PRS -Emmi&Missy-

Okaayy.. Kan skriva min redan nu


Amanda
Jag gick med min mamma påväg till tåget. Min syster hade satnnat hemma eftersom henens pojkvän precis gjort slut "Jag tänker inte komma till någon fånig tågstation och låtsas vara glad. Jag får inte ens komma dit vart du ska" var hennes svar när jag frågat "Ska du med?" jag hade fått några av hennes gamla kläder som luktade av henne ännu. Min mamma höll handen på min axel "Är du redo?" frågade hon och jag skakade på huvudet "Jag känner ingen där ens" utbrast jag frustrerat men mamma bara klappade mig på axeln.

Sandra
----------

Jag höll min mamma hårt i handen medan Erik och Erika gick babblande framför oss. Min pappa bar buren med våran yngsta katt som jag skulle ha med. För att vara ärlig, jag var otroligt nervös.
"Hur är det gumman?" frågade mamma och kollade ned på mig. Hon var lik mig och Erika. Trassligt brunt långt hår med bruna ögon.
"Jag är nervös", svarade jag.
"Ta det lugnt, du lär känna alla på nolltid" svarade pappa. Jag kramade om dem innan jag tig mina saker och följde med mina syskon på tåget.

((sorry om jag har stavfel, men vart tvungen att skriva lite ikväll))

Erika och Erika ?? xD

Jag satt ensam i en kupe och strök min katt över pälsen. Hon spann högt och avr ovanligt avslappnad. JAg såg alla gå i kulngor förbi utan att ens titta in hit.

(Men herregud jag skrev ju olika! Vad är detta för ondska DxD)

Jag fick igenom tåget och såg en ensam tjej med en katt. Mina syskon hade redan gått iväg till sina vänner.
"Ursäkta?" frågade jag och kollade in i kupén. "Kan jag sitta här? Jag kan flytta mig annars..."

Jag såg upp och mötte hennes blick "Javisst. Jag behöver ju inte ta en hel kupé för mig själv!" utbrast jag och flinade lite

Jag log och lade upp mina saker, även buren med den kolsvarta kattungen.
"Jag heter Sandra, vad heter du?" frågade jag och satte mig ned.

"Amanda. Fast alla kallar mig Manne. Och dethär är Nala" jag pekade på min lilla kattunge

"Min katt heter Lilja, min mamma älskar blommor och säger att hon snart kommer få sin vita päls som sin mamma", sa jag och pekade på buren där uppe. Efter ett tag startade tåget.
"Hur gammal är du?" frågade jag.

"11.. Jag ska börja här nu och känner ingen alls" sa jag och bet mig i läppen. Jag mötte inte hennes blick utan kollade istället ut hela tiden

"jag är också 11... Mina skyskon går här men dem har sagt jag inte får prata med dem efter vi klivit på tåget..." sa jag och kollade ned i marken.