[PRS] skorpa & boknörd_

Mikael öppnar munnen för att säga att det inte gör någonting, men avbryter sig själv då deras coach går till två andra spelare. Med en suck ser han ner i marken igen, nu blir det bara ännu kallare än vad det var innan fotbollsläraren satt sig vid honom. Fan fan fan. Han gömmer ansiktet i händerna medan han fortfarande står i plankan, han är verkligen helt hopplös när det kommer till det här. Det brukar alltid göra lite ont när han står i plankan då några blåmärken på armarna värker, men nu är han helt inne i sina tankar, vilket gör att han egentligen inte känner ett skit. Och det är inte förrän några minuter senare som han inser att de gråa molnen tömmer sig på vatten, vissa ut av eleverna verkar inte tycka om det. Men Mikael uppskattar det, då vattnet lugnar ner honom när det träffar hans ljusa ansikte och rinner ner längs hans käkben. Han får även ett litet leende på ansiktet när han ser hur några ut av killarna som håller på med burpees snubblar på det blöta gräset.. döm honom inte, killen kommer upp på fötter igen utan några skador, han själv verkade tycka att det var roligt.

Kayden ler åt Jonathan, som börjar garva så att han knappt kan stå upp.
"Sorry coach", säger han mellan skrattsalvorna och torkar av sina smutsiga knän med tröjärmen. Kayden drar på munnen igen och skakar på huvudet.
"Vi ska byta stationer nu", ropar han för att försäkra sig om att alla hör. "Jonathan och Anton, ni byter med Eric och Love som byter med Colin och David. Ni byter med Mikael", killen med svart hår vänder sina nästan lika mörka ögon mot Kayden, "som byter med Hugo och Fred. Lucas och Aron har samma station som Jonathan och Anton hade." Ett mummel hös när alla växlar platser och förklarar för de andra vad som ska göras på de olika stationerna.
Bara Mikael går tyst.
Kayden rynkar på ögonbrynen, sedan ropar åt dem att fortsätta.

Mikael kan inte hindra sig själv att se på coachen när han berättar vilken allas nästa station ska vara. Han lyssnar lite halvt på vad det är Hugo berättar, armhävningar är rätt simpelt ändå, det behöver ingen massiv förklaring. Eller ja, de här spelarna kanske kör på något annat sätt, men Mikael struntar i det för tillfället. Han lägger sig ännu en gång på mage i gräset innan han reser på armarna och kroppen.
Ännu en gång låter han det mörka håret falla över ögonen medan han påbörjar den första armhävningen. Han biter på underläppen som är ännu en av sina vanor, vilket gör att han får en liten smak av blod i munnen. Ingen större fara.
Den mörkhåriga lyssnar lite ointresserat på vad det är de andra pratar om, det byter från att prata om den svala temperaturen i skolans korridorer till en fest som några ska gå på under fredagen som kommer. Han försöker att inte kolla upp på coachen alldeles för mycket, eftersom att han inte vill göra det mer obvious än vad han redan gjort.

Kayden går runt bland de olika grupperna, rättar deras rörelser och berömmer dem som gör rätt. Han märker att Mikael tittar på honom och han fångar den mörkhåriges blick och avfyrar ett leende, kastar en snabb blick mot Hugo och Fred innan han fortsätter mot Mikael. Killen märker att coachen går mot honom och börjar göra armhävningar i ett snabbare tempo, med det svarta håret i ansiktet så att man inte ser det.
"Gör inte så snabbt, så orkar du mer", förslår Kayden och betraktade Mikael. Armhävningarna blir långsammare så fort coachen nämner det och det överraskar honom lite.
"Det går ju bra för dig", berömmer han och ler.

