"Narnia - Häxans Undergång" [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > "Narnia - Häxans Undergång" [PRS]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Nordanhym
Elev 
|
Macon knackade på dörren till Morinas hus, väntade på att hon skulle öppna. Efter ett tag började han fundera på om an hade knackat för tyst eller inte men i den stunden flög dörren upp.
"Macon, jag började undra när du skulle släpa dig hit." Sade Morina med ett hissande skratt. Macon suckade, "Tänkte bara se om du hittat på något nytt otyg." sade han och klev in samtidigt som Morina flyttade på sig från dörröppningen. Dörren stängde och de föll in i ett dunkelt mörker, det var otroligt bekvämt att befinna sig i tyckte Macon. Hans ögon slappnade av och han kunde se allting väldigt klart trots att nästintill inget ljus trängde in i det lilla skeva huset. "Te?" frågade Morina och valsade bort till spisen, Macon tog sin plats runt det lilla köksbordet av svart ek medan hon fyllde en kanna. "Jag är så uttråkad... Ända sedan det där patrasket blev ivägskickat utav Drottningen har jag inte haft något att göra. Hon bara går och väntar på att de sak komma tillbaka..." Macon stirrade surt ner på bordet medan han kramade handtaget på sin katana. Morina skrattade ljudligt, "Aww, saknar lilla Skuggan att döda och mörda och lemlästa små oskyldiga liv..." sade hon med tillgjord röst och ställde två koppar framför dem. Macon frustade lite och skrockade sedan. "Kanske det kanske... Göra något i alla fall... Hade gärna velat dra min kniv genom den där jävla hjorten som sprider rykten om att Aslan har setts vid sydvästra stranden. Sånt jävla skitsnack." Han tog en klunk ur teet som Morina hällde upp. "Men utan Drottningens tillgodogörande kan jag inte göra något... har skjutit harar senaste tiden och sålt till puben men det är då fan ingen match..." Morina slog sig ner på stolen mitt emot Macon och log ett djuriskt leende mot honom. Henens ögon var svarta, hennes hår svart som vingarna på en korp och hennes hals onaturligt lång medan hennes näsa var otroligt liten. Det var något med henne som Macon drogs till. Han visste inte om det var hennes utseende, hennes elaka sätt eller det mörker som alltid vilade kring henne men han visste att han ville spendera timmar med henne och skapa kaos. "Macon, vad tänker du på din lilla illvilling..." mumlade Morina förföriskt. Macon visste vad hon höll på med, han hade sett henne förleda hundratals andra män och mörka varelser. Det var hennes talang. Att få dem att göra som hon ville, det slutade alltid med att hon stal allt de hade innan hon slängde ut dem på gatan igen. "Ge mig inte den där blicken Morina, vi vet båda att jag skulle mörda dig innan du ens han räcka ut tungan..." Morina lutade sig tillbaka, putade ilsket med läpparna och la armarna i kors över hennes markanta byst. "Du är inge´rolig idag Macon, varför är du så jävla sur. Gå och mörda någon istället..." Morina fortsatte att prata i en tillgjord röst men nu mer som en sur tioåring. "Kanske borde mörda dig, då skulle jag inte behöva dricka det här vedervärdiga teet något mer... Va fan har du i det här?" Morina skrattade ännu en gång. "Lite allt möjligt, råttsvansar, ödleögon, brännässlor... Jag tycker det smakar fantastiskt." hon log hånande och klunkade ner sitt te. "Du är nog den mest vedervärdiga människa jag någonsin träffat, hur i hela nordens namn kan du tilltala mig ändå... Jäkla siren..." Morina fnissade och Macon skakade sitt huvud. "Har du hört något?" frågade Morina, hon var plötsligt försiktig och det fick Macon att vara på sin vakt. "Om?" Morina såg besvärad ut, MAcon var inte van vid den reaktionen. "Din syster, jag vet att det har gått lång tid men än-" Macon smällde koppen i bordet så hårt att den gick i bitar och teet rann ut över bordet samtidigt som han ställde sig upp och stolen föll i golvet. "Tack för teet." sade han mellan sammanbitna tänder. Ingen hade rätt att tala om hans syster. Ingen. Han lämnade Morinas hem och sökte sig mot de mörka skogarna någon kilometer från slottets mur. Där stannade han.  
