Prs Wolf och Dragon Fantasy

Claurus skrattade glädjelöst åt kvinnan.
"Skicklighet och överlevnad? Vi är underhållning, inget mer. Jag är bara den där personen i en film som ingen gillar. Hah, jag är inte ens en person", sade han och betraktade flyktigt sina naglar.
"Men du har rätt i en sak. Antingen blir du ett offer i arenan eller så blir du en mördare. I mitt fall var jag det från början, men du fattar poängen." Han svepte långsamt med svansen över stengolvet och fortsatte fläkta sig med fjädern. Han hade aldrig reflekterat över döden. Han var för upptagen med att reflektera över födseln. Vem hans pappa var, varför hans mamma inte dödat honom på fläcken istället för att döma honom till det här olidliga livet. Eller varför han så desperat höll fast vid det, trots att det inte hade något värde. Det var alla frågor som han helst undvek, men som ändå alltid fann sig en väg in i hans tankar genom drömmar.

"Vi är underhållning, ja. De bryr sig inte om våra liv mer än en spelpjäs i ett spel. Men spelar man spelet rätt kan det även gå till ens egen fördel." Hon tog en av knivarna, lutade sig mot väggen och började peta bort smuts under naglarna med hjälp av kniven. Hon synade honom och log snett.
"Har du låtit någon gilla dig då? Det krävs list till det med." hon studerade det hon såg av honom och förstod att hon hade sitt utseende till sin fördel och på så vis kunde hon skaffa in extra pengar med.
"Gillar dem dig blir du fri, du får sponsorer och pengar." sa hon enkelt för egentligen gillade de inte hennes samhällsklass. Men hon hade gjort sig populär, spelat spelet skickligt och hon var duktig på arenan. Tillskillnad från honom var hon fri, men hon hade ändå ingen stans att ta vägen.
Hon hade sina fördelar men även han, han hade hittills klarat sig utmärkt och vunnit allt.
"Men som sagt, har du låtit någon gillat dig?" frågade hon nyfiket. Hon gissade att han inte hade det, inte sponsorer eller vänner för den delen heller.

"Ingen har gjort ett försök att gilla mig. Och jag klandrar dem inte. Jag klarar mig själv, behöver ingen. Vänner gör en svag", sade Claurus bistert och mindes en tjej på barnhemmet. Hon hade varit så desperat att göra alla tillfreds att hon själv hamnat i kläm. Han tänkte aldrig bli så korkad.
"Jag måste vara den första demonen du träffat. Vi är inte direkt älskvärda. Tro mig, jag har upplevt folks syn på oss." Han slutade fläkta sig och stoppade tillbaka fjädern i yukatans obi. Det satt lite löst, så yukatan var alltid en aning öppen och visade en del av hans bröst.
"Och du då Favorit, du verkar inte direkt ha några vänner heller", sade han med ett grin och nickade åt gruppen gladiatorer som trakasserat henne och som nu stod i ett hörn och blängde på dem.

Sidara la huvudet på sned och synade honom. Nej, hon kunde väl föreställa sig varför ingen ville gilla honom. Vad han sa så lät det inte som han försökt heller.
"Kanske ni inte är, men alla i en ras behöver inte vara lika." hon nickar mot gänget som nyss varit på henne. Nej, hon hade aldrig träffat en demon förut, inte varit i kontakt med dem i alla fall.
Hon höjde på ögonbrynen åt hans ordval, favorit? Knappast här tänkte hon och studerade dem.
"Vänner? Nej, det har jag inte precis. Det är ingen som precis vill det, och skaffa vänner här? Chansen att dö eller att den ska dö är ganska överhängande. Att förlora någon man håller kär? Nej, det vill jag inte." hennes tankar vandrade vidare till systern och hoppades att hon klarade sig. Hon skulle hem i gryningen då spelen var över och ta hand om henne.
"Mitt namn är inte favorit utan Sidara om du vill veta." ler hon snett. Gallret skiljde dem åt, det var kanske bra?
"Varför sitter du inne?" frågar hon, av vilken anledning hade han blivit dömd.

