[PRS] Sköldpaddan Lazy

Efter att ha fortsatt utmed tågets korridorer en stund, stannade Seo-Jun med en suck och lutade sig mot tågets ena vägg. Han tog slött av sig glasögonen och granskade dem under tystnad.
“Jag förstår inte hur de kan bli smutsiga så snabbt”, muttrade han och skakade på huvudet så att det mörkröda håret studsade upp och ner. Han tittade vädjande på Zachary, som genast fattade vinken och sträckte ut handen.
“Ge hit dem”, sade han och drog lite på ena mungipan.
Seo-Jun placerade tacksamt glasögonen i hans öppna handflata och började platta till håret på huvudet, som för tillfället såg halv-galet ut.
Zachary log medan han putsade glasögonen, då han visste hur förfärligt värdelös Seo-Jun var på att göra det själv.
“Du vet, det är lite sorgligt att jag är bättre på att göra det här än dig.” Han räckte tillbaka glasögonen till Seo-Jun som såg aningen butter ut, men tacksamt tog emot dem.


Vännerna fortsatte ut med tågets sida under tystnad. Seo-Jun gnolade på en mugglar låt Zachary aldrig hört förut, där han långsamt strövade framåt, först i deras led på två. Det röda håret guppade upp och ner precis som det brukade göra medan Zacharys eget hår låg tillbakastruket och stelt på hans eget huvud. Det måste ha sett udda ut för vem som helst som kollade på den ovanliga duon; Seo-Jun med hans vänliga ansikte och lätt galna stil tillsammans med Zacharys skarpa drag och bittra uppsyn. Ingen som kände till de båda vännerna kunde lägga ihop hur de funnit varandra eller hur de fortfarande kunde vara vänner.


Seo-Jun stannade plötsligt vilket resulterade i att en ouppmärksam Zacharys gick rakt in i honom.
“Du är så klumpig ibland vet du det?” sade Seo-Jun och suckade uppgivet.
“Det var inte jag som stannade utan anledning”, protesterade Zachary.
“Jag stannade inte utan anledning”, sade Seo-Jun och himlade lite med ögonen. “Jag tror jag såg Rosalie.”
Zachary rynkade på näsan, lätt oförstående. “Vem?”
“Äsch lägg av nu”, sade Seo-Jun irriterat och slog till honom på armen. “Hon är prefekt i Hufflepuff.” Han log vänligt mot figuren som långsamt rörde sig mot dem och höjde handen till hälsning.
Zacharys ögon smalnade och han tittade envist upp i taket. “Hufflepuff...nej fy”, muttrade han tyst.
“Nej vet du vad”, väste Seo-Jun så diskret han kunde. “Du kanske kunde försöka vara lite trevlig i alla fall.”

*Förlåt för min hemska inaktivitet*
Rosalie såg dom två pojkarna, som hon visste att var prefekter precis som hon. Hon rodnade då hon såg att dom tittade på henne.
Hon önskade att Areana var här, hon var bra på att hantera situationer som den här.
Hon såg i ögonvrån att den ena sa något till den andra. Hon var osäker på om hon skulle hälsa på dom eller ta till flykten. Hon valde okaraktäriskt nog alternativ två, trots allt skulle man hälsa på personer man inte kände, skulle man inte?
Det hörde till fint sätt, det hade hennes mormor lärt henne.
Den ena av dom hälsade tillbaka, medan den andra tittade upp till taket.
Rosalie betraktade sina blodröda läppar i det närmaste kupéfönstret. Som Ari brukade säga, "Hur svårt kan det vara att öppna dom där läpparna och säga något".
Det gjorde hon inte, utan gick istället och tröstade en liten flicka hon fått syn på, en flicka som blivit av med sina karameller. Det var Hogwartsprefekternas jobb, trots allt.

Seo-Jun sänkte förbryllat handen när hon inte gav någon respons. Han vände sig mot Zachary och skakade på huvudet med armarna i kors. "Vet du vad? Jag tror din aura skrämmer bort folk, och alla andra levande varelser för den delen."
Zachary höjde ett ögonbryn. "Eller så hjälper hon en förstaårselev, men din teori stämmer nog också på tal om det", sade han retsamt och kliade sig lite på näsan.
"Hon är säkert bara blyg", fortsatte Seo-Jun oberört medan han betraktade Rosalie.
"För att vara helt ärlig är det faktiskt inte en anledning till att inte besvara en totalt oskyldig, vänskaplig hälsning", påpekade Zachary.
Seo-Jun bet sig i läppen. "Nej okej, du har för en gångs skull rätt." Han grep tvärt tag i Zacharys vänstra arm och började dra med sig honom genom tågkorridoren, mot Rosalies riktning. "Då går vi fram och hälsar, som du vet tar jag inte tystnad för ett svar."
Zachary frustade till där han släpades bakom sin vän. "Du har aldrig ställt dig frågan varför vi blev vänner från första början alltså?"
"Jodå, och jag har dragit slutsatsen att du inte var mycket till hjälp..."

