[PRS] /Lily och Unicornhorn

Jian släppte Temperance omedveten när hon berättade om nordpolen. Antagligen var hon tillräckligt stabil för att stå upp själv nu, annars föll hon väl ihop.
"Några dagar sedan? För några dagar sedan var det obeboeligt, precis som det har varit i hundra år nu. Ingen bor på nordpolen. Där finns det vatten och is. Har jag hört alltså. Jag har aldrig varit där själv. Inte en plats som jag skulle vilja åka till", sa han. "Hur skulle din familj kunna bo där?"
Det verkade mest vara en kall och ogästvänlig plats. Jian hade hört talas om att vattenbändare bodde där för många år sedan men vattenbändarna var döda och nordpolen och sydpolen förstörda. Inga förutom vattenbändare skulle heller kunna bygga upp det så man hade bara lämnat det som isvrak.

Hon rynkade pannan återigen och vände sig mot Jian. Ingen hade bott där på hundra år? Hon fick en isande känsla i magen.... Hon harklade sig,
"Detta kommer låta jättekonstigt, men vilket år är det?" frågade hon försiktigt. Hon var livrädd för svaret.
"Och vad heter personen som styr eldnationen?" la hon till. Om hon hade legat under vatten i hundra år, då måste iallafall minst två eldfurstar gått åt. Hon skakade på huvudet och satte sig ner i väntan på svaret.

Vilket år det var? Jian kunde inte förstå sig på tjejen. Hon var annorlunda och verkade komma från något konstigt ställe... Eller snarar nordpolen, vilket i och för sig var ett konstigt ställe
"Det är 100 AG. Eldfursten är Ozai. Alla känner till honom var du än är på jorden. Hur kan du inte veta vem det är?"
Han hängde inte riktigt med hela vägen på att hon kunde ha varit nedfryst länge. Tanken hade ännu inte slagit honom och i hans huvud gick det inte riktigt in att det ens skulle kunna ha hänt.

Ozai. Inget namn hon kände igen.
"Vad hände med Sozin? Senast jag var ovanför ytan, vilket enligt mig bara vsr ett par dagar sedan, så var det han som var eldfurste" sa hon och blev väldigt förvirrad. Hade hon legat så länge under vattnet att de hade hunnit byta eldfurste? Och om Nordpolen var obeboeligt, vart var hennes familj då? Hon blev plötsligt väldigt yr, och tog sig för huvudet. 100 år AG, hade det gått hundra år?
"Hundra år..." stötte hon fram och tittade upp på Jian.
"Jag har legat under vattnet i hundra år" flämtade hon och började andas häftigt. Hon kände hur hennes luftvägar blev mindre och hon hade svårt att andas. Hennes familj måste vara döda för längesedan. Hon kände hur tårar började rinna från hennes ögon, och droppade ner på marken.

Sozin? Han var ju för evigheter sedan. Vad pratade hon om egentligen? Sedan började hon något om hundra år.
"Hundra år? Du ser inte ut att vara hundra år gammal", sa han och upptäckte sedan tårarna på hennes kinder. Han satte sin hand på hennes axel och såg på henne.
"Hur är det?"
Om hon var hundra år gammal, då hade hon levt innan kriget. Det kändes inte möjligt. Jian kunde inte föreställa sig en tid utan kriget. Hela hans barndom hade varit präglat av det. I Ba Sing Se var det inget man pratade högt om med Dai Li. Ändå var man medveten om kriget. Särskilt i den yttersta ringen. Flyktingar från jordriket kom hela tiden och flyttade in precis så som Jians föräldrar gjort för många år sedan.

"Om det är som du säger med Nordpolen, så betyder det att hela min familj är döda. Vart tog alla vattenbändare vägen?" Frågade hon och reste sig upp.
"Varför utplånades nordpolen? Försvann alla till Sydpolens istället?" Hon märkte hur hennes händer darrade, och försökte hålla dem stilla. Hon såg sig omkring igen.
"Vart finns närmaste stad? Någon kanske vet exakt vad som hände?" sa hon och torkade bort tårarna. Hon hade lättare för att andas nu, hon behövde bara reda ut det här, det vsr omöjligt att hundra år hade gått, hon var ju fortfarande 16. Eller, iallafall kände hon sig bara som 16. Hon tittade på sina händer och armar, hon var i alla fall inte rynkig.

Så många frågor på en gång. Jian hände inte riktigt med på alla frågor och försökte organisera det samtidigt som han hörde dem.
"De dödade alla vattenbändare. Nordpolen, sydpolen, djungeln och var de nu kunde hitta vattenbändare. De förstörde boplatserna med. Näsrmaste stad är nog Omashu tror jag. Jag är inte helt säker, jag stack ifrån de som skulle ta mig till kriget", svarade han och kände hur den lediga handen han hade flyttade sig till håret. Han var inte säker på exakt var de var. Någon koll hade han väl ändå men inte så mycket nej.
"Exakt vad som hände när?"

Hon blev bara mer förvirrad av vad han sa. Var verkligen alla vettenbändare utplånade? Hon skakade på huvudet.
"Varför? Varför startade kriget?" Frågade hon och kände hur tankarna snurrade i hennes huvud. Hon öppnade och stängde sin högra hand, och skapade omedvetet vågor i vattnet, som blev större och större. Hon kände hur tårarna började välla upp i ögonen igen och försökte tränga ner dem. Hundra år, undrar hur mycket hennes familj hade saknat henne och undrat vart hon tog vägen, utan att hon hade kunnat berätta. De skiljdes dessutom åt precis efter ett bråk, så de hade skilts som ovänner. Hon skulle alltså aldrig mer träffa hennes familj. Havet började bli vildare och vildare, vågorna slog mot strandkanten och åkte tillbaka ut i havet för att sedan slås mot strandkanten igen.

"Jag vet inte", försvarar han sig snabbt. Det var det väl ingen som visste. Kanske någon person. Eldfursten kanske visste. Trots att var det ju en direkt släkt och de berättade väl sådant för sin nästkommande innan de dog.
"Så du menar att du är en vattenbändare?" frågade han Temperance när det faktiskt gått upp för honom att det var en möjlighet. En riktig vattenbändare? Det har han aldrig träffat förut. Han trodde att de var helt utdöda. Det fanns släktingar till vattenbändare i jordriket men det var personer som inte hade någon bändning. Precis som Jian.

Tempi vände huvudet mot havet och insåg vad hon höll på med. Hon slappnade av i handen och vågorna lade sig. Hon harklade och tänkte efter. Om det nu var så som Jian sa, så verkade det vara farligt att vara vattenbändare. Samtidigt hade han ju sett henne hela tiden, så hon kunde ju inte precis förneka det.
"Ja, det är jag. Och som jag förstår det så är det inte speciellt gott om sådana just nu" sa hon lite ironiskt, men samtidigt med stor sorg i rösten. Hennes folk var utdött, slaktat och försvunnet. Hennes ursprung var utrensat. Hon rörde vid sitt halsband igen.
"Jag vet att du får mycket frågor kastade på dig, men vet du i alla fall varför alla vattenbändare blev utplånade?" frågade hon och kände hur magen började kurra. Hon behövde äta, och hitta någonstans där hon kunde vara själv och få reagera på all information som hon precis hade fått. Hon ville bara gråta, skrika och slå någonting, allt på samma gång.