[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Alltså, jag har inte riktigt tid att förklara mer", sade jag och kastade en menande blick på monstret.
"Jag vet faktiskt vad en Katoples är", muttrade Nema.
"Förlåt då", sade jag surt och himlade med ögonen. Jag hade nog sårat hennes stolthet lite. Nema fnös.
"Vi har inte tid att bråka när den är här", sade hon och jag höll med.
Passagerarna hade nyfiket ställt sig upp i sina säten, men deras ben vek sig och de ramlade när Katoplesen sprang in i bussen. Jag stirrade ut genom det nu krossade fönstret och på varelsen. Den flåsade innan den tog sats igen och knuffade till bussen.
"När jag strider tänker jag inte se ut som en clown i alla fall", muttrade jag och slängde iväg konfettiperuken. De flesta kände igen mig och tog fram sina mobiler för att antingen ta kort eller ringa polisen. Nema himlade med ögonen och imiterade min rörelse. Nu blev det om möjligt mer uppståndelse, jag vet inte vad hon gjort, men det hade jag inte tid att fundera över nu. Jag tog tag i en stång som gått av och tog den som ett spjut. Med något darriga händer gjorde Nema samma sak och vi rusade ut ur bussen.
"Här, hårboll!" skrek Nema och fick genast hundens fulla uppmärksamhet.
"Vi drar oss mot skogen", muttrade jag genom mungipan.
"När blev du bra på att bekämpa monster?" undrade Nema, men fick ingen tid att tänka på det, då besten slungade sig mot henne. Hon hoppade åt sidan och lade sin del av busstången så att den jättelika hunden snubblade. Olyckligtvis tog den ingen skada och den vände sig mot Nema, som hade sin koncentration riktad mot något annat, så den for in i henne och hön flög cirka tio meter bort och slog i ryggen i ett träd. Hunden gläfste och dess gröna ögon vändes mot mig. Ilskan växte inom mig när Nema stönade, rullade runt och svimmade; hon hade fått ett sår någonstans i bakhuvudet skulle jag tro, eftersom att delar av hennes hår hade blivit blodrött.
"Kom här, tjockis!" morrade jag. Ingen skadar mina vänner.
Hunden såg road ut och tog sats mot mig. Munnen var öppen, som om den tänkt sluka mig hel. Jag riktade upp stålstången i munnen. Det positiva var att den vassaste delen träffade tandköttet och monstret upplöstes till gult damm. Det negativa var att dens tand hade fastnat i min arm. Jag stönade till; det kändes som om hela min arm brann och svarta fläckar dansade framför mina ögon. Det sista jag såg och hörde på ännu ett litet tag var en man med häst som kropp och fyra andra ungdomar, som skrek "Där borta!". Sedan blev allt omkring mig svart.

Huvudet värkte som om det skulle sprängas i tusentals bitar och allting var kolsvart. Jag lyfte handen till huvudet för att känna på skadan. Jag stelnade till när jag kände ett vått bandage lindat runt huvudet och flämtade till av huvudvärk och sänkte genast handen.
Förlamad av smärtan hade jag inte märkt att jag var iakttagen.
''Tjenare tjejen'' sa någon med busig röst full med skratt.
''Käften'' fick jag fram. Jag rent ut sagt hatade när folk kallade mig tjej.
Försiktigt öppnade jag ögonen men jag var inte beredd på att allt skulle snurra runt. Vilket det gjorde. Jag fick använda hela min viljestyrka för att inte spy. Jag fick fast blick på killen. Han var inte mycket längre än jag, hade kort blont hår och fräknar. Ett sånt där busigt utseende.
Jag försökte sätta mig upp men lät bli när smärtan slog till. Sedan tittade jag på killen igen.
''Vem är du?'' Frågade jag nonchalant.
''Oh. Dumt av mig.'' Mumlade han och låssades göra sig redo och rättade till en slips som inte fans. ''Jag är Connor Stoll'' Jag kvävde ett skratt. Stoll? Passade bra på den här stolliga killen. ''Du då?'' Frågade han tjurig över att jag flinade åt hans namn.
''Nema Willson'' Mumlade jag.
''Det var inte mycket bättre'' skrockade Connor, och jag lipade lekfullt mot honom.