Claurus skrattade hest och knäppte händerna bakom huvudet.
"Exakt, det finns ingen anledning att skaffa vänner som man ska döda, eller hur? Och om du inte har märkt det, så kan jag inte direkt skaffa vänner utanför arenan." Favorit nämnde plötsligt att hennes namn var Sidara. Det var ett ovanligt namn, tänkte han och synade henne. Fast det passade henne.
"Okej, Sidara. Jag kan tyvärr inte säga mitt namn högt eftersom det skapar ett band mellan oss, men om du vill veta kan du kolla på listan över gladiatorer. Jag är längst ner", påpekade han. Även om Claurus var namnet han fötts med var det inte namnet han ägde som demon. Att avslöja sitt demonnamn var å andra sidan detsamma som att hänga ett rep om halsen och ge andra änden till bödeln. Känner man till en demons namn har man praktiskt taget kontroll över den. Claurus snodde runt när en lucka i hans cell öppnades och en skål gröt skickades in.
"Ursäkta mig", sade han och försvann från fönstret för att sedan dyka upp igen med skålen i händerna.

"Varför sitter du inne då? Eller kommer du att släppas?" frågar hon och höjer på ögonbrynen, vad var skillnaden att han sa det eller att hon läste det? Men vad visste hon om demoner och hon ville heller inte ha något band med honom vad det än innebar.
"Du borde inte ligga längst ner, du har klara dig utmärkt i alla spel." svarar hon. Men hon visste att det var en popularitetstävling med. Det handlade om att charma publiken, att ge dem vad de ville. Sidara hade lärt sig det spelet. Döda skickligt, men ge dem en show, göra det i kläder som avslöjade mer än vad det dolde. Ja, hon hade lärt sig, men visst hade en demon, en kriminell svårare för det. Att dela bädd med en del sponsorer som skänkte henne pengar eller något som systern skulle ha. Ja, sådant bekom henne inte längre, hon bara gjorde. Allt för systern och utan henne? Ja, utan henne var Sidara ingen.
"Får du mat?" sa Sidara en aningen förvånat, kanske längtande? Hon fick ingen mat, men å andra sidan bodde han där dygnet runt. Det fanns mat att köpa men det var priser hon inte kunde betala. Hemma gav hon det mesta till systern och inte kunde hon få mycket mat heller. Mat var dyrt liksom så mycket annat livsnödvändigt. Så att hon allt som oftast gick med en lätt gnagande hunger var något hon fick stå ut med.

Claurus ryckte på axlarna.
"Mord, stöld, misshandel, en massa saker egentligen", svarade han och lyfte skålen närmare sitt ansikte för att slicka i sig gröten. Skedar slösades inte bort på honom. Han noterade Sidaras hungrande blick och mindes att de vanliga gladiatorerna var tvungna att köpa sin föda och den var inte billig. Och eftersom hon knappast var rik fick hon nog inte mycket att äta.
"Ett mål mat om dagen, de vill väl inte att jag ska ha min fulla kraft på arenan, det skulle inte bli någon show", sade han slugt och kastade iväg den nu tomma skålen. Han slickade sig om munnen med sin spetsiga tunga och suckade. Om han haft styrkan hade showen blivit en massaker, det var också därför vakterna bränt in ett märke i hans skinn som sög ut stora delar av hans krafter och alltid lämnade honom en aning matt. Claurus gned armen där märket satt och inspekterade Sidara.
"Så du är bara en människa? Eller är du något mer?"

