[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

Jag visste inte vad jag skulle göra när jag mötte spindeln men det ända jag lyckades göra var att sparka den så att den trillade ner från stenblocket. Jag visste att den inte skulle vara utslagen så länge så jag rusade allt var jag orkade bort till mållinjen. Annabeth var någon meter framför meter framför mig men jag ropade.
" Spindel!" då vände hon sig skräckslaget om och det var allt som krävdes för att jag skulle hinna före henne, man skulle klättra upp i ett träd och sätta upp flaggan högst upp. Klättring var min största styrka någonsin och jag visste att nu skulle vi vinna. Jag klättrade utan större problem upp och satte flaggan i toppen och hörde hur Simone applåderade. Jag klättrade snabbt ner och mötte en arg Annabeth.
" Det är inte rätt att göra så," sa hon och la armarna i kors
" Aldrig hört talas om romersk teknik?" sa jag
" Självklart, men jag förstår inte varför du använder den," sa hon och jag viskade
" Om du hade litat på mig så hade du fått veta," det gjorde henne förbryllad och jag lämnade henne ståendes vid trädroten.

''Yeah, god girl'' flinade jag när Alice kom emot mig. Ärligt talat så var hon bra. Men jag har ingen anledning att säga det så...Jag lät bli.
''Såklart'' svarade hon och tittade uttråkat på mig. Det fick det att knyta sig av ilska i mig. den där blicken fick mig att känna mig som ett kryp. Alice hatade kryp. Hennes sätt att se på mig fick mig att hata henne.
''Vi är klara här va?'' Frågade jag surt och riktade frågan mot Quirinius som gick förbi oss.
han vände sig om och tittade en sekund på mig. ''Jovisst. Resultaten om vinnande lag kommer vid middag''
Det var ju ändå fånigt. Att dra ut på resultatet när det inte var svårt att gissa sig till.
''Bra'' muttrade jag till svars och lämnade Alice stående. Jag kände den brännande blicken bränna i ryggen men ignorerade den.

Simone gick iväg och det spelade ingen roll för mig, jag gick istället bort till Rick som satt och drack lite vatten.
" Hur tänkte han när hon delade in dig och Simone i samma lag?" sa Rick, det undrade jag också. Det var allmänt känt att vi hatade varandra.
" Tydligen inget," sa jag medans jag kollade på knivar som låg på bordet. Det var väldigt fina knivar och min hand dansade över handtaget. Jag lyfte upp dem och satte självsäkert ner dem i mitt bälte. Rick höjde ett ögonbryn.
" Man skulle nästan kunna tro att du är ett barn till Hermes," sa han retsamt och jag slog honom lite löst på axeln.
" Då hoppas jag väl att du inte berättar," sa jag och började gå, han sprang ikapp mig och log.
" Såklart inte Lic, men det finns andra som kanske gör det," sa han och jag suckade
" Det är inga kvar förutom oss, följer du med till sjön en stund?" frågade jag och han nickade. Vi gick bredvid varandra och jag kände en konstig känsla som jag inte hade känt sedan jag mötte Jason. Äsch det var säkert inget.
" Berätta mer om Jupiterlägret," sa han och jag böjde ner huvudet.
" Vad finns det att säga?" frågade jag och kände ett hugg av längtan inombords " förutom att jag saknar det så mycket. I bland undrar jag vad som hade hänt om jag hade stannat där," sa jag mer till mig själv än till Rick.
" Varför stack du då?"

Som vanligt gick jag bort till lavaväggen. Inte för att jag var så himla taggad på att klättra, utan för att jag gillade att titta på vilka tekniker andra använde. På så sätt lärde jag mig snabbare.
''Hej, Bell'' jag vände mig om, och sken upp i ett stort leende när jag fick syn på Silena.
''Hey'' hälsade jag tillbaks. Ilskan löstes upp när jag såg min vän. Hon var en av dem jag umgåtts mest med sedan Luke övergav oss. ''Någon som ramlat? Någon allvarlig brännskada?''
Hon blev genast allvarlig. ''Katie brände sig rejält på underarmen. Will tog hand om henne.'' hennes ansiktsuttryck mjuknade, och gick tillbaks till leendet.
''Char-Beckendorf berättade att Quirinius fixat någon hinderbana.'' Sa hon sedan och jag märkte att det var mer en fråga än ett påstående.
''Precis. Det gick väl bra.'' Antar jag.

Jag höjde blicken och såg långt bort i fjärran. Det var inget jag brukade tänka på i vanliga fall.
" Jag vet inte, jag tror det var för att även om jag trivdes så kände jag att jag inte riktigt passade in. Jag visste inte varför men varje gång alla förolämpade grekerna så ville jag försvara dem i stället och jag tänkte mer på de grekiska formerna i början men sedan gick jag helt och hållet över till romersk mytologi men då började folk snacka och då stack jag. Förstod du?" Han skakade på huvudet och jag skrattade medans jag lutade mig emot hans axel.
" Det låter inte så kul,jag är glad att du stack," sa han och log
" Jag också," sa jag
" Haha jag tog din kniv," sa han retsam och jag skakade av ilska, jag kunde bara fräsa fram orden.
" Ge. tillbaka. den. nu," sa jag sammanbitet och sträckte mig efter den, men han var för lång för mig och det slutade med jag trillade rakt ner i sjön. Jag kunde höra hans skratt. O nej, man muckar inte med mig utan att komma undan. Jag skvätte vatten på honom tills han släppte taget om kniven. Då plockade jag snabbt upp den och satte fast den i bältet bredvid de andra två knivarna.
" Ska vi gå till middagen?"