Jag kunde inte undgå att undra vart jag var, Vad som hade hänt eller vad som hade hänt med Hazel. Hazel. Åh, snälla säg att hon är ok!
''Hazel...?!'' Fick jag fram och Connor pekade på en bår längre bort. Hazel låg och snarkade. Hon hade ett bandage runt armen, och jag hoppades att det var ok.
''Jo, vänta Keiron sa att du skulle dricka det här'' sa han och sträckte fram en flaska med....Vad var det?Appelsinjouce? Och Keiron? Hästmannen från mytologin?
''Vad är det i?'' Frågade jag misstänksamt.
''Nektar. Fast du kan tänka på det som läsk eller nåt om det känns bättre. Och om du inte blir bättre av det så har jag några påsar M&M någonstans...'' Han började rota i sina fickor. Jag passade på att smutta lite på drycken. Värme spred sig i hela kroppen och jag kände mig lite piggare. Den smakade som O'boyen mamma hade gjort till mig när jag fyllt år. Jag blev sorgsen när jag tänkte på henne och sköt bort tanken.
Innan jag hunnit ta en riktig klunk av nektaren stormade en tjej i jeans och stridsrustning in i rummet med hatisk blick.
''Fan också'' Mumlade Connor.
''Vad fan tänker du med Stoll?!'' Morrade tjejen på honom. Jag undrade vad han hade gjort men bestämde mig för att vara tyst. Hon höll i ett sånt där billigt spindelnät som man köpte till Halloween.
Connor log ursäktande till mig och rusade sedan iväg.
Tjejen sprang hatiskt efter honom. Ett stön hördes från Hazels håll. Hon hade äntligen vaknat.
''Sömntuta'' flinade jag och hon muttrade någonting som lät som
''Oh, tyst''
Jag blev orolig när jag såg att hon var lätt grön i ansiktet.
''Hur är det?'' Frågade jag. Sedan fick jag syn på en stor blodig tand som låg på ett bord bredvid hennes bår. Så en tand hade fått ett bord men inte min keps?! Dumma tanke! Skällde jag på mig själv.
''Allvarligt?!'' Jag fick dåligt samvete. Medans jag varit ofline hade hon blivit biten av en stor hårig best.

En våg av dåligt samvete sköljde över Nemas ansikte när hon fick syn på den jättelika tanden som fastnat i min arm.
"Det är ju inte ditt fel", sade jag lugnande. Hon nickade, men jag hade en känsla av att hon inte höll med mig.
"Ah, så ni har vaknat", sade en man. Jag satte mig kapprak i sängen, men ångrade genast det då allt omkring mig började snurra och såret bultade. Jag stönade till och la mig ner igen. Mannen som kommit in hade brunt, lockigt hår och skägg, men från midjan och neråt var han en vit hingst.
"Kentaur?" muttrade jag och mannen nickade.
"Keiron, lägerledare." Längre hann han inte, för ur Nemas mun exploderade frågor som: "Lägerledare? Vilket läger?", "Hur kan du gå uppför trappor med hästkropp?", "Är du Keiron ur mytologin?" och liknande.
"Miss Willson, lugna ner er. Och ja, lägret ni har kommit till är Halvblodslägret. Ett sommarläger där vi utbildar unga halvblod."
"Halvblod?" undrade jag. "Som... Herakles?"
Keiron nickade.
"Jag är Keiron ur mytologin, och vad det gäller att ta sig uppför trappor... Nåja, jag vill inte bryta benen så jag har inte direkt försökt." Han såg lugn ut, trots att Nema var så uppspelt.
"Så, din pappa är..." orden stockade sig i halsen. Det var oartigt, det visste jag, men jag hade inte kunnat hindra frågan.
"Kronos", suckade Keiron. "Tyvärr." Hade hans far inte varit Kronos hade jag troligtvis undrat hur någon kunde säga tyvärr är det min pappa, då jag aldrig träffat min egen. Men att ha Titanernas f.d. härskare som sin far.. jag kunde inget annat än att tycka synd om Keiron.
"Undrar vem min gudomliga förälder är", sade Nema drömmande och hade blicken fäst på något - jag visste inte riktigt vad, men kanske kollade hon ut genom fönstret, på de andra lägerdeltagarna. Eller, jag antog att de var de andra lägerdeltagarna, då rop och skratt ekade utanför, men också svordomar och klanget när två svärd möttes.