1 jul, 2016 20:39 |
Borttagen
|
Vargarna pausade inte på hela vägen, annat än för att turvisas med vems rygg hon skulle sitta på. De var väldigt, väldigt uthålliga men det kanske inte riktigt var någon överraskning. Jadis pressade väl alla i sitt slott något enormt. Oreius var orolig för att hon skulle börja planera för något krig. Om Aslan verkligen var på väg tillbaka till Narnia skulle Den Vita Häxan säkert göra allt i sin makt för att röja undan kattdjuret ur sin väg. Vad som helst bara makten fortsatte höra till henne.
Några dagar senare.. Det enorma isslottet tornade upp sig framför Star och vargarna. När de kom nära ingången tilläts hon gå själv: men vargarna slöt sig om henne på varje sida för att försäkra sig om att hon inte skulle försöka sig på någonting dumt. Som till exempel fly därifrån. Jadis hade en imponerande samling av stenstatyer. Hon måste ha ett väldigt häftigt temperament eller så tyckte hon helt enkelt inte om någon. Förhoppningsvis hade hon inte i baktankarna att göra Star en del av hennes samling. Dörrarna gled igen bakom henne och Maugrim bad henne stanna någon meter före trappstegen. Trött lunkade han iväg mot ett annat rum medan de andra vänligt nog höll henne sällskap. Det dröjde inte många minuter förrän chefen av Den hemliga polisen dök upp tillsammans med Jadis själv. Den Vita Häxan satte sig ner i sin tronstol och fäste sin mörka, iskalla blick på Star. "Så snällt av dig att titta in. Jag skulle behöva din hjälp," sa hon. "Med all respekt, jag är inte dig lojal. Jag står dig inte i skuld och du har ingen använding av mig heller eftersom jag inte vet mer än du eller någon annan gör." Jadis verkade inte uppskatta svaret eftersom hon ilsket snurrade på sin stav och pekade den mot Star. "Så du säger att mina vargar har sprungit i onödan i åtta dagar? Skulle inte tro det. Jag misstar mig aldrig. Jag har hört information - från en mycket pålitlig källa, må jag tillägga - att det blommar i söder. Det betyder att Det Stora Lejonet är närmare än jag trodde och det kan jag tyvärr inte tillåta. Det här riket tillhör mig och ingen annan. Vad jag också förstått är att du sitter på en hög viktig information. Smartast för dig skulle ju vara att dela med dig av den informationen. Till mig." Den Vita Häxan talade långsamt, precis som om Star hade svårt att förstå. Då den rödhåriga flickan inte svarade eller ens såg på Hennes Majestät, frustade hon ilsket till. "Ginarrbrik! Var är du när jag behöver dig?" skrek hon ursinnigt och slog staven i golvet så det ekade i slottet. Star kunde inte hjälpa att rygga till medan vargarna satt helt oberörda som om ingenting hänt. En liten dvärg med röd luva kom springades och stannade vid Jadis. Han bugade sig och muttrade fram en ursäkt. Jadis böjde sig ner och viskade någonting i hans öra innan hon pekade mot Star med staven. "Vår gäst behöver ett rum," avslutade hon sedan högt och log ett uttryckslöst leende som kunde ge vem som helst kalla kårar. Dvärgen kom fram till Star, tog fram en dolk och tryckte spetsen mot hennes rygg. Han uppmanade henne att gå framåt. Nerför en trappa skulle hon gå och sedan vaggade en jätte fram. Han gruffade fram något obegripligt, öppnade en celldörr och praktiskt taget slängde in henne. Hon slog lätt huvudet i väggen och masserade den ömma punkten med en grimas. Jätten traskade med klumpiga steg fram till henne för att fästa en tung fotboja vid hennes ankel. När det jobbet var gjort lämnades hon ensam och förvirrad kvar. Hon fick i och för sig besök en stund senare. Det var Ginarrbrik som kom med ett glas vatten och ett mycket hårt bröd som hon inte ens brydde sig om att försöka gnaga på. Vattnet frös snabbt till is så det hade hon heller ingen nytta av. Med en djup suck lade hon sig ner på golvet och slöt ögonen i ett försök att somna. Någon annan sysselsättning hade hon inte direkt. 3 jul, 2016 18:30 |
|
Nordanhym
Elev
|
Nyheten hade spridit sig fort, vargarna hade återvänt med en fånge. En flicka. Macon hade hört det på villovägar via puben. ryktet gick att flickan tydligen skulle besitta information av ytterst vikt men att hon, då hon vägrade tala med Drottningen, hade blivit satt i en utav hålorna, fastkedjad. Ryktet hade fått Macon att fatta intresse, om det var sant så betydde det att det fanns chans till krigsförklaring mot de sydliga delarna av riket.
