~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya blinkade. Det var mörkt i hennes sovgemak och det tog en liten stund för ögonen att vänja sig vid dunklet. Hon satte sig och gned sig i ansiktet. Minnena från kvällens händelser kom sakta tillbaka. Arya klev upp ur sängen och sträckte på sig. Vad var klockan? Hur lång tid hade hon på sig att göra sig i ordning och ta sig ner till palatsets innergård? Hon gick fram till det största fönstret i rummet och drog isär draperierna. Snabbt knep hon ihop ögonen och backade undan från fönstret. Solen hade nästan tagit sig upp över den första regnskogens toppar och ljuset sken starkt in i gemaket. Vilket innebar att Arya hade mindre än en halvtimme på sig att avsluta sin packning, byta om, ta sig ner till kungliga stallet, sadla sin häst och rida ut till sin morbror och kusin på innergården. Toppen.
Arya var inte den som tog lång tid på sig med saker men hon kände sig ändå väldigt stressad, någon frukost var det inte tal om.
När hon avslutat sin packning drog hon snabbt på sig sin stridsklädnad. Den kändes ovan och stel, Arya hade endast haft på sig den en gång tidigare. Men hon trivdes i att slippa alla onödiga pärlor och krims krams hennes vardagskläder bar. När allting i hennes rum var klart hade Arya exakt femton minuter på sig att förbreda en häst och rida ut som Garudiernas prinsessa. Påvägen ner till stallet undrade hon flyktigt var Parvati tagit vägen. Arya hade inte sett till henne sedan hon och Ravi försvunnit vid kaoset kvällen innan.

Väl nere i stallet blev Arya något osäker på vad hon skulle göra. Det var mycket fart bland hästarnas boxar, stallpojkar- och flickor sprang fram och tillbaka med sadlar och grimmor, soldater steg upp och ner från olika hästar som togs in och ut på löpande band. Vanliga Garudier var inte så vana vid djur, de flesta kunde rida men det var inget man särskilt bra på.
Arya kunde rida och hade en egen häst men det var sällan hon red ut för skoj skull.
Efter att ha famlat en stund med sadel och tyglar lyckades hon entligen få ordning på sin utrustning. Arya skulle just leda ut Daya, som hennes häst hette, till innegården när Parvati och Ravi kom gående med snabba steg till Dayas box.
Arya sken upp lite grann.
"Där är ni ju! Jag undrade just vart tagit vägen"
Tvillingarna såg inte lika glada ut.
"Mor vill inte låta oss fara md dig Arya" förklarade Ravi, "Hon vill att vi ska stanna kvar här på Hamathya Mahal och undvika stridigheter så långt det går..."
Parvati avbröt sin bror.
"Säg åt henne Arya! Du kan beordra henne att låta oss resa!"
Arya suckade och sjönk ihop lite bredvid Daya.
"Även om jag kan så tänker jag inte göra det, ni två bör stanna här, ni är inte tränade för den här typen av stridigheter och jag föredrar er båda levande än döda"
Syskonen såg något förolämpade ut.
"Men Arya! Du kan inte lämna oss här! Vi måste följa med dig!" envisades Parvati.
"Nej" sa Arya lugnt och skakde på huvudet, "Er mor har rätt, ni bör stanna här, jag tänker inte låta något hända er, det här blir ett farväl tills vi ses nästa gång"
Parvati och Ravi protesterade ett tag till men Arya gav sig inte. När tvillingarna insåg att de inte skulle kunna övertala henne blev de båda mycket ledsna och hade svårt att ta farväl av sin bästa vän.

När Arya efter en lång tid tagit sig ur stallet var hon flera minuter sen till sin position vid fronten av armén tillsammans med sin kusin och morbror. Kungen såg inte glad ut när hon anlände men sade inget om det. Drottning stod på en terras och såg när hennes familj tillsammans med nästan 3000 man marscherade bort från slottet. När sista soldaten tillslut försvunnit vid horrisonten skakade hon tungt på huvudet för sig själv.
"Måtte de återvända helskinnade" mumlade hon för sig själv och återvände in till tronsalen.

Efter att ha ridit hela dagen med enbart någrafå korta pauser slog den Garudiska armén läger strax före skymningen inte långt från gränsen mellan Norr och Söder. Arya hade inte ätit något på hela dagen var utsvulten och kunde inte rå för att kast i sig all mat som serverades. När hon gick och lade sig en timma senare hade hon ingen aning om vad som väntade henne dagen därefter.