"Jag skulle vilja ha Hades som pappa", muttrade jag och någonstans där utanför mullrade åskan. Keiron ögnade mig noggrant.
"Jag skulle vara försiktig om jag var du, Miss Brooks", sade han. "Hades är... lite - speciell, om man säger så."
"Exactement", svarade jag. "Han är cool."
Keiron himlade med ögonen och log.
"Det är nog dags att ni träffar vår lägerföreståndare, Mr D."

Mr D, var det ett namn? Rabblande försökte jag komma på någon lägerledare med namnet Mr D, men som jag trodde så var det tomt. Ingen lägerledare nämndes i mytologin och dessutom så skulle det ha förstört hela grejen. Och Keiron snubben behövde chilla någon gång, han verkade ganska spänd. Jag ställde mig upp på vingliga ben och möttes av en hems huvudverk. Förtvivlat tittade jag efter min keps och blev gladare när jag hittade den. Den låg på marken bredvid båren jag hade legat på. Försiktigt plockade jag upp den och placerade den omsorgsfullt på bandagehuvudet, som jag numera skulle kallas. Grejen var den att kepsen betydde mycket för mig. Mamma hade sagt att den var från pappa. Sedan dess hade jag alltid varit nära den.
Jag och Hazel gick på vingliga ben efter Keiron ut från stugan. Solen mötte oss och jag blev med mycket piggare. Inne i Manhattand gränder möttes man inte av solen så ofta.
Mina ögon blev stora när jag såg allt. Flera stugor stod i en form av ett U och längre bort fanns det en sjö där folk paddlade kanoter. Det hördes klang av mötande svärd överallt och ett surrande när en grupp skytter sköt pilbågar på tavlor. Jag rynkade pannan. Några finniga killar med lockigt hår och ja, horn och getben satt och spelade flöjt framför ett trädgårdsland med jordgubbar. Var de satyrer? Kunde de rida på hästar? Hur fort kunde de springa? Massa frågor irrade runt i mitt huvud men jag struntade i dem för jag hade fått syn på två fäktande personer. Den ena hade en kniv och blont hår, motståndaren hade mörkbrunt hår och ett gyllene svärd. Duellen var så jämn att jag undrade om de skulle få ett resultat inom ett år. Tjejen parerade ett hugg och killen föll på knä. Han var besegrad för hon hade sin kniv under hans haka. Keiron log gillande.
''Percy Jackson du måste vara fokuserad. Bra gjort Annabeth'' Jag rynkade pannan. Coola namn. Percy och Annabeth. Var de halvgudar? Jag han inte fråga förrän Keiron började gå igen.
''Det här är ju långt ifrån kanotläger!''Mumlade jag fachinerat.
''Kanotläger?'' Frågade Hazel skrockande.
''Ja'' muttrade jag tillbaka. Jag hade inte varit på nåt annat läger. Kanotlägret hade inte varit särskilt roligt. Småskitar som smyger ner kackerlackor i sovsäckarna, honung i håret omkullvälta kanoter. Det enda som jag hade gillat var att få vara nära havet. Jag hade alltid känt som en koppling till havet, varför vet jag inte. Jag kom på andra tankar när vi kom fram till ett stor vitt hus. Vinrankor ringlade sig upp på väggarna som murgröna.
Keiron öppnade en port och lät oss gå in. En tunnhårig man (Kunde man säga det) med kulmage och Hawaii skjorta satt och spelade på ett brädspel med en till getman. Så här långt hade jag fattat att de hette Satyr.
''Det här är Mr D'' Sa Keiron.

"Mr D?" undrade jag högt. "Som i... Dionysos? Vinguden?"
Mannen grymtade till.
"Det var allt en intelligent snorunge", sade han. "De flesta halvgudar fattar inte läget så här snabbt." Mr D pratade gnälligt, som om han aldrig var nöjd. "Vad heter ni då?"
"Hazel Brooks", sade jag och sträckte artigt fram handen. Han ignorerade mig.
