[PRS] Cipriano & Cawith

Damon fick en plötslig lust att lägga undan svärdet, så han sänkte det långsamt och lät det förvandlas tillbaka till sin ursprungsform.
"Så du tänker inte döda mig? Så synd för om du inte redan märkt det är jag döende", sa han sedan med bitterhet i rösten. Han började undra varför han hade lagt undan svärdet, chansen att hon var ett monster var stor. Han hade stött på många monster förklädda till människor under åren som rymling vilket tydde ganska stort på att hon också kunde vara det.

Malvina såg på honom en stund och rynkade lite på pannan. Hon kunde ju lägga ihop två och två så hon fattade att han var som henne.
"Var det ett monster?" frågade hon osäkert, bad en tyst bön om att det varit det så han inte skulle tro att hon var galen.

"Ja, ser du dem också?", frågade han misstänksamt, fortfarande med tanken i bakhuvudet att hon kunde vara en av dem. Han granskade henne. Över de andra monstrerna hade det legat som ett slags dis som gjorde det svårt att koncentrera på hur de såg ut men han fann inget sådant över henne. Antingen talade hon sanning eller så var hon riktigt skicklig. De blåa ögonen var vaksamma och det mellanblonda håret låg böljandes över hennes axlar. Om inte situationen hade varit som den var hade han nog tyckt att hon var vacker.

Malvina nickade lite och såg på honom med stora ögon Hade aldrig träffat någon som var som henne. Hon bet sig löst på läppen och såg sig omkring, gillade inte att stå stilla.
"Hur illa är ditt ben?" undrade hon sedan och såg på honom. "Kan du röra på dig eller tänker du stanna här över natten?" lade hon till.

"Jag vet inte", svarade han uppriktigt. Han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till, men även om han hade haft det hade han inte berättat det för tjejen. Han ville att hon skulle lämna honom så snabbt som möjligt, då han inte visste vad hon hade för avsikter och vad hon ville.

Malvina tvekade en stund innan hon högt suckade och såg på honom.
"Vad för medicin behöver du? Bandage, smärtstillande och vad mer?" frågade hon och la armarna i kors. Hon kunde ju inte bara lämna honom där när han såg ut sådär. Kände sig skyldig till att försöka hjälpa honom.

"Ingen aning. Så bra på medicin är jag inte.", började han. Han granskade såret som nu hade fyllts med smuts. "Vi kanske först borde skölja rent det? Jag tror att det ska finnas ett vattendrag i närheten", fortsatte han och kollade mot henne.

Malvina tog upp en vattenflaska och slängde den åt honom. "Jag kommer snart, gå ingenstans." sade hon och såg på honom en stund innan hon gick mot ett apotek.
Hon kom tillbaka efter en stund med saker som behövdes, hon satte sig ner bredvid honom och tog fram saker från påsen.
"Okej, jag lyckades få det här." sade hon och log snett mot honom. "Hur gör man? I vilken ordning?" suckade hon.

"Hur fan ska jag veta?", svarade han irriterat. Med skakiga rörelser satte han sig ned på den kalla marken och hällde långsamt lite vatten på såret. Istället för att det skulle svida som han hade väntat sig spreds en varm känsla och han såg hur såret läkte ihop mer och mer för varje sekund som gick.
"Vad är det som händer?", undrade han chockerat.

"Du behöver inte vara otrevlig!" sade hon tjurigt och blängde på honom. Hon såg sedan på såret och vattnet. Hon rynkade på pannan och funderade lite.
"Gör om det, hugg dig själv eller något och häll vatten över." sade hon och såg på honom.