''Vem var du med då?'' Fortsatte Silena vilket fick mig att rynkade pannan.
''Måste du fråga så mycket?'' sa jag och hon ryckte på axlarna. Silena var något år äldre än mig, och det var nästan komiskt att jag inte skaffat vänner i min egna ålder.
''Quirinius parade ihop mig med Alice Harper. Athenabarn'' sa jag sedan och sparkade på en lös sten som for iväg.
''Problem? Du vet, hon är ganska schysst om du bara ger henne en chans'' Silena sken upp vid orden, trotts att hon inte var den där sorten. Men då glömde jag att man inte var indelad i någon sort. Fel av mig.
''Svårt att gilla någon som inte gillar en själv'' muttrade jag till svars. Men längre på diskutionen kom vi inte, då Silena sa att hon ''skulle fixa lite där borta'' vart 'där borta' nu betydde.
''Japp'' sa jag och drog ut på A:et.
Då var det väl inte så mycket att göra.

Han nickade men såg skeptiskt på mig.
" Ska du gå klädd så?" frågade han och jag såg undrande på honom.
" Ja spelar det någon roll?" jag var dyngsur och vattnet droppade från mina kläder.
" Ja, för det ska tydligen tilltjänages två nya uppdrag," sa han och jag spetsade öronen inte bokstavligt.
" Uppdrag?" frågade jag nyfiket
" Jepp och därför borde du byta om," sa han och jag insåg att han hade rätt.
" Vi ses till middagen då," sa jag och stack bort till Athenas cabin. Jag tog fram en grå gammal klänning som jag snott. Jag kunde bara inte minnas från vem. Sedan klädde jag snabbt på mig och flätade mitt hår i två flätor sedan rusade jag till middagen. Annabeth kollade fortfarande konstigt på mig men jag ignorerade henne och kollade istället uppmärksamt på Keiron.
" Vi har fått två profetior från oraklet," och genast bröt viskningar ut, två? En är ovanlig men två är nästan omöjligt.

Sådär av en vana trampade jag iväg mot mässpaviljongen. Dem flesta verkade på väg åt samma håll men jag stannade inte för att ta sällskap.
Istället för att få reda på varför det var sån uppståndelse försökte jag lyssna diskret på några i närheten. Till min besvikelse så snackade dem om annat.
När jag väl kom fram till lägerelden ställde jag mig bredvid Percy.
''Vad händer?'' mumlade jag ur mungipan.
Hoppade nästan till när han såg mig. ''Två nya profetior''
Jag tappade nästan hakan av förvåning-inte bokstavligen då, heh.
Min blick flackade mellan medlemmarna. Alice stod med den där Prank, killen, och Annabeth med en av sina bröder.
''Två lägermedlemmar kommer tilldelas ett uppdrag.'' började Keiron, och jag hade en känsla av att det här inte skulle bli något kortvarigt möte. ''Det är ingen ide att tjata eller dra förhastade slutsatser om vilka som blir tilldelade'' tillade han när rop hördes.

Jag spetsade öronen, jag undrade vilka det skulle bli. Keiron tog fram en lapp och läste upp profetian
Fienden ger sig av
Lägga fiendeskapen bakom sig
Flickorna kommer
De måste bilda pakt
Annars blir allt blott en akt
De måste sluta fred
Annars blir allt vred
Gryningen nalkas
Snart skall den sista striden ske
Fiende blir vän
Vän blir fiende

Jag hörde viskningar och många blickar vändes mot mig och Simone. Vår fiendeskap var allmänt känd i hela lägret men det kunde väl ändå inte vara oss. Please?
" De som är utvalda av oraklet är Alice och Simone," jag stönade vem som helst men inte hon, vem som helst MSN inte hon. Snälla det måste vara ett missförstånd. Jag vände mig mot Rick som klappade mig lite tafatt på axeln.
" Ni kommer och möter mig efteråt för mer information. Jag berättar om den andra profetian enskilt sedan," sa han och jag började äta under tystnad.
" Vad tror du profetian betyder då?" frågade Annabeth i ett försök att få i gång en konversation.
" Att jag inte bryr mig, låt mig äta i fred nu," sa jag och hon vände sig irriterat från mig. Ajdå jag och min stora trut.

Simone och Alice? men han sa väl ändå Simon och Alice. Jag visste att det var mig han ropat upp. Det fick mig att tänka att uppdraget redan hade dragit åt skogen. Som alla andra idiotiska profetior. Men jag var ändå spänt förvånad; mitt första uppdrag.
Jag sneglade på Percy som hade fått en grön nyans i ansiktet, och jag fick lust att säga någonting om det, något spydigt, men jag lät bli. Kanske var det bara maten som nu var framme på borden.
''Det är inte rättvist!'' ''Dem är skitsmå.'' ''Dem klarar det inte'' protesterande rösten ekade mellan träden. Jag fick syn på Clarisse La Rue, Aresbarnet. Hon skrek inte som hennes syskon. Kanske hade hon fått nog av sånt här. Om det nu var möjligt för henne.
Keiron tog ingen notis om upproret, utan gick raka vägen till Stora huset.
''Buuh!'' Det plötsliga ljudet, som var riktat rakt mot mitt öra, fick mig att hoppa till. Och sedan vända mig om för att mötas av en flinande Connor.
''Vad?'' undrade jag. Vi hade snackat ganska mycket, då jag ofta hade vart i Hermes stuga Trotts att Luke inte gillade det.