PRS | Phosho & Luna_Rav

Luke skyndar på stegen när han hör hur någon går efter honom. Han vill bara vara i fred, stänga ute allt annat. Han hör hur några av hans så kallade vänner ropar på honom att komma in och sätta sig från kupéerna han passerar. Luke ägnar dem inte ens en blick när han fortsätter genom tåget med allt snabbare steg. Han måste hitta något ställe där han kan vara ensam. Tillslut, när han nästan nått slutet av tåget, ser han en dörr med texten Städskrubb på. Han känner på dörren. Låst. Luke halar fram sin trollstav och viskar med halvkvävd röst "Alohomora" innan han öppnar dörren och kliver in. Doften av mughlar-rengöringsmedel och sur disktrasa slår emot honom, men han bryr sig inte. Luke låser om sig och sjunker ner på golvet, kippar efter luft. Efter något som är kanske tio minuter - Luke orkar inte räkna - är hans andning normal igen.
"Jävla panikattacker", muttrar Luke. Han hatar dem. Varför kan han inte må tipptopp hela tiden, och slippa allt sånt här. Allt är hans pappas fel - Hans Pappa, som han inte ens kommer ihåg namnet på...
Luke rättar till skjortan och det blonda håret innan han låser upp dörren och trycker ner handtaget.

"Jaha", Säger Artemis samtidigt som hon börjar ta bort plasten runt sitt första paket pastej. Det borde kännas mycket lättare att prata med Akiko nu när Sandara och Luke gått iväg, men hon känner sig fortfarande osäker på vad hon ska göra och säga. "... Där försvann dem. Undrar var de skulle?" Lägger hon till, och stoppar ner skräpet i fickan på den marinblåa huvtröjan som hon har utanpå skoluniformen. Artemis vet inte riktigt vad hon ska säga nu. Vad säger man till en söt, populär, ett år äldre kille som troligtvis inte skulle prata med henne om han inte hade varit så gott som tvungen? Vad säger man för att inte låta som det freak alla säger att hon, Artemis, är?
"Tror du att vi är i Skottland ännu?" Stammar hon, och hör hur idiotiskt desperat hon låter. Usch. En sköldpadda skulle vara bättre sällskap en henne. Varför kan ingen kasta en tunglåsningsbesvärjelse över henne någon gång? Artemis känner hur hon rodnar igen.

Sandara ser in till kupén där några ropar på Luke, men de får inga svar. Hon ser upp mot honom igen och han fortsätter bara vidare, ännu längre bort. Hon smyger tyst efter och ser hur han låser upp städskrubben. Med en rynka i pannan går hon dit, men det verkar som att han låst dörren igen. Det var rätt självklart att han vill vara ifred, så hon sjunker sakta ner på golvet och lutar ryggen mot väggen bredvid dörren. Sandara öppnar chokladgrodekortet och tänker precis ta tag i chokladgrodan när den hoppar ut genom ett fönster i närheten. Hon ser ner på kortet i handen, det var ännu en Dumbledore. Efter en liten stund känner hon hur dörren bredvid sig öppnas och hon ser upp på Luke. Sandara ställer sig upp och rättar till sin kjol lite grann.
"Är du okej?" frågar hon sakta utan att släppa blicken från honom.

Akiko lägger benen i kors på sätet och flinar lite mot henne. Hon verkar sjukt blyg, men han tycker att det är jäkligt gulligt.
"Nej, inte riktigt än" säger han och ser ut genom fönstret. Akiko har som en inbyggd karta, egentligen har han inte någon nytta ut av den. Men första och andra året när han inte direkt hade så många att sitta med, så brukade han alltid stirra ut genom fönstret för att försöka komma på vart de var. Nu, utan att direkt bry sig om det, kan han tyda precis hur långt kvar det är till slottet. Akiko öppnar asken till sina bertie botts bönor och stoppar in en slumpmässig i munnen. Han grimaserar och skakar på huvudet.
"Fy helvete" säger han och ler lite mot henne. "Vill du ha?"