"Nema Willson." Nemas ansiktsuttryck var något nära skräckblandad förtjusning, men förtjusningen strålade mer. Hon stirrade på när Percy och Annabeth fortsatte fäktas; Annabeth med sin kniv och Percy med sitt svärd, men Annabeth fick honom snabbt i underläge.
"PERCY!" vrålade hon så att minst halva lägret hörde. "KONCENTRERA DIG! Du borde vara mycket bättre än mig!"
"Så, Hannah och-" började Mr D uttråkat.
"Hazel", rättade jag irriterat. Jag hatade när folk sa mitt namn fel, och särskilt med mening.
"Jaja", sade Mr D uttråkat och viftade irriterat med handen, som om han försökte vifta bort en svärm irriterande flugor. "Hailey och Nelly, ni får sova i Hermes stuga inatt. Om det skulle göra ont eller något i era sår, gå till Apollons stuga så fixar det allt och bla bla bla. Ni får reda på när vi äter, tills dess ska ni ha kul och bla bla bla inte skada er trots att ni någon gång kommer det, bla bla bla." Uppenbarligen brydde han sig inte så mycket och Nema verkade inte lägga märke till att hon kallades Nelly.
Keiron lyssnade tålmodigt, och när Mr D tillslut viftade bort oss visade han oss till Hermes stuga.
"Här bor ni tills er gudomliga förälder erkänt er", förklarade han vänligt. "Hermes är ju känd för sin gästfrihet."
"Varför är Mr D lägerledare trots att han inte verkar bry sig?" frågade jag. Jag kunde inte låta bli.
Keiron suckade. Han hade troligtvis fått samma fråga förut, men det förvånade inte mig.
"Han gjorde... nåväl, en olämplig sak när han var lite berusad , så hans far, Zeus, skickade hit honom som lägerledare tills han slutat dricka", förklarade Keiron. "De blåser i ett horn när det är samling. Ni kan gå till svärdfäktningsarenan, eller skjuta pilbåge, eller vad ni vill just nu." Han nickade mot Percy och Annabeth. "Ni kommer få visa vad ni går för med svärdet, så det gör inget att ni övar lite." Han kollade roat på Percy och Annabeth.
"Just nu ser det ut som om ni kommer fäktas mot Annabeth, trots att det borde vara Percy. Det har det varit sen... den förra pojken .... försvann." Han lät lite sorgsen, men samtidigt besviken, som om det var hans son som gjort något dumt.
"Nåväl", sade han. "Lycka till!" Med de orden travade han iväg. Nema hade vaknat till lite nu och hon stirrade omkring sig.
Annabeths kniv träffade nästan Percys käke, men han hoppade undan.
"Du är hopplös", suckade Annabeth och vände sig om mot mig och Nema. Hon såg förvånad ut, som om det inte kom nya så ofta.
"Hej, jag heter Percy Jackson. Ni måste vara nya", presenterade sig Percy. "Välkomna hit!"

ag bara stod och glodde. Antagligen såg jag ut som ett fån, men jag kunde inte undgå att beundra och avundas Annabeths skicklighet. Självförtroendet strålade ut från henne. Och Percy... Man skulle kunna säga att han strålade svett.
Att vi skulle duellera mot någon av dem gjorde mig nervös. Båda två hade säkert övat i år, och de var så skickliga med sina vapen. Själv så hade jag bara mött några monster och när jag väl gjorde det så hade jag slagits med soppor.
Antagligen hade jag grimaserat, för Percy skrattade åt mig.
''Jag skulle också vara nervös, om jag var ni'' sa han. Men blev alvarlig när han såg Annabeths blick ''Men hon är fantastisk''
Jag log. ''Jag är Nema Willson''
Hazel följde mitt exempel men sträckte inte ut handen som hon hade gjort mot vinguden.
''Hazel Brooks''
''Schyst'' Började Percy ''Ni har väl antagligen träffat Mr D?'' Hazel nickade irriterat.
''Mm. En...Eh, trevlig man'' Hon fick kämpa med att säga 'Trevlig man'. Jag fattade precis, för Mr D var allt annat än trevlig. Och 'man' var väl att ta i lite. Han betedde sig som en bortskämd unge.
''Förstår Precis'' Suckade Annabeth som verkade ha fattat Hazel. Däremot såg Percy helt förvirrad ut.