Areana undrade ibland hur hon fått en tvillingsyster som Rosalie. En syster som var rädd för bra humor, inte trodde på att ge igen, tyckte att det bästa med att vara prefekt var att trösta vrångstyrliga småglin.
Och...
Hon himlade med sina stora ögon.
Skrev dravel om att titta ner i spåkulor istället för att skriva uppsatser om oförlåtliga förbannelser.
Egentligen, varför lära ut dom över huvud taget, det skulle bara göra idoterna mer ideér.

Rosalie kramade förstaårseleven adjö. Hon kunde komma ihåg sitt första år. Hon och Ari hade båda haft hår ner till knäna, hade hållit hand då dom vandrat in, som om dom ägde världen. Det gjorde dom inte, inte nära på, det hade hon insett år sedan.
Nu kom dom där pojkarna igen, såklart.
-Hej, sa hon snabbt. Är ni prefekter då?

De stannade tvärt och Zachary gick återigen in i Seo-Jun, som suckade högljutt och vände sig om för att ge sin vän en uppgiven blick.
"Jag tror aldrig att jag mött någon som är mer ouppmärksam än du, vet du det?"
Zachary tittade bort medan han förstrött kliade sig i nacken. "Du, vi ligger nog faktiskt på ungefär samma nivå när det kommer till att vara ouppmärksamma..." Han tystnade och började envist stirra upp i taket när han kom på att den där flickan från Hufflepuff stod bredvid dem.
"Hursomhelst" fortsatte Seo-Jun utan att ta notis om Zacharys käbbel. Han räckte fram handen mot Rosalie. "Du vet, det är föga underligt att vi aldrig riktigt hälsat ordentligt förrän nu...Ja i vilket fall, jag heter Seo-Jun och det här är min toalettaffär till kompanjon." Han nickade mot Zachary som kom av sig i sitt stirrande och sköt en ilsken blick mot honom. "Nåja...kanske inte en toalettaffär, men i alla fall en åsna. Han är i alla fall ungefär lika kompetent som en åsna..." Han tystnade när han såg Zacharys intensiva, mördande blickar.
"Äsch, lägg av nu Zachary, du vet att det är sant..."

Men Zachary som nu var vresigare än vanligt vände sin mördande blick mot flickan istället. "Jag vet faktiskt inte varför han är så trevlig mot dig..." Han spände upp ögonen och lutade lite på huvudet. "...som springer iväg från oskyldiga hälsningar...är du verkligen så patetiskt blyg?"

Rosalie tittade en stund på pojken som verkade sur. Även om det säkert fanns en naturlig anledning till det blev hon faktiskt lite sårad. Hon snurrade snabbt till sin slips runt fingret, runt och runt.
-Toalettafär ja, mumlade hon. Han påminde henne om Ari för en sekund eller två. Hon harklade sig och tog handen.
-Ja, lite blyg är jag kanske, sa hon lågt. Ibland. Lite patetisk... ibland.
-Ibland, jo, jo dröm vidare!
Areanas risiga fläta piskade henne i ansiktet.
Hon såg den sura pojken i ögonen och Rosalie försökte diskret dra henne bakåt, men Areana viftade bort henne.
-Tillåt mig att presentera min syster, IQ som en pingisboll...
-Mugglarsport, mumlade Rosalie, där hon stod några meter bakom dom andra. Det går ut på...
-Social som ett ruttet päron... avbröt Areana världsvant, och drog till sig sin syster. Men..
-...Helt okej sällskap, avslutade hon och släppte Rosalies arm. Skall vi patrullera eller?

Zacharys ögon smalnade ytterligare. "Jaså, jag visste inte att låg IQ gick i släkten", sade han släpigt och spände ögonen i Areana istället. "Hur kunde någon så oduglig bli utvald till pref..."
Seo-Jun slog hårt till Zachary över huvudet med sin högra armbåge och log ansträngt mot de två systrarna. "Ni får ursäkta, han är som sagt ungefär lika kompetent som en åsna", sade han lätt andfått medan han försökte trycka bort Zachary ifrån sig.
"Du är ungefär lika kompetent som en åsna", morrade Zachary och försökte gripa tag i Seo-Jun som var i full fart med att väja undan för de små utfallen.
"Varför måste du alltid hålla på såhär? Det är ytterst pinsamt, du har inte tänkt på det?" Väste Seo-Jun. Han drog fram sin trollstav från innerfickan i klädnaden och gav den en lätt snärt. En osynlig sköld bröt fram mellan vännerna, vilket tvingade Zachary ett par steg bakåt. Han blängde hatiskt på Seo-Jun några långa sekunder innan han strök tillbaka det blonda håret till dess ursprungliga position och fnös till, tillsynes oberörd.