Arya väcktes före gryningen av sin kusin. Lakshmari som vanligtvis brukade se glad och lättsam ut hade nu en allvarlig min på läpparna och en orolig rynka i pannan.
"Skynda dig upp kusin, det är snart dax"
När Arya piggnat till och klätt sig i sin stridsklädnad klev hon ut ur sitt tält för att utanför mötas av ett fullt vaket Garudiskt stridsläger. Även om nästan alla 3000 man var vakna och i arbete var det mycket tyst på platsen. Få talade med varandra och de som gjorde det använde lågmälda röster eller korta viskningar. Stämningen var spänd när man serverade den tidiga frukosten. Alla visste att det kunde bli deras sista.

Så mitt under måltiden reste sig kungen och talade med en djup och allvarlig röst.
"Mannar, hjältar, tappra krigare, män, kvinnor, Garudier...idag skall vi ännu en gång hedra vårt folk, vår planet, vår värld, våra familjer, våra barn, moder natur och Den Gröna Magin! Vi skall rida ut i strid och vi skall försvara vårt rike mot de monster som vill ta över den..."
Folk massan jublade.
"Men" en spänd tystnad spred sig bland Garudierna, "Vi måste också veta vad det är vi möter!"
Fem män med varsin stor trumma i famnen klev fram och slog ett dramatiskt slag, alla på samma gång. Kungen fortsatte.
"Mongraler, de förvridna monster som en gång trodde sig kunna hantera Dödsgudinnan Daeva's eviga eld, Den Röda Magin, blodets och förstörelsens magi"
Trumspelarna slog på trummorna igen. Denna gången lyste instrumenten gröna ett par sekunder efter slaget.
"Vi alla kan historien om du åtta gudarna, Rakshasa, Livets och Skapandets gud, Daeva, hans hustru och motsats, dödens och förstörelsens gudinna, Sachi, eldens och stridens gud, Padma, hans hustru och motsatts, vattnets och fredens gudinna, Adharma, visdomens och lugnets gud, Odra, hans hustru och motsats, dåraktighetens och kaosets gudinna, Letoyan, kylans och alla de levande varelsernas gud, det Letoyanska folkets stamfader, Garudi, hans hustru och motsatts, moder natur och värmens gudinna, vår stam moder"
Trumspelarna slog på sina trummor och inledde en rytmisktakt denna gången.
"När De Åtta skapat världen och universum ville ett stort folk från en avlägsen stjärna bli ännu större, de bad Daeva om en del av hennes kraft för att överta universum"
När trummseplarna rytmiskt bankade på sina instrument lät kungens tal nästan som en sång, många stämde in genom att hmm:a eller i vissa fall sjunga med på det gammaltraditionella Garudiska settet. Kungen fortsatte.
"Till en början gick det bra för folket, krafterna var överlägsna mot deras fiender och dem växte i styrka, men...ingen av dem hade väntat sig att de skulle behöva betala för krafterna dåraktiga som de var, men inget är gratis, Daeva's pris visade sig på folket och deras offer, de förvredes till vanställda monster hemskare än gudinnan själv, var de än kom och vad de gjorde hade dödens magi förgjort de mänskliga i dem och förgjort naturen de vandrade på"
Rytmen och sången blev allt häftigare och spändare, man kunde nästan känna luften vibrera.
"Daeva hade fått vad hon ville ha, folkets framtåg och erövringar gjorde henne allt starkare och mäktigare..."
Aryas hjärta bankade snabbt i bröstet. Stämningen höjdes mer och mer för varje sekund.
"Detta folk är de vi nu ska möta, Mongralerna, Den Röda Magin's vanställda folk, Daeva's slavar, dödens folk"
Ett sista hårt dunkande på trummorna och allt blev knäpptyst i lägret.
Kungen blickade ut över de församlade en lång stund innan han chockade de alla och bröt tystnaden med ett högt stridsvrål.

Det blev genast fart bland Garudierna. Alla flög upp på en och samma gång och på mindre än tio minuter var hela lägret nertagit och soldaterna satt antingen uppe på varsin häst eller i stridsposition på marken. Alla med samma stridslystna min och nästan förväntansfullt bankande hjärtan.
Arya satt på Daya längst fram i fronten tillsammans sin kusin och hans häst. Mitt emellan dem satt kungen ståtligt på sin hingst och väntade tills tystnaden lagt sig bland soldaterna igen.
Sedan efter ett par sekunder höjde han sin sabel och vrålade på samma sett igen. Armén började direkt att galopera mot slaget som väntade dem vid gränsen.