''Mr D, Trevlig?'' Han tittade misstroget på Annabeth och Hazel. Gode gud, han visste vist inget.
''Percy, det kallas att vara ironisk'' Jag betonade sista ordet och log sen lekfullt. han muttrade generat tillbaka.
Annabeth hade tydligen blivit rastlös för hon smackade med tungan och pillade med knivsfästet. Just då kunde jag inte undgå från att ställa massa frågor.
''Så, Ni är halvblod? Är ni gudomliga? Har ni träffat Zeus? Är ni odödliga? Vem är eran gud- förälder?'' Öste jag på. Frågorna hade bara bombarderat min skalle och velat komma ut. Det var precis vad de hade.
''Eh... Ja, typ, Ja, nej, Poseidon och hon'' Förklarade Percy och pekade på Annabeth ''Är ett Athenabarn''
Jag nickade och kunde inte undgå från att tänka på att ha en gud som förälder. Jag kom fram till att det absolut var helt awesom.
''Det sjögräshjärnan menar är att Ja, vi är halvblod. Vi är inte riktigt gudomliga. Ja, vi har träffat Zeus och.....'' Förklarade Annabeth menande men blev avbruten av en förvånad Hazel.
''Har ni träffat Zeus?'' Frågade hon exalterat ''Asgrymt!''
Jag kunde inget annat än att stämma in. Att ha träffat en gud, hur grymt var inte det? ''Awesom!''
Duellanterna såg tveksamt på varandra, vilket sa mig att mötet inte hade varit särskilt lyckat. Men ändå kunde jag inte undgå från att avundas dem.
''Man kan säga att det var ganska.....Stelt'' sa Percy trevande.

Jag himlade med ögonen.
"Och jag ska vara förvånad?" frågade jag ironiskt. Hur coolt det än hade varit att träffa Zeus hade det nog varit fett stelt att träffa den största guden av dem alla. "Fast... Hades är coolare." Annabeth gav mig en oh-really-you-must-be-joking-blick och Percys ansiktsuttryck var minst sagt förvånat, medan Nema var van vid mina åsikter om olympierna.
"Det finns faktiskt en anledning till varför han inte har en tron på Olympen", sade Annabeth med en besserwisser min.
"Jag vet", fnös jag. "De står inte ut med hans awesomehet." Annabeth fnös till mitt svar och jag hade en känsla av att jag hade kommit på fel fot med henne från början. Percy däremot, hade ett ganska uppskattande ansiktsuttryck, som om han inte hade varit med om något liknande förut.
"Alltså", sade Annabeth och kastade en sur blick på mig. "Ni kanske borde hämta ett svärd vardera och öva lite tills ni ska möta mig." Hon pekade högtidligt på sig själv.
"Alltså", protesterade Percy. "Det borde vara jag och inte du. Jag var bara... distraherad!" Annabeth blängde på Percy.
"Vad blev du distraherad av!?" fräste hon. "Förresten, följ efter oss så går vi till svärdfäktningsarenan", tillade hon med gäll röst och gestikulerade mot oss att följa efter. Hon och Percy fortsatte bråka om hans distraktion. Tänk att de kunde bråka om något så litet och meningslöst som hade att göra med om vem som var bäst på svärdfäktning.
"Ni kan ta era svärd därifrån", muttrade Percy irriterat, innan han och Annabeth fortsatte att kivas. Jag lät mina fingertoppar snudda vid svärdens fästen och klingorna. De var vassa och jag stack mig på eggen så att lite blod sipprade ur mitt finger. Jag torkade nonchalant bort blodet på min tröja och fortsatte att inspektera svärden.
"Hur kan man bära dem diskret?" muttrade jag och tog upp ett svärd. Det passade perfekt i min hand; svärdet var gjort av himmelsk brons och handtaget var gjort av guld, med små mönster. Jag testade att svinga det i luften och oväntat nog var det inte tungt.

Svärdet i mina händer var otroligt. Det balanserade bra och skaftet var behagligt. Det var inte för kor eller långt, utan exakt så som jag föredrog det. jag hade bara hållit ett svärd på ett museum. Då hade det varit en utställning om antikens grekland. Tydligen hade svärdet tillhört en grekisk soldat, och halvblod. Då hade jag inte trott på att det fans Halvgudar men nu verkade det självklart.