"...en liten jänta bara." sa en stor man vid ett runt bord. "Aslan väljer inte vettiga soldater." sade nästa man, "Min tanke precis..." sade en tredje, Macon lyssnade på samtalet. "Hon bryter snart ihop. Om inte fryser hon väl ihjäl." de tre männen skrattade ljudligt. Macon funderade, om det var sant att Drottningen hade en fånge, och om det var sant att hon hade värdefull information, och om det möjligtvis var så att hon kunde få vågen att tippa ville Macon se till att få vara nära. Han hade varit stilla för länge, allt hade varit tyst för länge, allt hade varit lugnt för länge. Hans blad längtade efter att få dra blod och hans insida längtade efter att få färdas mellan skuggorna igen med ett värdigt ändamål återigen. Med de tankarna bestämde han sig för att besöka slottet, tala med deras Drottning, försöka knäcka flickan om han kunde. Han lämnade puben och tog sig med kvicka steg till slottets port. Han stannade upp och såg på dörrvakterna. "Jag vill samtala med vår Härskarinna." sade han med isande röst, "Vänta här." sade den ena och avvek från sin post. Han kom kvickt tillbaka med en nick och Macon vandrade genom porten och bort till tronrummet där Jadis satt på sin tron och väntade. Macon knäböjde elegant, "Min drottning," sade han, "Macon, vad kan jag göra för dig?" Macon rätade sig, "Det handlar mer om vad jag kan göra för er," sade han och Jadis såg lite förvånad ut, "jag hörde ryktesvägen att ni tagit en fånge, med viktig information. Jag skulle vilja extrahera denna information från fången." sade han och väntad på den Vita Häxans svar. "Macon, alltid denna blodtörst, du inspirerar mig." sade hon och Macon böjde sitt huvud elegant i en tacksam gest. "Men, tyvärr faller inte denna uppgiften på dig. Om tre dagar, om hon inte vikt sig då, då får du din möjlighet att extrahera informationen åt mig." Jadis satte ner sin spira och Macon visste att det var slutet på diskussionen. Han bockade och på vägen ut möttes han utav Maugrim som flinade elakt. "Inte idag, Skuggan..." morrade han fram. Macon gav honom ett grymt leende, "Vakta din tunga, annars kanske du råkar missta den..." sade han och Maugrim slutade le, han började morra men Jadis som hade överhört samtalet tog till orda. "Maugrim, lägg svansen mellan bena och försvinn, du är ingen match för Macon, även om du skulle ah hela hemliga polisen bakom dig...." Jadis flinade elakt och nöjsamt medan Macon böjde sitt huvud ännu en gång och Maugrim lämnade salen. Macon vandrade ut ur slottet. Hans fötter förde honom mot hans föräldrars hus så han lät dem bära honom. "Tre dagar..." muttrade han och hans andetag blev vitt i kylan. Spoiler: Tryck här för att visa!
