Avatar legend of Vera - Nutid

" Mitt namn är Leon och jag är på uppdrag för att hitta en person som är otroligt viktig för världens balans " sa Leon han var tveksam om de hade hört talas om avatar grejen och sånt. om de hade det så hade han inget emot om det om dom följde med.

"Du menar Avataren? Du vet att hon är från Jordriket (antog att du menade i beskrivningen att hennes första element är jord ) va?" sa Serena och sträckte på sig. Hon var stolt över att Avataren var jordbändare i botten, inte för att hon hade träffat henne, men hon hade i alla fall hört att det var en kvinna.

Temperance funderade över Avataren en stund. Hon visste att hon existerade, men hade aldrig tänkt mer på det. Hur skapar man balans i en värld egentligen? Hon antog att Avataren hade koll på det, men det hade varit kul att veta.
"Vill du ha hjälp att hitta henne?" frågade hon och fick direkt en sten skickad på sitt smalben. Hon stelnade till för en sekund och tittade argt på Serena som stirrade (så gott som hon kunde) på henne.

" Ja jag menar Avataren och skulle vara bra att få hjälp med att hitta henne " sa Leon som gillade när saker gick lite fortare än planerat. Även om dessa var tjejer var han helt okej att de hängde med bara de inte drev med honom för mycket och framför allt inte kittlade honom då hans svaghet var att han var kittlig. Och han skulle framför allt inte vilja köra någon sanning eller konsikvens lek med tjejerna.

Undertiden i en annan del av staden i ett fint hus bodde det en familj som bestod av en mor och far och deras 3 barn. En av dom var en tjej vid namn vera. Hon satt nu och sorterade sitt smink hon vart lätt stressad om inte allt var i sin ordning. Hon märkte det inte men en hand kom upp och tog hennes puder. Utan att hon först märkte det sprang hennes lillebror ut ur hennes rum med hennes puder.Han älskade att retas med henne. Hennes lillebror hette Tim och var vad man skulle säga en riktigt busfrö. Vera brukade kalla honom för hund då han rätt ofta grävde ner saker eller gömde saker som inte tillhörde honom och gjorde en skattjakt lek åt ägaren. Ju längre tid det tog för ägaren att hitta sin ägodel desto roligare var det för Tim. Han må vara 16 år men bete sig ibland som en 10 åring enligt Vera.

"Okej, har du någon form av ledtrådar eller går du på ing-?" började Temperance innan hon blev avbruten av Serena.
"Först vill vi veta vem du är, mer än att du har gått på karateskola och heter Leon" sa hon och korsade armarna. Hon hade svårt att lita på folk, de var tvungna att bevisa sig först. Temperance var tvärtemot, hon litade lite för mycket på människor ibland. Temperance himlade med ögonen igen. Hon lät dock Serena vara, för på ett sätt hade hon ju rätt, de visste ingenting om den här killen. Samtidigt visste han ju ingenting om dem, så det gick ju jämt ut.
"Vi kan ju börja iallafall", svarade Temperance, "jag är en vattenbändare och kommer från Nordpolen från början, men flyttade hit när jag var två med min familj. Jag har en syster också som också är bändare" Hon puffade på Serenas arm som suckade.
"Jag är en jordbändare och har bott här i hela mitt liv med min mamma och bror, väldigt intressant, eller hur?" sa hon sarkastiskt och tittade åt Leons håll, "nu är det din tur".

" Jag Var en jordbändare och har aldrig haft en fast familj förens jag kom till kamsportskolan för 10 år sedan och har bott där sedan dess " sa Leon rätt kortförklarat då det inte fanns tid för längre förklaringar om en själv.

Vera suckade när hon kom till sin puderlåda hon hade 30 puder totalt men nu bara 29 en saknades men hon hade ju varit så noga med att räkna upp vart enda sminkprodukt och räkna in allt nytt hon köpte. Hon muttrade surt då hon tillslut förstod vad som hade hänt med hennes puder.
" TIIIIM " skrek hon högt så kristalkronan på våningen under skakade. Tim satt lungt i köket och hade räknat sekunderna innan hans storasyster upptäkte att hennes puder nummer nånting var borta. Han log hennes röst skapade ju nästan jordbävning.