Mikael måste erkänna att han känner sig hemskt generad när coachen kommer gåendes mot honom. Han hade kollat på honom alldeles för mycket.
"sorry.." säger han mest för sig själv när han märker att han ökat takten på armhävningarna en hel del. När den äldre sedan ger honom beröm ler han tacksamt och ser upp på hans ansikte. Han möter den blondas ljusblåa ögon i en lång blick, vilket han har gjort förvånansvärt många gånger under träningen. Han kan höra sitt egna hjärta dunka något hysteriskt och hoppas bara på att den andra ut av dem inte ska höra något. Om han nu förstår att den yngre crushar på sin lärare, så är Mikael väldigt säker på att han tycker att han är fånig.
"Tack så mycket." säger han utan att sluta med sina armhävningar. Mikael är dock väldigt säker på att coachen kommer ångra sina ord när han väl ser honom ute på fältet för att köra en match.

Kayden ler och lägger huvudet på sned. Mikael fortsätter koncentrerat, och hans mörka ögon ser fundersamma ut.
Eftersom att coachen redan varit på sin "rundtur" har han inget emot att prata lite, dessutom vet han att vissa jobbar bättre när de pratar.
"Så", frågar Kayden tillsist och ler mot den yngre, som byter koncentrationen från armhävningarna till honom.
"Vad fick dig att börja med fotbollen då?" frågar han och ler mot Mikael.

Helvete.
Mikael stannar upp lite med armhävningarna medan hans blick fortfarande vilar på den blåögda coachen.
"Ehm.." börjar han medan han försöker att komma på något bra svar, som inte slutar upp med att han ser alldeles för löjlig ut. "Jag har tittat på ett par gånger och det verkade väl hyfsat roligt. Plus så behöver jag gå med i någon klubb för att hålla mig sysselsatt."
Det var ju sant egentligen, han har tittat på ett antal gånger, men inte för att spelen verkar roliga. Och han behöver gå med i en klubb för att hålla sig sysselsatt, det var avtalet han gjort med sina föräldrar för att få El och Leo, hans två katter efter händelsen för två år sedan. Men Mikael bestämmer sig för att inte gå in på detaljerna, det kan ändå inte vara så roligt för deras coach att lyssna på heller.

Kayden höjer på ögonbrynen och nickar. Han själv har aldrig riktigt tänkt på varför han ville börja med fotboll, men när hans mamma tog med honom på en match som sjuåring fastnade han totalt.
En duns hörs tvärs över planen och coachen vänder sig om för att kolla vad som händer. Det är Jonathan och Anton, som har bestämt sig för att köra situps på varandra och Anton har rasat ihop. De ligger i en hög och skrattar. Kayden skakar leendes på huvudet och vänder sig mot Mikael igen.
"Har du spelat fotboll förut?" frågar han och ler.

Mikael höjer lite på ögonbrynen när han ser Jonathan och Anton liggandes på marken. Utan att kommentera på det låter han blicken glida tillbaka mot tränaren. Det skulle inte göra någon nytta att fortsätta med armhävningarna, han kan ändå inte koncentrera sig när han ser på honom. Så istället sätter han sig i skräddare, redo på att kanske få en utskällning för att han slutat med det han ska göra.
"Nej, egentligen inte," berättar Mikael och kliar sig lite på nacken. "Jag spelade lite med min pappa när jag var fem kanske? Annars så kör jag bara lite med min kompis då och då.. jag suger rätt hårt på det, ärligt talat." förklarar han, själv förvånad över att han kan säga så mycket under den första konversationen med en ny människa. Nu behöver det i alla fall inte komma som en överraskning om Mikael råkar lägga krokben på sig själv ute på planen.

Kayden ler och rufsar om Mikaels hår, en normal gest för honom.
"Se inte ner på sig själv på det sätter, grabben", flinar han. "Tro mig, då kommer det gå dåligt, särskilt när du tänker neråt redan innan vi börjat köra. Alla är ju inte naturtalanger direkt, hm? Zlatan, tillexempel, var ju inte toppstjärnan i sin klubb när han var yngre."
Kayden ler mot Mikael.
"Om du vill kan du gå och dricka, vi ska ändå byta snart", säger han. "Eller så kan du fortsätta de sista två minuterna."