Luke blir förvånad när Sandara sitter utanför skrubben. Såklart att det var hon som följde eftr honom. När hon frågar om han är okej vill han bara fräsa åt henne, säga att hon inte har med det att göra. Men Luke biter ihop och pressar fram något som han hoppas ser ut som hans gamla vanliga, charmiga leende.
"Ja. Jag är okej. Allt är bara finfint." säger han trött, men låter nog lite hårdare än han menar. Han kör ner händerna i fickorna och går förbi Sandara, med stegen riktade mot deras kupé. Luke känner hur han blir arg. Inte på Sandara, utan på sig själv. På sina föräldrar. På hela den här förbannade jävla världen. Men det är inte Sandaras fel att hans liv är upp och ner. Han borde inte struntat i henne. Hon är faktiskt mer hufflepuff än Luke själv just nu. Luke vänder sig om mot Sandara, som går efter honom. "Du, förlåt. Jag är nog inte så okej ändå trots allt. Tack för att du bryr dig." säger han, och hans leende är äkta den här gången.

Artemis flinar, slappnar av. "Visst. Vilken smak fick du? Så jag vet vad jag har att förvänta mig." Säger hon och ler åt Akikos äcklade min. Till och med nu ser han supersöt ut. Artemis tar en böna ur påsen och studerar den. Den är djupt koboltblå, och hon undrar vilken smak den kan ha. Blåbär, skulle hon anta. Men man vet aldrig med Bertie Botts bönor. De kan vara vad som helst. Artemis stoppar bönan i munnen och sväljer. Hon blir förvånad när den faktiskt smakar blåbär. Det är första gången Artemis får en böna som smakar det den ser ut som. Hon ser på Akiko. Kan det betyda något, kanske? Ett tecken? Att hon inte ska ha otur hela livet trots allt. Hennes farmor brukade alltid säga att man skulle lita på sina instinkter, att det första intrycket var det som stämde. Artemis bestämmer sig för att tro på det. Hon vill så innerligt gärna att det stämmer.

"Ja. Jag är okej. Allt är bara fint fint" svarar Luke, även om han ler sitt vanliga leende så låter han rätt mycket argare. Klart han gör, Sandara har ju precis följt efter honom, trots att hon fatta att han vill vara ifred. Men hon vet att han ljuger, hon kan se det på honom, för henne är det självklart. Hon backar lite när han går förbi henne med händerna i fickorna och efter en liten stund börjar hon gå mot kupén de satt i förut. Hon vill inte att han ska känna sig jagad eller något, men den kupén är den enda där det finns plats. Förutom den där hennes vänner sitter i, men dit vill hon absolut inte gå.
"Du, förlåt. Jag är nog inte så okej ändå trots allt. Tack för att du bryr dig." säger Luke och ler mot henne, den här gången på ett helt annat sätt.
"Det är lugnt, jag förstod det" säger Sandara och ler innan hon går fram till honom. "Det är inte särskilt många som väljer att sitta i en städskrubb"

Akiko hostar, han kan inte få bort smaken, usch.
"Jag fick spya" säger han och grimaserar ännu en gång. "Fy helvete vad hemskt.." fortsätter han och ser ner på asken, det står alltid på baksidan vilka som finns. Akiko er upp på Artemis och sedan ner på baksidan igen.
"Så fick du blåbär eller vattenmelon?" frågar han och tittar ner i asken. "Det verkar i alla fall vara något gott?" Han hade sett att bönan var blå, och det finns bara två stycken på förpackningen. Akiko tar upp ännu en till böna, en ljus grön, vilket var grönt äpple. Det är ju i alla fall hyfsat gott.

Luke flinar. "Tja, det är ju i och för sig sant", säger han. "Jag får vara glad för att jag är åtminstonde lite speciell. Men den där städskrubben var faktiskt riktigt mysig." Luke inser att han faktiskt blir glad av Sandara. När han ser på henne känns det inte som med någon av hans tidigare flörtar, som någon som han vet bara vill vara med honom för att han är populär och han för att hon är snygg. Visst, hon är attraktiv som sjutton och så, med sina mörka ögon och silverblonda hår, men för första gången på mycket länge känns det faktiskt som om han inte bara gillar hennes utseende. Hon är faktiskt riktigt rolig och schyst, trots att hon är en Malfoy och allt vad det är. Luke stannar framför en kupédörr full av folk och väntar in henne. När Sandara kommit fram till honom och de börjar gå bredvid varandra mot deras kupé hör han hur några i kupén de nyss passerat ropar hans namn vänder han sig bara om och vinkar. Nu kommer nog skvallret börja gå igen. Men Luke bryr sig inte ett dugg