"Du var en jordbändare?" frågade Serena, "du är medveten om att man är fast med sitt element i resten av livet va?" sa hon sarkastiskt och flinade. De kom ut på en väg och Temperance stannade.
"Så, för att återgå till min föregående fråga, vet du någonting om vart Avataren är? Och varför måste du hitta henne egentligen?" frågade hon. Avataren brukade ju bara dyka upp om det var problem, och Temperance hade inte hört om något problem. Nu var det den mest fridfulla tiden i världens historia, det senaste kriget och oroligheterna hade varit det 100åriga kriget som Avatar Aang slutligen hade vunnit, men det var ju jättelängesedan.
"Vet du ens om hon är här i London?"

" Svar på fråga 1 är prata inte mer om det ämnet svar på fråga 2 är att överallt i världen är det inte perfekt folk kämpar mot nån form av arme som slår till lika snabbt som den försvinner men armen undviker än så länge stora städer som london. Och svar på fråga 3 är man måste ju börja nånstans efter sitt sökande " sa Leon. Han föredrog att inte alls prata om ämnet bänding han visste mycket väl att han var fast i förbanelsen jordbändning i hela sitt liv.

Vera mummlade ilsket och gick ner till köket och Tog tag i Tim i nacken
" Okej mr barnslig vart är mitt puder? " frågade hon halv ilsket. Tim gav henne lungt en lapp som början på skattjakten. Vera himlade med ögonen om han ändå kunde växa upp nån gång. Hon tog lappen och läste.
" Jag tar ert vatten runt i huset jag skyddar även ert tak från vatenskador vad är jag? " läste hon. Hon himmlade med ögonen och gick ut ut huset och till ena stuprännan och där hittade hon papper nummer 2.
" Jag kan bli många miljonoer år gammal fåglar gillar att vara i mig vad är jag " läste hon. Hon suckade ett träd da tänkte hon men såg en aning tveksamt på de 5 träden i trädgården.

"Okej, men London är bra att börja med. Jag föreslår att vi kanske ska gå till biblioteket? Där har de ju rätt bra med register på folk som bor här, och kanske bibliotekarien vet vad Avataren heter? För då kan vi ju kolla där" föreslog Temperance.

Serena lyssnade inte så mycket på vad som sades, hon blev väldigt nyfiken på varför Leon undvek att prata om sin bändning. Hur kunde man vilja välja att inte bända det bästa element som fanns? Jordbändning var en fantastisk känsla, särskilt tillsammans med världens vibrationer. Hon älskade att bända, och tyckte synd om alla de människor som var födda utan förmågan.

" Låt oss gå till biblioteket " sa Leon och tog upp kartan och började leta efter biblioteket på den. Men att London var en enda stor Laburint.
" Varför försöker ens läsa en karta " mumlade Leon och vek ihop den. Kartor var till stor del ingen nytta för honom. Han började titta tillbaka i sitt minne för att se om han mindes på ett ungefär vart biblioteket låg i denna laburint stad.

"Det är lugnt, vi visar dig vägen" sa Temperance och började gå. För att komma till biblioteket tog de en buss, och gick sedan i ett par minuter. När de kom fram till det enorma biblioteket gick Temperance fram till bibliotekarien.
"Hej, jag undrar om vi får lov att titta på registren till de som bor här i London? Och du råkar möjligtvis inte veta vad Avataren heter?". Hon insåg att de två frågorna lät konstiga, men bibliotekarien verkade inte bry sig.
"Visst får du det, jag ska ta fram den till er. Jag tror att Avataren heter Vera, men jag är inte säker" sa hon och drog fram en tjock bok och gav den till Temperance.
"Jag hatar böcker" sa Serena surt och slängde sig ner på en stol med armarna i kors. Hon bände bort smutsen från sina bara fötter och väntade på att Temperance och Leon skulle bli klara. Hon kunde inte sluta tänka på den andra Leon, killen som hade varit hennes vän länge, fram tills olyckan på skolgården hände. Det var han som var ansvarig för hennes blindhet, och han hade tydligen mått dåligt efteråt. Hon mindes att han hade kommit och besökt henne på sjukhuset, och att han sedan flyttade. Hon visste att det var en olycka, men hon hade haft svårt att sluta skylla på Leon i början, sedan hade hon gått över i att skylla på sig själv, hade hon inte försökt dra ut hennes bror från bråket så hade hon kunnat se idag.