Minnen från förr (PRS)

Tasha betraktade honom med ett höjt ögonbryn, han hade börjat förlora sin behärskning.
"Nej, det vet jag inte och inte du heller i mitt. För vad än tidningarna skriver vet alla att knappt hälften av det är sant." sade hon och betraktade honom ingående, sakta upp och ner som för att värdera honom.
"Nej, det är sant. Du ser varken frisk eller lycklig ut. Men vem är det?" frågade hon både sig och han. Vid hans nästa ord undrade hon dock varför hon ens satt kvar. Det enda som kom ur hans mun var förolämpningar, han hade inte ändrats sedan deras tid i skolan.
Hon fnös åt hans ord med höjda ögonbryn.
"På Hogwarts ja. Det var en tid sedan och jag har varit ut i världen. Ett vackert inre klär en bättre och jag vill tyvärr påstå att du inte har ändrats i det avseendet." svarade hon och drack upp whiskyn innan hon beställde in en ny.
Visst var det så att hon tyckt att han var tilldragande då och kanske även nu? Även om mycket hade falnat, visst kunde hon erkänna det. Men att han skulle ha ändrat sitt sätt att vara skulle gjort så mycket mer. Hon hade lugnat sig med åren och då hon slutat skolan och slapp de alla skrivuppgifterna och proven klarade hon sig bättre. Hon hade funnit ett ganska hållbart sätt att leva på. Egentligen var han en av de få hon råkat i gräl med som nu. Egentligen kunde hon bara ignorera honom och gå därifrån så skulle allt vara löst.

Zachary slet blicken från väggen och studerade henne utan att röra en min. Han lutade sig bak mot stolens ryggstöd och började omedvetet peta bort lösa hudflagor från sina torra läppar innan han långsamt talade.
"Ett vackert inre är något jag aldrig kommer att ha", sade han tonlöst. "Det är därför jag är tacksam för mitt stiliga yttre." Han frustade kort till och drog en hand genom det blonda håret som för tillfället var ostyrigt och inte ville ligga platt för fem öre.
"Varför kom du tillbaka egentligen? Du kommer ändå inte att finna någon lycka här", fortsatte han och rynkade pannan.
London var det absolut sista stället han skulle valt att fara till för att få lugn och ro. Självfallet var staden vacker, med sina breda likväl trånga gator, grönområden och ståtliga hus, men det var även ett center för kaos och dilemma. Han granskade sina smutsiga naglar under några sekunder för att ha något annat att titta på. De var nötta och på tok för långa, vad annat hade han väntat sig att få se? Hans tillvaro på jorden hade ändrats drastiskt efter det att han slutat på Hogwarts. Visst han hade pengar så att det räckte och blev över. Samtidigt hade han blivit utfryst av sin familj och var alltid på resande fot. Han suckade för sig själv och tittade dystert upp i taket, på de murkna takbjälkarna.

"Ditt sätt och ditt inre kan du ändra på bara du försöker." sa hon lågt och log snett, som om hon ville trösta honom.
"Fast det lär bli svårt, lika som att förbättra ditt yttre." flinade hon sedan till, som i försvar att han ändå skulle säga något elakt om henne och då kunde hon vara först.
Hon ryckte på axlarna och stirrade ner i glaset medans hon sakta rörde vätskan fram och åter i sitt glas.
"Jag vet inte egentligen, här finns inget som håller mig kvar. Det enda staden har inneburit är sorg, smärta och rädsla." mumlade hon fram som om hon talade för sig själv och han inte var närvarande.
"Varför ser du ut som du gör?" frågade hon sedan, inte elakt eller hånfullt utan mer som hon faktiskt brydde sig. Han had0e väl inte förlorat alla pengar? Sitt hem? Eller vad?

"Vissa saker går det inte att ändra på", sade Zachary mellan ihopbitna tänder och fortsatte att envist stirra upp i taket.
Han undvek aktivt hennes sista fråga, lät tystnaden falla mellan dem i några långa sekunder innan han skakade på huvudet med en grimas,
"Det finns många anledningar", sade han dröjande och drog ner ärmarna på sin långärmade tröja så pass att de täckte händerna. "Jag har inget hem, inga vänner och...nej det var inget", avslutade han kort.
Det hade gått flera månader sedan han haft en ordentlig koversation med en annan levande varelse. Även om han inte ville erkänna det hade han i hemlighet börjat fatta tycke för henne. Å andra sidan hade han alltid beundrat henne; hon hade allt som han inte hade, de var motpoler.
Han vände sig mot henne efter någon minuts tysnad, log bistert. "Du får, vad ska vi säga...tre gissningar på dig, det är ju ganska uppenbart eller hur?" sade han vägde på stolen.

"Det tror jag faktiskt att det gör." kontrade Tasha honom och log svagt. Hon drack upp whiskeyn och beställde en ny. Hon visste egentligen inte hur mycket hon druckit eller före det heller. Hennes alkoholvanor hade inte blivit den bästa, men hon tålde också mycket. Mycket var för att lugna henne, lugna hennes sinne och bara glömma allt. Att dricka istället för att äta hade som blivit en vana, det var så lätt att glömma att äta.
"Åh." var hennes första reaktion av vad han sa, hon kunde inte tro det var sant, och anledningen? Hon visste inte varför någon ville kasta ut sin son. Men å andra sidan var det väl hög tid att klara sig själv? Att flytta hemifrån?
"Du har blivit utkastad? Men......." började hon och bet sig i läppen. Hon visste inte om de renblodigas traditioner och bruk.
"Men jag förstår inte varför? Om så är fallet, skaffa en bostad och ett jobb? Pengar har du väl kvar?" hon var förvirrad och det syntes. Speciellt förvirrad då han plötsligt verkade anförtro sig åt henne.

