PRS HG -Clara Oswald & Missy

Jag leddes till ett tåg med Mizi. Ingen av oss sa ett ord och vi försökte att komma på tåget snabbt. Tåget var något jag aldrig sett, eller vart i. Det var ett snabbtåg till staden. Mina ledde in mig till ett rum jag skulle ha.

clara oswald

Kameror blixtrade, kameramannen skrek hektisk åt mig att le och medarbetare sträckte på sig för att få en bättre vy av mig. Nervositeten bubblade i mig, men jag log och rättade till min klänning. Allt för kameran. Bara en show, en show, inte på riktigt... När jag lämnar arenan med pokalen kommer jag lämna mitt förflutna. Lämna min medelklass lya och bo i segrarbyn. Någon ledde mig genom havet av kamera blixtar. När vi kom fram till det skinande, fläckfria tåget vinkade jag en sista gång innan jag hoppade på.

När man kom in möttes man av en frätande lukt av diskmedel och någon annan matig lukt. Eliza Smaragd förde mig till min hytt dom bestod av en blank toalett, ett iögonfallande sovrum och en enorm garderob. När hon lämnat rummet rusade jag fram till garderoben och öppnade garderoben. Vad jag såg var något som var värt mer en alla pengar min familj tjänat ihop på de senaste seklena. Alla kläder var uppseväckande, men det var en midnattsblå klänning som fångade min uppmärksamhet, med dess lena silke och broderade krage. Jag krängde mig ur min tajta klänning och slank på den midnattsblåa.

Ett dovt knackandes hördes och Eliza Smaragd informerade mig om att det snart var mat. Jag skulle just öppna dörren när jag såg slåtterklänningen. Tveksamt tog jag upp den och granskade den. Den var defenetivt ett minne.från hemma, men vad jag behövde just nu var att lämna det bakom mig. Så utan att tänka lirkade jag upp fönstret och slängde ut den.

Jag ändrade kläderna. Från de enkla fula kläderna till en finare vinröd skjorta och jeans och mitt ansikte rent. Det var magiskt, att se sig själv som man aldrig trott var sant.

Maten var mycket godare än hemma. Jag pratade inte myclet utan försökte få i mig något utan att verka glupsk eller nnåhot i den stilen. Utanför susade världen förbi. Skog och vatten. Allt var otroligt.

Även fast skuldkänslorna verkade slita sönder mig låste jag upp dörren. Mitt framför mig stod Eliza Smaragd nu med en orange aftonklänning och ett abstrakt, orangt läppstift. Fastän Eliza såg underlig ut så såg man klart att hon hörde hemma på dessa blanka, polerade golv och eleganta rörelser.
"Maten väntar," sa hon lite för stressat innan hon vimsigt började leda mig till matsalen.

När jag kom fram dinglade min munn öppen av vad jag såg; rummet lystes upp av en kristallkrona med skinande guld detaljer, fräsha vita väggar, rostfria bord och ett enormt utbud av delikata maträtter uppradade på ett stort middagsbord. Det ända som förstörde min syn var Eric som som vanligt stod och hade imponerande nog hittat något att spegla sig i. Det nästintill äcklade mig att se honom att stå och spänna sina muskler. Maten började serveras av avoxarna men jag hade redan tappat matlusten på grund av Eric och hans patetiska ego.

"Vad ska du satsa på?" frågade Mizi efter en nervös tystnad.
"Jag vet inte" svarade jag.
"Jag ska satsa på att slåss, kickar och sådant. Jag tycker jag är bra på det" sa hon. Jag kollade ned på matem. Vi två skulle tävla mot varrandra och hon sa vad hon var bra på. Lite som en idiot enligt mig.

Jag sjönk ner i stolen, medveten om att alla blickar var på mig. Varje rörelse var viktig, det spelade roll om jag vek servetten åt höger eller vänster. Allt noterades av männen bakom övervakningskamerorna noterade allt. Tanken att de kunde se mig när jag sov skrämde mig, fick mig att känna den obehagliga känslan av maktlöshet. Mjukt rätade jag på mig, väntade på att den obehagliga tystnaden skulle upphöra.

Jag väcktes ur mina oroliga tankar när en man kom in i rummet. Han var rakryggad, muskulös och hade blona lockar. För övrigt såg han ut att vara i fysisk bra form. Han hade lärt sig att hålla minen, men bakom hans stela leende såg jag rakt igenom. Att hans armar darrade, hans händer slog i en märklig rytmen mot mannens mörka ben och hans blick flackade avslöjade att Hungerspelen inte gjort honom gott.
"Luke Warden," sa han kortfattat innan han slog sig ner på stolen bredvid Eric som såg fullt med beundran och vördnad på Luke, "Jag kommer den senaste veckan förbereda er inför vad ni må möta på arenan. Några frågor?"
Tystnaden lasig, inte äns Eliza Smaragd kvitterade om de skandalösa mode missarna i huvudstaden. Såklart jag hade frågor, jag stod inför något livsförändrande händelse, men något sa mig att det smartaste inte var att ifrågasätta mannen så jag knep igen.

En kvinna kom in i vagnen. Hennes hår uppfiffat och sminket helt normalt.
"Så, ni är tävlande för vårat ditrikt?" vi nickade. "Mitt namn är Madelin Smith, eran mentor. Är ni redo för utmanningen?" frågade hon. Åter en svag nick. Egentligen var jag inte redo, jag skulle möta min död. Mizi verkade vara lite mer säker.
"Jag känner mig tränad", sa hon. Jag började sakta må illa, jag var inte tränad eller hade muskler som andra killar från mitt distrikt.
"Och du?" frågade Madelin och kollade mot mig.
"Jag är inte direkt tränad, men vi får ju träna sen..." sa jag i hopp för mig själv. Mizi fnös men Madelin nickade.