."Jag fick blåbär." säger Artemis innan hon ler medlidsamt mot Akiko. Hon klappar honom lite taffat på ryggen när han hostar, och känner hur hon får en stöt i fingrarna när hon rör vid honom. Inte för att han är elektrisk eller något så hon får en elchock, utan en stöt som får det att pirra i hela kroppen på henne. Artemis har ingen aning om hur det är att vara kär. Hon har aldrig varit det själv, aldrig på riktigt, och ingen av mammas och pappas löjliga beskrivningar på hur de blev kära har någonsin stämt in på henne. Artemis har aldrig riktigt trott på begreppet kärlek vid första ögonkastet. Hon har inte trott att det var möjligt. Hon har bara befunnit sig i samma kupé som Akiko i kanske en timme men varje gång hon ser på honom är det som att det är tusen fjärilar leker kull i hennes mage. Artemis tvingar sig själv att inse det oundvikbara. Hon är kär. Hon är kär i Akiko Andersson, en kille hon bara känt ett litet tag och som är ett år äldre och populär. Och han ser henne troligtvis inte som något annat än någon att prata med när ingen annan finns tillgänglig.
 "Fan", viskar hon, så tyst att bara hon hör. "Fan, fan, fan." 

Sandara flinar lite mot honom och lyssnar på hur hans vänner, som de nyss passerat ropar efter honom.
"Ska du inte sitta med dina vänner?" frågar hon och stannar upp för att se på honom. "De verkar vilja prata med dig." Om hon ska vara helt ärlig så känner hon sig trygg med honom bredvid sig, av någon anledning vill hon inte att han ska gå. Hon har inte direkt lära känna honom, hon vet inte mycket mer om honom än att han är oerhört populär.. men på något sätt känner hon sig trygg och bekväm. Sandara har aldrig känt det förut, varken lugn eller sansad.

Akiko nickar och granskar hennes ansikte, han känner sig nästan generad när hon lägger handen på hans rygg. Men något verkar fel, eftersom att hon viskar något för sig själv. Han bestämmer sig för att inte dra upp det och öppnar sin andra påse med godis och ser ner i den.
"Vill du ha en sån här då?" frågar han och ser upp på henne ännu en gång. "När man äter de här så behöver man i alla fall inte vara rädd för att behöva spy. De är hur goda som helst" fortsätter han och stoppar ner en jelly slug i sin mun med ett flin.

"Aldrig i livet." fnyser Luke. Han blir nästan förvånad över hur kallt det låter. Han sänker rösten. "De är inte mina vänner. Inte på riktigt. De är med mig för att jag är populär, för att jag ger dem möjligheten att vara det dem också. När de inte tycker att de behöver mig för att vara populära längre, sticker dem. Bara några stycken har stannat kvar sedan starten. Vissa kommer tillbaka efter ett tag. Men jag tror jag har slutar bry mig. De gör mig mindre ensam, så det är väl så det fungerar. Popularitet gentemot att jag inte är ensam längre." Luke blir en än gång förvånad över hur mycket han säger när han är med Sandara. Det är något med henne som får honom att öppna sig, berätta exakt hur det är, förr eller senare. Vare sig han vill det eller inte. 
De når fram till kupéen och Luke rycks ur sina tankar. Han öppnar dörren och ser hur Akiko och rödtotten - sa hon inte att hon hette Artemis? - sitter och pratar och äter godis. Luke blir glad av det. Att de trivs så bra ihop. Det fullkomligt strålar om Artemis, och Luke kan inte tänka på annat än hur blyg hon var när de gick.

Artemis flinar så gott det går och skrattar åt Akikos kommentar när hon tar en jelly slug ur påsen han håller fram. Hon blir alldeles varm i hjärtat när han ler mot henne, och fjärilarna i magen verkar få fnatt där inne.
"Skärp dig nu, Artemis!" Förmanar hennes hjärna henne. "Var inte så uppenbar. Han gillar dig säkert bara som vän. Om ens det, eftersom ni bara känt varandra i en timme eller två!"
"Kom igen", protesterar hennes hjärta, samtidigt som hon sväljer gelésnigeln. "Han känner ju uppenbart likadant. Såg du inte hur han rodnade?"
Artemis skakar på huvudet, fokuserar; samtidigt kommer Sandara och Luke in i kupéen. De ser glada ut, åtminstonde Luke. Men Artemis måste lita på sitt huvud. Ta inte saker i förväg. Vänta och se, lära känna Akiko först. Ta reda på hur det ligger till.

