[PRS] Revolt

Mikaela lyssnar på den lilla konversationen hennes vän utbyter med killen bredvid henne. Maten i hennes lilla låda ligger som en röra, nu ser den bara ännu mer oätbar ut.
"Jag heter Charlotte, men de flesta kallar mig Charlie." berättar flickan framför henne, och torkar av sin mun med en ut av servetterna Mikaela tagit fram. Hon var väldigt noga med att hennes smeknamn är Charlie, då det är det hon vill bli kallad. Den mindre ut av de två vännerna ska precis öppna munnen för att presentera sig själv, men Charlie avbryter henne på direkten. "Detta är Mikis, hon pratar inte särskilt mycket dock. Hon behöver vägledning, förstår du." det skulle förstås vara ett skämt, men Mikaela var inte helt säker på att killen skulle förstå det. Då Charlie har en rätt dålig humor?
"Jag är inte en liten bebis, jag kan prata." säger den lite mindre och släpper gaffeln så att den faller ner i maten. Meningen får Charlie att fnissa till tyst, men hon lutar sig tillbaka när Mikaela vänder blicken mot killen bredvid sig. "Jag heter Mikaela."
Visst pratar hon inte mycket, och det är inte direkt så att hon är blyg. Hon kan mycket väl prata med folk när hon behöver det, hon bara föredrar att vara tyst. Hon vet även att vissa har väldigt svårt att läsa av henne, vilket gör det mycket svårare att konversera med henne, men det berör henne inte lika mycket som folk tror att det gör.

Flickan bredvid honom öppnar munnen för att säga någonting, men hon blir direkt avbruten av sin vän framför henne. Sebastian lyssnar på flickornas tjafs och vet inte riktigt vad han ska säga. Han vet att Charlie antagligen skämtar, men ändå låter det hon säger ganska taskigt. Han tycker heller inte att det var rättvist av henne att avbryta sin vän på det sättet. Han försöker lägga deras namn på minnet efter bästa förmåga, men han vet att han ändå kommer glömma bort namnen efter bara någon minut.
"Trevligt att träffas", säger Sebastian och ler vänligt mot Mikaela och Charlie. Han slänger en titt på klockan som börjar närma sig lektionstid. Det är bäst för honom att börja skynda sig om han tänker hinna i tid till sin lektion. Han tar en tugga av den klumpiga potatismosen och försöker svälja den utan att hans ansikte ska vridas i en äcklad grimas. Han hatar att slösa maten, men han klarar helt enkelt inte av att tvinga i sig mera.
"Skynda dig, vi börjar om två minuter", säger Alex som dykt upp bakom honom.
"Hoppas vi ses någon annan gång", säger Sebastian åt sitt lunchsällskap när han stiger upp från bordet.