"Så nu när den saken är avklarad", sade Seo-Jun bittert och stack trollstaven innanför sin klädnad igen, "kanske vi faktiskt kan utföra vår uppgift som prefekter."
Han plattade till det mörkröda håret på huvudet och tryckte upp glasögonen på näsan. "Jag föreslår att vi går i lokets riktning."

Rosalie och Areana delade en snabb road blick.
-Skall vi gå då, åsnan ett och åsnan två? gäspade Areana, och piskade åter igen oavsiktligt Rosalie i ansiktet med flätan. Den var hårdare än vanligt.
Rosalie var osäker på om Areana någonsin tagit upp den. En gång i somras då hon krattat på bakgården hade hon fått syn på en svart lång orm som hängde ner för taket. Eller det var vad hon trodde. Det hade varit Areanas fläta hon sett. Areana hade legat på ena sidan taket och hennes fläta hade varit så ofantligt lång, att den låg tvärs över hela taket och en bit till. Areana hade övat på hårväxarförtrollningen, men det hade ju inte Rosalie förstått. Hon smålog vid minnet. Då hon tittade upp såg hon att både Ari dom två pojkarna som slog varandra för jämnan stod och väntade på henne några meter bort, med olika versioner av blickar som sa "Skall vi gå då?". Atmosfären var spänd där dom allihopa stod och studerade varandra.
Hon rodnade svagt och sprang fram.
-Vi skall gå för att citera killen här "I lokets riktning" sa Areana. Härifrån, enda till andra ändan. Bara några hundra kupeér kvar då, eftersom vi inte kollat en enda. Så jag föreslår att vi börjar gå, innan det blir dags att åka hem från Hogwarts.

Spolar
_________________

Omgivningarna låg becksvarta runt omkring den lilla gruppen där de stod på Hogsmeades enda perrong. Zachary betraktade den stjärnbeströdda himlen under tystnad medan Seo-Jun, som stod bredvid honom, klagade högljutt på att de säkert missat sista vagnen som gick upp mot slottet, och att de högst sannolikt var i trubbel.
“Varför var just vi tvungna att städa upp efter de där femteårseleverna?” frågade han och stampade otåligt i marken. “Jag förstår inte, det är verkligen inte det minsta rättvist eller hur?”
Zachary skakade, lite disträ, på huvudet. “Nee-ej”, sade han frånvarande och fuktade sina läppar med tungan. Han blinkade till några gånger och vände blicken mot Seo-Jun. “Vad sa du?”
“Du är då inte lite frånvarande, vi har troligen missat sista vagnen.” Han tittade ner på sin koffert och buren som innehöll hans kattuggla Rolf-Roland, som satt med huvudet under sin brunfläckiga vinge. “Jag orkar verkligen inte gå och släpa på allt det här”, sade han trött och gjorde en gest mot högen.
Zachary tittade ner på sin egen koffert. Själv hade han ingen uggle bur att släpa på, utan endast sin gamla gnälliga katt vid namn Fult-Fordon. Katten som hängde slappt, intryckt under Zacharys vänstra arm, gjorde ingen ansats till att försöka fly. “Jag tar Rolf-Roland”, sade han och förflyttade katten upp på sin axel. “Så slipper vi ditt evinnerliga gnällande.”
Seo-Jun som med ens såg aningen gladare ut, vände sig mot systrarna Hyland. “Ja, om ni inte har några invändningar antar jag att det är dags för oss att bege oss?” Han greppade tag om sin koffert och började långsamt släpa den efter sig, med slottet som det slutgiltiga målet. “Det här kommer nog att ta ett tag....”

Dom började alla gå uppåt under tystnad, släpandes på sina koffertar.
-Söta djur, sa Rosalie artigt. Min moster hade en katt en gång, Per-Inge...
-Och hon slaktade den, för att den åt upp hennes trollstav, högg Areana av.
-Nej, hon slängde bara ut den! sa Rosalie tyst.
Det blev tyst igen, förrutom ljudet av skorna som klafsade i leran.
-Vi kommer att komma för sent! suckade Rosalie uppgivet och snurrade sin halsduk ett extra varv.
-Tror du att vi kommer att bli relegerade? fortsatte hon.
-Det är väl lite att ta i! sa Areana som sparkade sin koffert framför sig. Men vi kommer hamna i trubbel.
-Och bli relegerade, sa Rosalie argt.
-Skulle inte ha något emot det! sa Areana. Alls.
-Jädra femteårselever! sa Rosalie med tjock röst. Vi höll inte på sådär.
-Inte vi nej, gäspade Areana. Men vissa saknar bara hjärnceller.
Rosalie nickade åt varenda ord som sagt och vände sig till killarna.
-Jag känner att vi fick en dålig start, fick hon ur sig. Berätta något om er själva.
-Jag är inte direkt intresserad av att lyssna på åsnan ett och åsnan två, men det kommer ta ett tag att ta oss upp till slottet, så vad har vi att förlora? sa Areana buttert.