Zachary höjde på ögonbrynet mot henne och började långsamt knäcka fingrarna på sin vänstra hand medan han tittade fundersamt på henne.
"Du vet, du ser ganska enfaldig ut när du sitter där och gapar", sade han och övergick till att knäcka fingrarna på sin högra hand. "Är det verkligen så svårt att lista ut? Jag menar titta på mig", sade han som om allt vore uppenbart och gjorde en gest mot sig själv.
Han fnös. "Det skulle inte förvåna mig om du inte förstod, lyssnade du ens någonting under lektionerna?" Fortsatte han med en spydig underton. "Om jag känner dig rätt kan jag redan svaret på den frågan..."
Med en högljudd suck började han massera sina tinningar. Visserligen var han en labil person, men det brukade inte resultera i att han öppnade upp sig för tidigare fiender. Slutsatsen fick bli den att han hade varit ensam alldeles för länge. Att se ett bekant ansikte var väl lite av en slags uppfriskande händelse för hans hjärna.
Han sänkte händerna och knäppte dem på bardisken.
"Du om någon, skulle inte förstå. Inte ens min egen familj förstår och för att vara helt ärlig är jag inte helt säker på att ens jag förstår."

Tashas ögon gnistrade till och hon svepte whiskeyn i ett enda drag.
"Nej, du kan tydligen inte ändra ditt inre, du är lika idiotisk och elak som förr." fräste hon till, hoppade ner från stolen och gjorde sig beredd till att gå. Nej, hon lyssnade inte på lektionerna, men han lyssnade säkerligen inte på om mugglarna heller. Hon skulle aldrig komma i kontakt med något renblodigt, det visste hon. Hon var halvblod, en som inte träffat sin häxa till mor och en vars far............ Ja, honom ville hon inte ens tänka på.
"Antingen om du är intresserad så berättar du. Jag kan lyssna, jag har inget annat för mig. Men tänker du bara slänga iväg massa elaka komentarer tänker jag gå." sa ho kort och väntade på hans svar. Att hon inte dragit sin stav eller slagit till honom ännu var ett under.

Han betraktade henne, nu med båda ögonbrynen höjda.
"Oj, vad sa jag för att förolämpa dig så pass, det skulle vara bra att veta förstår du, för framtida tillfällen", sade han roat och krökte på överläppen.
Zachary skrattade illvilligt och drog upp ärmarna på tröjan så att flera gamla likväl nya ärr blev visibla.
"Jo för all del, sätt dig så ska jag berätta, men precis som alla andra kommer du att döma mig."
Han lät avsiktligt ett litet uppehåll komma och passera innan han talade igen.
"Under våra lektioner i försvar mot svartkonster gick vi igenom vad en varulv är, eller hur?" frågade han strävt och undvek att titta på henne. "Tänk efter nu, hur många gånger var jag borta från skolan under ett läsår? Visade jag någonsin mer hud än nödvändigt?"

Tasha svarade inte på hans fråga. För frågan var inte välmenande, han ville bara ta reda på hennes svaga punkter.
"Du tror att vi kommer träffas i framtiden?" hon fnös till, men satte sig ändå ner på stolen åter och väntade på hans ord.
"Åh." sa hon något förbryllat då hon fick reda på det, tänkte hur det varit. För att vara ärlig hade hon väl inte märkt att han var borta jämt. Lektionerna var mestadels bråk med lärare efter att hon frustrerat försökt göra sina uppgifter.
"Men........" började hon och såg långsamt på honom, studerade honom.
"Jag förstår vad du menar, vad du är. Men din familj bör väl veta om det? Det är ju ingen nyhet, varför kastade de ut dig? Det är ju inget man kan rå för och då de händer........... tja, man kan ju låsa in dig eller något." hon log snett mot honom, förstod mer av hans agerande och varför han var en sådan vidrig människa.

Zachary tittade tankfullt på henne några sekunder innan han dröjande skakade på huvudet så att det blonda håret föll ner i ansiktet.
"Ibland tar man en del oavsiktliga felsteg i livet", sade enkelt och sköt undan håret. Han letade rätt på sin rock som hängde bakom stolen och började gräva i fickorna efter en hårnål. Efter att ha febrilt letat i några sekunder fann han en, drog bak luggen på hjässan och satte fast den med hårnålen.
Det hade skett för ett par månader sedan, en varm sommarkväll. Självklart var det det sista han hade tänkt på den kvällen. Hur mycket kunde man egentligen begära att en stupfull tjugotreåring skulle komma ihåg? Han kollade skamset ner på sina händer vid tanken.
"För det första är jag ju inte speciellt trevlig", började han trevande. "Så jag antar att det blev sista droppen när jag...du vet, gjorde det otänkbara", avsultade han, spärrade upp ögonen och gjorde en svepande rörelse med sina händer.