{Privat}The Maze Runner

Jag sitter där, uppflugen på den rangliga hyllan och är beredd på att hoppa ner när som helst. På någon - eller några. Typ kruppkram eller något.
Vilken ironisk tanke, eftersom att det var långt ifrån vad tonårskillarna ville göra med mig.
Den mörkhyade killen verkade vara någon slags ledare och han såg inte ut att ha något emot att bryta nacken av mig.
”Jackie?” Jonathans röst ekar i den mörka källaren. ”Jaqueline, seriöst.”
Hans steg kommer närmare och när jag är säker på att han är någon meter från min hylla hoppar jag ner och skriker
”Se upp!”
En rad svordomar hörs och antagligen var han närmre hyllan än jag trodde.
”Förlåt”, skrattar jag och borstar bort dammen från mina jeans. Även om jag inte ser Jonathan är jag ganska säker på att han himlar med ögonen åt mig. Det känns som om han har gjort det väldigt mycket åt mig.

Ett till minne virvlar förbi min näthinna, men såfort jag har det inom räckhåll försvinner det igen.
Som om de leker med mig.
Jag suckar frustrerat och vänder upp blicken mot Jonathan igen.

”Minnena?” frågar han bara och jag nickar fundersamt till svar.
”Alla i Gläntan har fått sina minnen raderade”, säger han, men mina tankar ät fokuserade på annat.
Jag fick nyss tag i ett minne, bara ett litet och kort, men jag får kväljningar av det och sjunker ner på knä.
”Vad är det?” frågar Jonathan med en orolig ton. ”Jackie?”
Jag vänder upp blicken mot honom, men har svårt att fästa den på ett ställe. 

”Jonathan”, mumlar jag. ”Jag har satt igång avslutet. ”

“Avslutet? Vadå avslutet?” Jag tittar oroligt på Jackie och hjälper henne upp på fötter igen. Hon skakar på huvudet.
“Jag vet inte… det är på samma sätt som jag vet ditt namn. Det bara finns där, en mening, inget mer.” Hennes gamla, självsäkra jag är som bortblåst och hon ser orolig och rädd ut. Hon sträcker fram handen, det ligger en lapp i den. Jag tar den och vecklar upp den. Jag måste kisa för att urskilja bokstäverna i mörkret. “Hon är den sista. Någonsin.”
“Var fick du den här ifrån?” frågar jag och tittar upp. Jackie rycker på axlarna och skakar på huvudet.
“Jag vet inte, den låg i min hand när jag vaknade. Den…” Hon avbryts av ljudet av fotsteg från våningen ovanför. Det är flera personer och de närmar sig trappan
“Jonte! Vad tar sån tid?” Det är Alby, och han måste bestämt sig för att genomföra sin plan, för det måste vara the Keepers han har med sig. Jag ser hur Jackie spänner sig, det ser ut som om hon är redo att försöka fly en gång till. Jag sträcker mig fram och tar tag i hennes arm.
“Jackie, nej. Tänk inte ens tanken! Den här gången kommer du inte kunna springa iväg, de kommer få tag i dig! Du kommer inte kunna gömma dig för alltid, ju mer du skjuter upp det ju argare kommer de bli!” Hon rycker sig loss ur mitt grepp och ger mig en arg blick.
“Och vad ska jag göra istället då?” fräser hon och spänner kroppen. Om någon kom ner nu skulle hon attackera utan en sekunds tvekan.
“Du måste lita på mig!” utbrister jag och ställer mig mellan henne och trappan. “Låt mig gå upp och prata med dem. Jag kanske kan få dem att ångra sig.”
“Och vad händer om de inte ångrar sig? Och ändå kommer ner?”
“Jag kommer inte låta det hända.” Hennes tvivel syns tydligt i hennes ansikte. Hon vågar inte tro mig. Stegen närmar sig ovanför jag vilken sekund som helst kommer de vara nere.
“Du måste lita på mig!” Jag väntar inte på något svar, utan vänder mig om och skyndar upp för trappan. “Bara stanna där du är!” Jag hoppas innerligt att hon gör som jag säger. Annars blir det problem för båda två.