När striden började höll sig Arya nära sin kusin och morbror. Hon hade kommit på att om hon stod mitt emellan dem kunde inte bestarna komma åt henne men hon kom åt dem. Hennes plan misslyckades dock när hennes släktingar delade på sig. Nu hade hon stora problem med att hålla stånd mot Mongralerna. Eftersom hon var så liten och hennes fiender extremt långa nådde Arya inte ens upp med sitt svärd till halsen på dem. Det var inte det att hon inte kunde slåss, för det kunde hon, men om hon skulle ha en chans måste hon hoppa väldigt högt vid varje attack och i längden var det alldeles för krävande.
Hon försökte sig istället på att hugga dem i magen dit hon kunde nå. Men deras rustningar var alldeles för starka mot hennes svärd. Benen hade hon gett upp för länge sedan, hon dem var både bepansrade till max och på en del så tjocka att svärdet inte kom igenom.

Efter en timmas strid var Arya mycket trött på sitt hoppande. Hon hade djupa skärsår över hela kroppen och energin var som utpumpad ur hennes kropp. När då tre av dem största Mongralerna kom emot henne på samma gång hade hon inget annat val än att springa för sitt liv. Hon förbannade sig själv för sin feghet men det fick henne inte att stanna.
Hon sprang bort från lägret mot en skog ett tjugotal tält bort. På vägen anslöt sig fler fiender och när hon till slut nådde skogens utkant hade hon ett tiotal Mongraler efter sig.

Då stannade Arya och gjorde sig beredd att möta döden i strid.

Arya svingade sina sablar av all kraft mot sina fiender. Den första fick den vassa eggen mitt i ansiktet och föll död ner, men den andra blockerade hennes attack och hon tvingades backade flera steg bakåt. Nästa attack från Mongralerna kom direkt därpå, det var nätt och jämt att hon hann blockera. Slagen fortsatte att regna över Arya, snart fann hon sig tryckt mot en trädstam med vapnena korsade framför sig i en skakande blockering mot en tre meter lång Mongral. Det skulle aldrig gå det visste hon, hon hade minst ett dussin fiender kvar att döda och hon höll på att stupa mot den andra hon mötte.

Men så hände något nästan mirakulöst. En utav Mongralerna som stod hotfullt längre bort föll plötsligt död ihop på marken. Sedan hördes ett högt vrålande och Mongralen som tryckte Arya mot trädstammen blev något osäkrare i sin attack. Arya tog genast chansen att ta sig loss och döda sin fiende på samma gång. Nu gick det bättre, monsterna verkade osäkra på vad de skulle göra, en annan av deras fiender hade dykt upp men Arya kunde inte se vem det var.
"Det kvittar vem det är, nu har jag en chans!" tänkte hon och gick till attack. När två till Mongraler var nere fick Arya en skymt av sin räddare.
Hon tappade hakan. Mannen var blond. Arya hade aldrig sett en blond människa förut. Visst, en del äldre Garudier blev vithåriga men aldrig blonda på det settet. Hon hade hört att det ljusa håret var vanligt bland Letoyaner men hur kunde mannen vara Letoyan? Det här var ju en strid mellan Mongraler och Garudier.

Arya var så förvånad att hon helt glömde bort striden. En Mongral attackerade henne från höger och hon hann inte undan, yxan träffade henne hårt i sidan av armen och hon skrek högt av smärta.

Efter ett par sekunder lyckades Arya ta sig samman igen. Högerarmen pulserade av smärta och blod strömmade ut ur såret. Men Arya var tuff och svingade sin vänster arm mot sin anfallare och lyckades blockera nästa attack. Men stjärnor dansade framför ögonen och hon kände sig yr i huvudet. Hon kunde inte tänka klart. Att hålla Mongralerna runt sig i schack var en enorm kraftansträngning och Arya visste inte hur länge till hon skulle klara att hålla ut. Hon kunde inte röra högerarmen, minsta rörelse resulterade i en enorm våg av smärta.
Mannens rop lät avlägset men det gav henne hopp. Hon fick inte ge upp nu.