Svärdets klinga var av en smutsigt silvrig nyans som passade perfekt ihop med skaftet som hade ett svart läderband lindat runt sig.
''Åh, ett kavallerisvärd. Mycket bra val Willson'' Kentauren Keiron stod bakom mig och skådade svärdet. Han hade en sorgsen glimt i ögat, som fick mig och undra vad som bekymrade honom. Men jag lät bli.
Istället provade jag att svinga det i luften som jag hade sett att Hazel hade gjort. Precis som jag hade väntat så kändes det extremt bra. Nu var jag exalterad över att få börja fäktas.
Jag log exalterat och tittade på Hazel.
''Jag kommer vinna'' sa hon utmanande. Jag fnös.
''I dina drömmar''
''Ledsen, där vinner jag''
Vi började gå i en cirkel med svärden dragna. Det här var nog någonting av det roligast som jag skulle göra. Eller så skulle det bli något av ett fiasko.
Keiron log gillande och steg undan. Provande slog jag svärdet mot Hazels klinga och hon fångade slaget direkt. Jag parerade och försökte nu få henne ur balans. Det gick sådär. Hazel mötte mitt slag och lyckades på något sätt vrida det ur handen på mig.
Staplande baklänges placerade hon svärdsfästet under min haka.
''Game over'' sa någon vid en hop sköldar. Connor Stoll stod där och flinade. Det gjorde ju mitt humör mycket bättre, tänkte jag ironiskt.
''Jag var inte bered'' Morrade jag mot honom.
''Äsch. Du är bara lite rostig. Det blir bättre vet du'' Sa han nonchalant.
Hazel sänkte svärdet och jag log stelt mot henne.
''Snygg första duell'' Sa hon. Jag mumlade 'visst' och vände mig sedan mot Connor.
''Vad var det?'' frågade jag. Han skrattade till svars.
''Man kan väl få hälsa på sina vänner då och då''
''Känner ni varandra?'' Hazel tittade förvånat på oss. Jag hade glömt att Connor hade sprungit iväg innan Hazel hade vaknat. ''Han var i Apollons stuga när vi var medvetslösa'' Förklarade jag ''Han sprang iväg innan du hade blivit medveten igen''
Connor fnös generat. ''Jag blev nästan dödshotad. Clarisse är ingen att leka med tydligen'' Han rös.
Clarisse? Var det tjejen som hade jagat honom? Jag kunde inte undgå att undra vad han hade gjort för att reta upp henne.
''Hur gjorde du?'' Frågade jag ''För att reta upp henne, menar jag.''
Stoll flinade och hade en haha- det var roigt- blick.
''Spindelnät. Hela stugan full med spindelnät'' Han började garva och jag och Hazel stämde in.

Jag lät fingrarna löpa vid det gyllene skaftet. Klingan var runt en meter lång med en blixt formad nära handtaget. Det kanske var en symbol av makt - jag menar, Zeus hade ju sin Åskvigg.
"Fint svärd du har", sade Keiron. Jag ryckte till; jag hade inte väntat mig att han stod där. "Det var ingen dålig första-duell heller." Jag nickade. Nema och Connor verkade komma bra överens; de fortsatte att asgarva och berätta världshistoriens sämsta skämt.
"När du inte behöver det längre blir det en hårnål", förklarade Keiron. Det han sagt stämde; för nu hade jag en hårnål i håret. Den var silvrig. "Och när du behöver den plockar du bara ut den ur håret. Den kommer altid dyka upp där."
Jag nickade, tacksam för att han berättade allt för mig.
"Svärdet heter Virvelvind. På grekiska heter den Anemostróvilos." Keiron kastade en uppskattande blick på Virvelvind; kanske hade jag rätt om dess kraft. Vilken skrattretande tanke. Såklart hade det bara varit ett ascoolt halvblod före mig som använt det, men jag frågade ändå.
"Vem använde det före mig?" frågade jag Keiron, som log mot mig.
"Du, miss Brooks, är den första."
Jaha, det var oväntat. Keiron log mot mig; leendet var väldigt likt det stolta smilet som prytt mammas läppar när jag var sju år och hade vunnit i en gymnastiktävling över de äldre.