Jonathan försvinner uppför trappan och de andras upprörda röster hörs när han försöker förklara något för dem.
Jag suckar tyst och vänder mig mot hyllan jag satt på och får nästan en hjärtattack.
I hyllans olika våningar finns skärvapen; svärd, dolkar och knivar.
Vad gör så unga killar med dessa vapen?
Jag skakar på huvudet och plockar upp två knivar med plastskaft.
"Ouch", muttrar jag. Eggen var vassare än jag trodde och rött blod sipprar ut ur mitt finger.
Jag torkar av blodet på mina byxor och prövar att kasta en av knivarna mot väggen.
Dunk.
Jag prövar att kasta den andra kniven.
Dunk.
Precis när jag sätter handen på skaftet för att dra bort den sköljer illamåendet över mig som ett kraftigt slag i magen och jag sjunger ner på golvet.
"WICKED är bra", säger en kvinna med mager ansikte och viktig min. "Kom ihåg det, Jacqueline. WICKED är bra."
Sedan ändras hennes allvarliga uppsyn till ett illvilligt leende.
"Allt kommer att förändras."

Jacqueline följer som tur är inte efter mig upp för trappan. När jag kommer upp springer jag nästan i Alby och hans keepers. De blir lika förvånade som jag och håller på att attackera mig. De hindrar sig i sista sekund och backar undan.
“Men ser man på, han kom ut! Och han klarade sig bättre än Gally!” skrattar någon och flera andra instämmer. Jag ser honom inte, han står skymd bakom de andra, men jag ger en sur blick åt hållet jag hörde rösten från. Alby är inte heller road.
“Flytta på dig, greenie. Vi måste gå ner och hämta tjejen nu.” suckar han. Men jag flyttar inte på mig.
“Om det där med att hämta… Jag tror fortfarande inte att vapen är det bästa tillvägagångssättet just nu.” Jag försöker titta vädjande på Alby, men skådespeleri är inte min starkaste sida. Just då hörs ett dunk nerifrån källaren.
“Vad i helvete…” Alby tog återigen sats för att gå ner i källaren och jag ställde mig återigen i vägen. Jag fick ta i med alla min kraft för att hindra honom.
“Snälla, lyssna på mig! Det går faktiskt att resonera med henne!” Nu tror jag att jag låter riktigt desperat. “Men om typ tjugo killar brakar in kommer hon att attackera er, och nu har hon skaffat vapen.” Ett nytt dunk hörs nedifrån och jag måste än en gång hindra Alby från att rusa ner.
“Alby, följ med mig ner och försök i alla fall prata med henne! Du kan ta med kniven, men stoppa undan den!” Till min glädje stoppar Alby ner kniven i ett fodral i bältet och nickar.
“Bäst för dig att det här funkar!” säger han och säger sedan åt de andra att stanna kvar där uppe men att de skulle vara beredda om han ropade på dem. Sedan vänder han sig mot mig och ger mig en örfil så det tjöt i öronen.
“Det där var för att du vägrar lyda order. In med dig nu.” Jag ger honom en arg blick men bestämmer mig för att jag antagligen förtjänade den. Vi går ner igen, Alby tätt bakom mig men när vi kommer ner ser jag inte Jackie. Jag stelnar till, om hon har gömt sig igen… Men då ser jag henne. Hon sitter på golvet med händerna om sitt huvud.
“Jackie!” utropar jag och skyndra fram. Jag sjunker ner på knä bredvid henne och struntar i vad Alby kommer tänka.

Jag märker knappt att Jonathan står på knä bredvid mig. Samma scener spelas upp. Om och om igen, som om vem som än gjorde det här vill göra mig galen.
Kvinnorösten upprepar "WICKED är bra" samtidigt som hon ler sådär illvilligt och berättar att allt kommer att förändras.
Vilket det i princip gjort, på vad som känns som en väldigt kort tid.
Jag vänder blicken mot Jonathan, försöker fokusera, men när jag fäster blicken på hans ansikte dyker ett minne upp.
"Kolla här Jackie", säger en kille, identiskt lik Jonathan men kanske ett år yngre, och pekar på en ritning.
"Det här är Labyrinten, du vet, det som Ava bad oss.."
"Jag vet." Det yngre exemplaret av mig dimper ner i en kontorsstol. "Vad är det du har kommit på?"
Jonathan ger mig en menande blick och jag suckar.
"Okej då, snälla Jonte, får jag veta?"
Jonathan himlar med ögonen och döljer ett knappt leende.
"Kolla här, Jack", säger han och pekar exalterat på ritningen.
"Det är en kod. Labyrinten är en kod, Jackie."
Och så slutar minnet.

