Everly & Cipriano [PRS, fallen ängel]

Freya rynkade ännu mer på pannan och såg irriterat på honom. Hon hade ett uselt temperament och han gjorde det knappast bättre.
"Skrattar jag eller?" frågade hon och svepte i sig resten av sin dricka. "Du har tagit fel person." sade hon och svalde hårt. Blev nästan rädd, fattade inte hur någon visste vad hon egentligen hette. Det var bara hennes ängel som visste det, alla som känt henne som dödlig var döda. Hon svalde hårt och tog på sig sin jacka igen.

Han spände käkarna och tittade upp i taket. Han hade ganska kort stubin och hade det varit någon annan än Freya skulle han ha slått personens huvud i disken. Nu ville han dock inte skrämma bort henne. Av någon anledning verkade hon inte känna igen honom och han ville veta varför. Och skulle han få reda på orsaken kunde han inte släppa iväg henne bara sådär. Nu behövde han snabbt tänka ut någon bra plan.
"Förlåt mig," började han och kopplade på sig ett leende, "jag känner din vän." Han betonade det sista ordet något extra i hopp om att hon skulle förstå vem han pratade om. Eftersom det här var en bar först och främst människor hittade till så kunde han inte skrika rakt ut vad han var för något eller prata om något som skulle väcka onödiga misstankar.

Freya suckade högt när han följde efter henne men stelnade till av hans ord. Hennes vän. Raina. Hon kunde inte berätta direkt att det var hon. Hon la sin hand innanför hans jacka, men inte innanför tröjan, och kände det uppochner vända V-et på hans rygg.
"Hur känner du min vän?" frågade hon nyfiket och la armarna i kors över brösten.

Han höjde på ett ögonbryn då hon förde sin hand innanför hans jacka och kände efter på hans rygg. Antagligen ville hon försäkra sig om att han talade sanning genom att känna hans uppochner vända V.
"Vi träffades för första gången i slutet av 1400-talet. En gammal bekant, inte nödvändigtvis vänner men vi vill inte skicka varandra till helvetet heller så det är ju något." Han hade ingen aning om vem hennes ängel var men den saken skulle han ta reda på. Förhoppningsvis var det någon han kände för annars skulle Freya garanterat få reda på att han ljugit och då hade hon inte någon vidare orsak att fortsätta träffa honom. Och det kunde han inte låta ske.

"Vad vill du Raina då?" fnös hon men svor sedan mentalt. Hon hade slängt ur sig namnet som en riktig idiot. Hon suckade tyst och drog handen över ansiktet. Hon la armarna i kors och blängde på honom, som om det var hans fel för att hon varit klumpig och slängt ur sig Rainas namn.

Raina. En svag klocka ringde i hans huvud. Han kände sig lättad över att ha ett bekymmer mindre att ta itu med. Nu behövde han bara säga rätt saker så han fick ur henne mer information om den fallna ängeln. Han hatade att utnyttja Freya på det sättet men han ville henne bara väl. Och han ville få reda på varför hon inte kom ihåg honom. Var det Raina som raderat hennes minne? Eller låg det någon annan bakom det hela?
"Vi har en hel del saker att prata om," svarade han, "inget som fröken behöver oroa sig för."

"Hitta henne själv." sade Freya och backade ifrån killen. Han såg riktigt bra ut och hon kände sig ändå trygg med honom av någon anledning. Men han visste vad hon hette och hade varit övertygad att dom kände varandra vilket var en och annan röd flagga.

Han drog fingrarna över hakan och såg eftertänksam ut.
"Jag ber om ursäkt om jag gav dig ett dåligt intryck av mig," började han, "du liknade bara till en jag kände förut. Jag vill inte skrämma bort dig." Trots att han kände sig väldigt sårad och ledsen inombords så visade han det inte utåt. Att hålla masken var en sak han lärt sig under sina många och långa levnadsår.

"Nej." sade hon bara och knuffade till honom. Blev otroligt arg över att han ljög för henne. Hon la armarna i kors och blängde på honom. "Du var övertygad om att du kände mig. Det är du fortfarande. Stå inte och ljug för mig, speciellt inte med sån där basic skitlögn." sade hon och såg på honom.

Ace blängde mot henne och var på väg att fräsa till men ångrade sig i sista sekund. Han ville inte säga något som han skulle ångra. Det hade han gjort många gånger förut och se vart det hade tagit honom.
"Sak samma." Han gick förbi henne ut och började gå längs med gatan. Han tänkte definitivt inte tala om orsaken för henne. Dels för att det kunde vara farligt - hon litade inte på honom och det var inte många som gjorde det heller - och dels för att det inte var någon idé att göra det. Hon skulle inte tro på ett ord han sa. Men hon hade ingen orsak att göra det heller. Hans uppgift var nu att komma på vad hans nästa steg skulle vara.