[PRS] Clara Oswald & Allyson

Resten av resan var ganska stel, pojke, som visade sig heta Tom, var väldigt tyst och sarkastisk. Han svarade korthugget på mina frågor, och verkade vara mer intresserad av sin bok än att prata. Klart jag blev lite irriterad, men jag hade inte särskilt lust att prata. Till slut var jag trött på att försöka prata med Tom, så jag gav helt enkelt upp och började pyssla om min katt, Firenze medans jag fortsatte läsa min bok.

Äntligen var vi framme! Hogwarts silhuetter tornade upp sig bortom sjön och vagnarna väntade. Jag skulle just skynda mig till en vagn när jag såg Firenze springa iväg bort mot andra sidan av tåget. Jag ropade på honom, men tillslut fick jag springa efter honom. Jag svor när jag såg de sista vagnarna åka iväg. Jag såg hur Firenze slank in genom en skrubb, jag suckade och ökade tempot.
Till slut var jag framme vid skrubben, jag gick tveksamt in i det kvävande mörkret och famlade efter en lampknapp. Äntligen hittade jag en och såg Firenze i ett hörn, spinnande. Jag suckade och tog honom i min famn och skulle just stänga dörren efter mig när jag såg ett papper. Jag vände försiktigt på det och såg en flicka med långt brunt hår, blåa ögon och en stor näsa. På huvudet hade hon djävulshorn. När jag tittade närmare så var teckningen väldigt detaljerad och verklighetstrogen. Vid närmare eftertanke hade hon ansiktsdrag väldigt lika mina. Men varför..? Ett namn skrivet med spretig handstil i hörnet av teckningen bekräftade mina misstankar. Nicole Louis.

När tåget stannade gick jag ut ur skrubben. Ingen märkte mig när jag gick, självklart gjorde ingen det jag var typ en osynlig person. Jag sprang till vagnen innan någon annan gjorde det. Jag hälsade på testralen innan jag gick in i vagnen. Jag kunde höra att någon öppnade vagnen. Det var Jennifer Smith.

(Emh det var jag som var i vagnen du kom in )

Oops... Skriver om det nu, xD
Dörren öppnades av en tjej med ett smalt, blekt ansikte och stora, mörka lockar som ramade in hennes ansikte.
Nicole Louis.
Jag kollade surt upp på henne och gav henne ilsken blick.
"Du igen?" frågade jag sammanbitet.

Jag kollade på Jennifer och gick ut därifrån. Jag kunde lika gärna gå till Hogwarts. Det började regna om mitt svarta hår blev rakt och blött och jag kunde inte se så mycket. Jag slog vad om för mig själv att jag såg läskig ut men jag sprang till Hogwarts där alla var nu i stora salen. Alla kollade på mig när jag gick och satte mig i Slytherinbordet och jag kunde höra folk fnissa och viskade. Professor Dippet gav mig en ogillande blick och fortsatte med sitt tal.

Hon hoppade ilsket ut ur vagnen och skyndade sig ilsket iväg mot vägen mot Hogwarts. Jag suckade... Hoppfullt tänkte jag att hon kanske gick vilse och mysteriskt försvann.
Tyvärr så kom hon några timmar senare stormande in genom Stora Salens stora portar med ett smutsigt ansikte och hår som liknande ett fågelbo. Jag kunde inte låta bli att flina åt henne. Systrarna Narcissa och Bellatrix följde mitt exempel. Narcissa och Bellatrix var från en rik, renblodig familj, och för övrigt mina så kallade vänner. Även om jag tänkte mer på dem som husdjur...

Många flinade åt mig men jag ignorerade de.
"Varför kom du sent?" frågade Tom jag träffade på tåget.
"Ville inte gå med en irriterande tjej." svarade jag trött.
"Var det tjejen som störde dig?" frågade Tom undrande.
"Ja, men varför bryr du dig?" frågade jag.
"Undrade bara varför du kom nu."
"Men kom ihåg en sak, bry dig inte om mig." sade jag och gav honom en kall blick.
"Tom varför pratar du med fröken kråkbo." ropade en av hans vänner.
"Ville bara veta saker." svarade han och satte sig med sina vänner.
Många tjejer fnissade och blängde på mig och gav mig blicken "Han är min!" vilket gick mig att himla med ögonen.
Maten kom och jag åt inte så mycket.

Nicole gick med svajiga steg fram till Slytherinbordet innan hon slog sig ner bredvid Tom med en duns. Jag kunde se hennes spruckna, sminkade läppar röra sig och se henne rulla med ögonen åt mig. Uppgivet suckade jag åt henne, det irriterade mig att hon påverkade mig så mycket...

Skit i det... Ingen ska få förstöra det här... Speciellt inte ett äckligt litet psykfall, särskilt inte en ingen. Istället högg jag in på maten och pratade med mina värdelösa minioner. De stackarna var ingenting utan mig, de skulle inte vara hälften så populära om jag inte hjälpt med deras patetiska små liv.



Allyson