“Jackie!” hon reagerar fortfarande inte. Jag har tag i hennes axlar och skakar henne, men hon vrider sig ur mitt grepp och greppar hårdare om sitt huvud. Alby som stått vid trappan hela tiden kommer nu närmare och jag vänder mig om.
“Stanna där! Du kommer inte göra det bättre!” Jag blir själv förvånad över hur arg jag låter, men det får Alby att backa tillbaka till trappan, så jag är nöjd.
Jag vänder mig mot Jackie igen och försöker få kontakt. Jag tar tag i hennes händer och försöker få henne att titta på mig. Hon mumlar något ohörbart och försöker slita sig ur mitt grepp, men jag vägrar släppa taget.
Jag håller i henne tills hon slutat skaka och märker inte ens att Alby går upp ur källaren. Efter vad som känns som en evighet lugnar hon ner sig och jag känner hur hon äntligen slappnar av.
“Jackie?” viskar jag och den här gången reagerar hon på mina ord. “Vad hände, hur mår du?” Jag hjälper henne upp på fötter och hon lutar sig tungt mot mig. Hon skakar på huvudet, det ser ut som om hon vill säga något, men får inte fram orden. Jag bestämmer mig för att det inte är rätt läge att pressa henne och hjälper henne istället bort till källartrappan

Jag ger Jonathan en kort, tacksam blick och föser bort några lösa hårtstrån från ansiktet.
"Tack", muttrar jag och vänder ansiktet bort ifrån honom.
Jonathan svarar något jag inte hör, men jag orkar inte fråga heller, så vi fortsätter mot trappan i tystnad.
Det känns som om Jonathan betraktar mig, men jag orkar inte vända ansiktet mot honom utan fortsätter framåt.
"Mår din flickvän bra nu eller?" frågar den mörkhyade killen, han jag antar är ledaren, som mer eller mindre tålmodigt väntat på oss.
"Hon är inte min flickvän", fräser Jonathan irriterat innan jag hinner säga något om det.
"Säger du det så", svarar ledaren syrligt. "Hur kommer det jag annars att ni vet varandras namn? Ni kanske var ihop innan skaparna förse hit oss? Det måste finnas något samband med att ni kom så tätt efter varandra."
Innan ledaren hinner fortsätta sitt "tal" avbryter jag honom.
"Jag? Ihop med någon?. Tack, men nej tack. Du ser väl att jag klarar mig bra själv?"
Ledaren grymtar något till svar.

Jag flinar lite åt Albys snopna min, han hade inte väntat sig att få svar på tal från tjejen som nyss legat på marken och verkat ganska döende, eller iallafall på väg att bli galen.
Rummet är nu tom på folk, bara Alby och Newt är kvar.
“Jackie, det här är Alby, ni verkar redan ha bekantat er med varandra. Det är han som är ledare här. Det där är Newt” säger jag och pekar mot honom. “Han är vice ledare och skulle ta över om något hände med Alby.” Jackie nickar och sträcker fram handen med ett flin. Alby ger henne en konstig blick men får snabbt en armbåge i sidan från Newt som utan att tveka tar Jackies hand och skakar den.
“Välkommen till Gläntan! Du gjorde något av en storslagen entré där borta.”
“Man kan ju inte låta bli när man har chansen. Jag heter Jacqueline, men jag föredrar Jackie.” svara Jackie med ett leende. Sedan skakar hon Albys hand också. Hon vänder sig om som för att gå ut, men både Alby och Newt hindrar henne.
“Vänta lite. Vi förstår att du inte längre kommer springa iväg och knäa folk, men vi har regler, och de gäller för dig också” säger Alby. “Vi kan inte bara låta dig gå ut, utan konsekvenser.” Jackie tittar upp och möter hans blick.
“Vad menar du?”
“Du har brutit mot våra regler och måste straffas för det.” Hans ton är kylig. “Newt, ta med henne till the Slammer.”
Rädsla fyllde Jackies ögon, hon hade förstås ingen aning om vad the Slammer är.
“Woah, lugna ner dig” Newt ger henne en förstående blick. “Det är inte så illa som det låter. Det är ett fängelse, riktigt trevligt faktiskt. Du behöver bara stanna där tills vi har beslutat hur vi ska hantera situationen.”
Han tar tag i hennes arm. Hon tvekar men följer sedan med frivilligt. Jag gör en ansats att följa med, men Albys ord stoppar mig.
“Jonte, du går ingenstans.”

