta utav någon konstig vit sörja.
"Jumla virus-skit..." Hon muttrade irriterat och lutade sig lite närmar för att titta på det. Hon hade hanterat substansen i labbet men aldrig fått se den på den naturliga platsen där den frodades.
"Allt vårt fel, allt mänsklighetens fel..." suckade hon medan en rynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn. Hon tackade sig själv för att hon varit girig och tagit SP mycket med sig som hon gjorde. Kanske kunde det rädda några liv, om hon lyckades hitta sin väg eller hitta någon som kunde hjälpa henne hitta vägen. Hon drog handen genom håret, hon visste att det mest riskabla med livet utanför murarna var andra människor för hennes del. Hon bar på mycket värt att stjäla, värt att mörda henne för. Det gjorde henne nervös men hon vågade inte visa något utåt. Att visa sårbarhet var förbjudet från att hon lämnade tryggheten av kolonin bakom sig.

Dixy försökte lyssna, försökte komma på någon typ utav idé till vad hon borde göra. Men hon stod där utan någon som helst aning om vad hon borde göra. Borde planerat, sökt mer information, tänkt mer, hittat någon mer som ville ut... Vad som helst... Samtidigt som hon kände en mindre våg utav panik och oro kunde hon inte annat än njuta av att befinna sig ute i friheten åter igen. Det var något hon nästan glömt känslan av senaste tiden. Hon drog ett djupt andetag och slappnade av i axlarna. Det ordnar sig. Det löser sig. Tänkte hon i tystnad medan hon funderade på vad hon skulle göra härnäst.

"Åh" sa Artemis som svar på hans berättelse. Hon gillade mer det faktum att han hade varit en soldat och inte var. Att han hade kommit i konflikt med dem gjorde det än bättre, då var han ingen bortskämd lite stadsbo som gjorde allt för staden och dess styrande.
Hon studerade honom under tystnad, som beräknande och räknade ut sina chanser. Rent styrkemässigt var han överlägsen henne, men hon hade vapen. Det lilla grusades dock snabbt då han visade henne sin ryggsäck, den var full med vapen och proviant något hon desperat behövde.
"Jag förstår." sa hon långsamt och krängde även av sig sin ryggsäck. Hon höll fortfarande pistolen i handen, men den var inte längre riktad mot honom. Istället öppnade hon sin ryggsäck som visade både mat och vatten.
"Jag visste inte var allt fanns." sa hon nästan ursäktande, som om det skulle visa att hon var sämre. Faktum var dock ändå att hon hade brutit sig in i staden och kommit därifrån levande.
"Jag är inte från staden vilket du säkert listat ut." sa hon med ett svagt leende. Det var något osäkert, hon visste inte var hon hade honom eller hur hon ville göra med honom. Det hon kände just nu var att hon saknat någon att tala med. Samtidigt var han ensam och hon hade kunskap om livet utanför murarna.