Sandara lyssnar på honom och sneglar bak mot hans, vad man nu ska kalla dem, fejk vänner? Hon kan inte neka att hon är förvånad, hon hade tidigare år trott att han bara var en självisk, snygg och populär kille, nu visar det sig att hon kanske är lika dömande som hon tycker andra är. Sandara kikar in genom det lilla fönstret på kupédörren, både Akiko och Artemis ser hur glada som helst ut. Luke öppnar dörren och går in, hon själv kommer strax efter och stänger kupédörren efter dem. Hon sätter sig ner på samma plats som förr och tar upp tidningen på nytt. Hon bläddrar fram till den sidan hon stannat på med en liten rynka i pannan.
"Tycker du att rätt lag vann då?" frågar hon och håller upp tidningen för Luke, så att han kan se bilden på Irlands sökare.

Akiko tittar på Artemis vackra ansikte medan han tuggar på sin jelly slug som han har i munnen.
"Visst är de goda?" frågar han utan att ta bort blicken från hennes ansikte. Han ser upp lite när Luke och Sandara som går in i kupén igen, han kan inte neka att han undrar vart de hållit hus. Båda två ser rätt glada ut, i alla fall Luke som kommer först in och sätter sig på samma plats som förut. Återigen vänder han blicken mot Artemis då Sandara börjar prata med Luke. Akiko tar ut en till från den lilla påsen och stoppar den i munnen, Jelly slugs är något ut av det bästa han vet.

Luke funderar en stund. "Jag vet inte riktigt.Egentligen hejar jag på Wales, men eftersom de blevutslagna mot Uganda så är det är såklart att jag hejar på irland av de här två, de har sju utomordentliga spelare. När jag var fjorton ville jag inget annat än att spela i deras lag; tänk att få susa fram där och slå dunkare på andra länder... Men samtidigt har bulgarien en sån otrolig taktik och deras fintar är fantastiska. Jag önskar att jag varit där och sett det med egna ögon istället för att ha lyssnat på radion." suckar han och tittar ut genom fönstret. Det börjar bli mitt på eftermiddagen nu, och det såg ut att bli en frisk och stjärnklar kväll. "Du då?" frågar han och vänder blicken mot Sandara. "Vem tycker du skulle vinna, då?"

"De är supergoda! Jag tror nästan att de är mina favoriter.. Men frågan är om de slår pumpapastejer?" Säger Artemis fundersamt samgidigt som hon iakttar Akiko. Hon försöker suga in varenda liten detalj av hans ansikte. De fantastiska nötbruna ögonen, den jämna men solbrända hyn, det mörka håret... Allt vill hon etsa in i sin hjärna och få det att stanna där, så att hon aldrig glömmer det. Artemis undrar om hon någonsin kommer kunna förstå hur hon kunde bli kär på bara några sekunder. Fast i för sig, så är det nog svårt att inte bli kär i Akiko. Han är både snygg, smart och modig. Och populär. Fast i för sig är det inte särskilt bra i Artemis fall. Hon skulle inte direkt bli accepterad bland de populära bara för att hon mot all (och då menar hon vetklingen ALL) förmidan skulle bli tillsammans med Akiko. För dem skulle hon alltid vara ett freak, ett missfoster.

Sandara lyssnar på honom och nickar lite medan hon lutar huvudet mot kantväggen. Hon funderar lite och biter sig i underläppen.
"Jag antar att jag hejade på Irland" svarar hon och nickar. "Men jag menar, Viktor är fortfarande den bästa sökaren" fortsätter hon. Så konstigt, hon konverserar bättre med honom än vad hon gjort med någon ut av, vad de själva skulle kalla sig, hennes vänner. När hon tittar på hans ansikte förstår varför han är så populär, han är sjukt snygg, och han verkar snäll. Men hon undrar om han är sådär öppen som han var tidigare med alla.

Akiko skrattar och rycker på axlarna när han tittar på Artemis. Hennes leende är otroligt vackert, visst har de bara suttit i samma kupé med varandra de senaste två timmarna.. Men han har faktiskt aldrig känt det där lilla pirret i magen förr, och antagligen känner hon ingenting sånt.
"Det kan faktiskt jag inte svara på" säger han och flinar lite. "Jag har aldrig testat pumpapastejer" förklarar han, visst vågar han testa nya smaker ut av bertie botts bönor, men han har aldrig tagit sig i kragen och smakat på pumpapastejer. Just på grund ut av att det heter pumpapastejer.