Newt verkar ganska trevlig faktiskt.
Förutom hans annorlunda sinne för humor är han sjysst när han visar mig 'the slammer'.
Ett fängelse som tydligen ska vara trevligt, enligt honom.
Ett fängelse kan väl inte vara trevlig?
Men man vet aldrig med Newt har jag märkt; han kanske skojar eller så är han faktiskt seriöst.
"Alby har varit här längst så därför är han ledaren", förklarar Newt. "Jag är någon slags vice ledare, som sagt. Har varit i Gläntan näst längst. "
Newt vänder sig mot mig; han är egentligen ganska gullig men jag får nästan kväljningar av hans unkna andedräkt.
"Men Gally, han du knäade - bra gjort förresten", flinar Newt och jag antar att Gally inte är så omtyckt av gläntingarna, eller vad de nu kallar sig.
"Han tror sig vara ledare, så träffar du honom, kalla honom Kapten Gally." Newts flin blir ännu större och jag är osäker på om effekterna av att säga 'Kapten Gally' är positiva.
När vi har gått förbi de stirrande invånarna når vi något som påminner om små, officiella toaletter men med gallerdörrar och jordgolv och en pall istället för toalettholk, stannar Newt så plötsligt att jag nästan går in honom.
"Här, Jackie, har vi the Slammer", säger han. "Ha det så trevligt!"

Jag vänder mig om och går tillbaka in mot Alby. Hans dåliga humör verkar ha lättat lite, men han är fortfarande inte ens i närheten av glad. Jag känner mig inte helt bekväm med att vara ensam i ett rum med stängda dörrar med honom. Min kind sved fortfarande från örfilen jag fått tidigare.
“Kom igen nu, du behöver inte vara rädd Green Bean” säger han, och jag tror han gör sitt bästa för att inte låta helt skräckinjagande. Jag försöker slappna av så gott jag kan.
“Jag heter Jonathan. Dessutom är jag ingen Green Bean längre, Jackie kom efter mig!” Jag försöker låta allvarlig, men känner mig mest ynklig. Alby mjuknar lite när han ser hur orolig jag är.
“Du, förlåt för örfilen tidigare, men du förstår att måste bli konsekvenser när man inte gör som man blir tillsagd.” Nu ser han faktiskt ursäktande ut och jag nickar till svar. Han fortsätter:
“Men jag är rädd att vi måste prata om mer än bara örfilar. Vad är det som händer? Ni två känner varandra. Ni minns något, något om innan ni kom hit. Berätta.” Jag blir stående med gapande mun. Vad ska jag svara på det? Om jag säger att jag kommer ihåg våra tidigare liv kommer de tro att vi jobbar för skaparna, att det är vårt fel att vi är här. Men det vi vet kanske kan hjälpa oss att komma härifrån… Då märker jag att jag har kvar Jackies lapp i handen ”Hon är den sista. Någonsin.”. Just som jag ska räcka fram lappen kommer någon instormande i rummet. Det är en lång, smal kille med asiatiskt utseende som jag inte känner igen, och han ser inte glad ut (Varför är ingen glad just nu?).
“Alby, jag bryr mig inte vad du har för planer, eller vad den här shanken har gjort för bus, men det här rummet är bokat för mina runners.” Jag blir nästintill chockad och förväntar mig att Alby ska flyga på honom, men till min förvåning flinar han åt killen.
“Självklart Minho, ta all den tid ni behöver. Och Jonte, vi tar det. här snacket senare. Stick iväg och hjälp till någonstans!”