Sidara nickade, hon var inte förvånad egentligen. Mycket av det han gjort var lagligt här inne och sådana saker som hon själv gjort. Kom det till stöld hade hon också gjort det ibland, mat, men bara för överlevnad. Han hade säkert gjort mer vilket låg till hans natur.
Hon lyssnade med ett halvt öra på hans ord om maten, verkade ha uppmärksamheten på honom men hon höll dem på de andra. De hade närmat sig, inte hotfullt men de verkade ha något i åtanke. Sidara var alltid vaksam, men hon började aldrig bråk, det skulle stå henne dyrt då de andra hade rika familjer som skyddade dem. Med ett vrål kastade sig en av killarna över henne, ganska dumt med ett vrål, men ändå. Sidara for ner på golvet med en hård duns med hans tunga kropp över sig.
"Så vad håller lilla kärleksparet att snacka om, talar du med dina egna?" skrattar han hånfullt och hon känner hur en annan vrida kniven ur hennes hand då hon än höll i den.
"Var snäll nu, vi leker ju bara?" sa han ljuvt och skrattade då Sidara nästan fick av honom, snurra runt och hamna överst. Gänget stod runt dem men inte på ett övertygat sätt så vakterna skulle bli misstänksamma. Han svor till då Sidara skallade honom och svarade med att hålla för hennes mun och trycka ner hennes huvud mot det hårda stengolvet.
"Var tyst nu, jag har bara en hälsning till dig från Mary." han skrattar roat och det är hämnd i hans blick, Mary var flickan han höll ihop med och hon dödat i en strid. Han kör en kniv rakt i hennes högra axel, den går rakt igenom och han vrider om. Hennes skrik av smärta får gruppen att upplösas och vakter tillkomma. Han skulle på sin höjd portats från dagens spel, få betala pengar, men inget hans familj skulle klara honom från. Nej, spelet var inte rättvist och Sidara blev skadad i sin svärdsarm precis innan matchen. Hennes chanser försämrades avsevärt, hon biter ihop och drar ur kniven så blodet flödar. Vakterna drar undan killen och någon tillkallar en läkare.

Claurus betraktade scenen som utspelades med milt intresse. Han tog ingen notis om kärleks-kommentaren och fortsatte att lugnt iaktta bråket. Det var verkligen inte en rättvis kamp. De andra var större, starkare och fler än Sidara och de kunde praktiskt taget göra vad de ville utan att utstå större konsekvenser.
"Hedersamt, mycket hedersamt", sade han ironiskt och skakade på huvudet. Alla vakter bar hjälmar som skyddade deras ömtåliga sinnen från Claurus krafter, men gladiatorerna var lika lättåtkomliga som möss i en råttfälla. Claurus log grymt och plötsligt började killen som attackerat Sidara att skrika. Han stirrade på vakterna som om de var monster och slog vilt omkring sig. Vakterna gjorde sitt bästa för att hålla honom på plats, men var till sist tvungna att söva honom med en nål i nacken. Samtidigt som läkaren anlände öppnades dörren till Claurus cell och tre vakter stod bakom den. Två av dem riktade varsitt spjut mot honom medan den tredje höll fram ett par handklovar fästa vid en kedja. Det var alltså dags igen. Claurus sträckte lydigt fram händerna och kände järnets kalla yta krama om hans handleder innan han började ledas till arenan och dagens show.

"Inte förbannat, jävla, hedersamt alls." svor Sidara med sammanbitna tänder men med en glöd i ögonen som inte gick att missta. Den blicken sa bara hämnd. Att göra på ett sådant sätt var inte sportsligt och dessutom innan hennes match. Läkaren kom och knäböjde vid henne hon vägrade att ta smärtstillande då de skulle göra henne sämre på arenan. Han kunde dock lätta på smärtan på området även om han helst ville att hon skulle dra sig ur. Men hon kunde inte det, hennes heder, sponsorer ja allt hängde på att hon deltog och vann. De skulle hylla henne än mer om hon vann och nog fanns det de som tyckte hennes skada var orättvis. Hon ser hur demonen leds bort då läkaren börjar sy igen såret och binder om hårt med ett bandage för att hon skulle få stöd och kunna lyfta sitt svärd.
"Ta det lugnt nu." sa han endast då hon kommer på fötter något yr efter allt och förlusten av blod. Men hon går till där alla samlas för att höra regler och vad som skulle ske i dagens matcher, om det var enmansshow eller grupp.