Jag vände mig mot Nema och Connor igen, och jag trodde nästan jag såg dubbelt, för brevid Connor stod en exakt kopia av honom och skrattade. De hade samma, alvliknande ansikte och samma lömska smil. Tillslut slog det mig att de måste vara tvillingar.
"Travis Stoll", presenterade han sig.
"Hazel Brooks?" svarade jag förvirrat. Tydligen såg jag väldigt rolig ut, då han började vrålskratta åt mig.
"Haha?" sade jag oförstående och kollade på Percy och Annabeth, som nu fäktades - igen. Den här gången var Percy överlägsen och fick Annabeth i underläge direkt. Han fällde henne och satte sitt svärd mot hennes strupe.
"Så", sade han till mig och borstade bort smutsen från sina jeans. "Det är mig ni kommer fäktas mot."
De orden fick mig inte att må bättre; han var minst lika bra som Annabeth, om bättre.
"Jaha", mumlade jag trevande. "Vad kul." Annabeth hade rest sig upp och borstade av sig. Hon öppnade munnen för att säg något, men blev avbruten.
"HALLÅÅÅ, PERCY!" vrålade en kille. "KOLLA vad jag har gjort!"
Han avr jättelång och bar på något. När han kom närmare s jag att han hade ett stort, kalvliknande öga. Percy vände sig om, något generad, som om han inte ville att folk skulle se att han pratade med den.
"Tyson", sade han halvhjärtat.
Då slog det mig - Tyson var ett cyklop.

Först hade jag trott att han bara var en storvuxen kille, med ovanligt dålig frisyr, men när jag sedan försökte titta in i hans ögon- eller rättare sagt öga, hade jag fattat. Tyson var ett cyklop.
''BROR'' bölade cyklopet och omfamnade Percy i en hetsig gest. När han hade släppt taget om honom var Percy blå i ansiktet; antagligen hade han inte fått nån luft under kramattaken.
''Hej bjässen'' Svarade han och log ett halvhjärtat leende. Jag kunde inget annat än att bara glo. Cykloper var väl monster? Var Percy Jackson bror till ett monster?
''Är ni... Bröder?'' Fick jag ur mig. Tyson nickade stolt.
''Världens bästa''
Percy log förlägset. Antagligen var det nått han helst inte pratade om för han hade en Kan- nån- byta- ämne?- blick Annabeth kom till hans räddning, men verkade inte så förtjust i idén.
''Eh. Vad var det du ville visa, Tyson?'' Sa hon.
Tyson drog varsamt fram en liten manick, med rullande kugghjul som gjorde ett klingande läte. Han log stolt och sträckte över den till Percy, som förvånat tog emot den.
''Beckendorf lärde'' Sa Tyson stolt. Percy log.
''Snyggt bjässen. Du är helt otroligt''
Hazel stod som i trans och tittade på honom. Antagligen var hon lika chockad som jag varit, för hennes mun var öppen och ögonen skulle antagligen ha kunnat jämnföras med stora knappar. Hon skakade på huvudet och blev medveten igen när jag tittade roat på henne. Jag kunde inte klandra Hazel för att hon var chockad, det var jag med. Hur många gånger fick man höra folk som hade cyklop som syskon? Jag gissade på att det var ganska ovanligt- även här.
''Hur länge har ni... Varit bröder, om man säger så?'' Frågade Hazel nu. Hennes ögon var fulla med förväntansfull nyfikenhet. Tyson vred på sig lite, båda pojkarna tittade vädjande på Annabeth som återigen suckade att de var värdelösa.
''Poseidon erkände Tyson för en vecka sedan.''
En vecka? Det var ju inte alls länge sedan.
''men vi har eh, känt varandra i ett år'' Lade Percy till och Athenas dotter spände blicken i honom. Han verkade van och vände istället blicken mot Stoll- killarna som nu brottades om en läderpung med, vad var det i? Något pulver. Percy flinade när Travis satt på Connor som låg utmatad på golvet och försökte ta tillbaka påsen. Just då kunde man inte låta bli att tänka på hur perfekt deras efternamn var.
Ett högt mullrande av ett horn som blåstes ekade mellan stugorna. Var det mat? Eller hade något hänt?