3 jul, 2016 19:24 |
|
Borttagen
|
Star la armarna om sig själv och såg sig omkring i cellen. Hon frös något förskräckligt, men naturligtvis tog ingen hänsyn till det. Tvärtom hade hon överhört Jadis att kylan kunde användas för att knäcka henne. Att den elaka kvinnan inte kunde få in i huvudet att Star inte satt på någon viktig information om Aslan. Hur skulle hon det kunna göra när hon aldrig träffat honom? Hon fick regelbundet besök av drottningen. Kom hon inte ensam hade hon Maugrim eller Ginarrbrik med sig. Den Vita Häxan var fast besluten om att få information ur den rödhåriga flickan och var villig att använda sig av alla möjliga metoder. Hon skrek, hon fräste, hon lät Maugrim riva Stellas armar tills några droppar blod träffade golvet. Jadis ruskade om flickan, skrek lite till, försökte vara vänlig och lovade saker som inte ens en enfaldig skulle tro på och slog till och med till henne med staven några gånger. Men Star vägrade ge vika, trots blåmärken och sår vid mungipan. Maugrim satte sig ner. "Min drottning, jag råder er att överlåta uppdraget till Skuggan. Han om någon kommer få informationen ur henne, han knäcker henne på någon minut." Han skrattade elakt till åt bara tanken. Skuggan? Star hade inte ork att rynka på pannan eller visa någon reaktion alls. Hon tänkte desto mera. På namnet att döma var denne Skugga säkert en otrevlig person med lika förfärliga metoder han eller hon tänkte använda sig av. Ge vika tänkte hon inte göra. Hon måste hålla modet uppe, vara stark och modig. För sin familjs skull. För Aslans skull. Jadis såg inte alltför belåten över att inte själv ha lyckats.
"Du är för envis för ditt eget bästa, dumma jänta. Som man bäddar får man ligga." Hon vände omedelbart på klacken och svassade därifrån med Maugrim hack i häl. Jadis stannade till för att prata med jätten som dagarna i ända spenderade genom att vagga fram och tillbaka mellan cellerna för att se till att fångarna inte höll på med något förbjudet. Som om någon ens skulle tänka tanken. "Ta mig till henne." Det var en order. Vakten stängde dörren till hennes cell med en smäll och fortsatte med sitt gruffande som han knappast själv heller förstod innan han började gå mot de djupare delarna av fängelsehålan. Star hade haft sällskap av en något yngre tjej. En väldigt vacker men sorglig figur. Hon hade svart, lockigt hår och trötta, uttryckslösa ögon i färgen silver. De hann aldrig utbyta några ord eftersom Jadis förflyttade tjejen till en cell långt ifrån Star. Hon kunde dock höra svaga kvidanden då och då, vilket väckte starkt medlidande hos henne. Det var inte bara hon som hade det dåligt. En kort stund senare var Jadis tillbaka med Maugrim och vakten i spetsen. "Nu kan hon inte föra något oväsen längre. Se ändå till att Skuggan inte går längre in, jag kan inte riskera att han hittar henne," förklarade hon för vakten innan hon gick uppför trapporna. Star följde henne med blicken. Vad hade hon gjort åt den svarthåriga flickan? Hon var väl ändå inte död? Och vad hade Skuggan med henne att göra? Så många frågor som hon förmodligen aldrig skulle få svar på. Det angick henne förstås inte heller men hon kunde inte rå för sin nyfikenhet. 3 jul, 2016 20:52 |
|
Nordanhym
Elev
|
Macon hade blivit kallad, det hade gått tre dagar och han kände en våg utav förväntan kräla genom honom. Han skulle nu äntligen få göra något åt tristessen som hade svävat över honom under en lång tid. Han funderade, på vägen mot slottet, på vilken teknik som skulle lämpa sig bäst för att kunna knäcka den omtalade flickan som han på villovägar hade hört kallas Rödtotten. Han antog att det inte var hennes namn men det var lättare att tänka "Rödtotten" än "den där flickan i fängelsehålan som har information" så i hans tankar kallades hon Rödtotten.
"Snart..." muttrade han för sig själv och vandrade in genom de öppna slottsdörrarna. Han var inte i någon brådska alls, han ville låta spänningen byggas upp inom honom. Det var alltid något visst med känslan han hade innan händelserna som den som inom snar framtid skulle blomma ut framför honom. Han befann sig framför tronen och gick ner på ett knä framför Jadis, den Vita Häxan. "Min drottning," sade han i stilla ton, "ni sökte mig." fortsatte han. "Res dig, Macon." sade Jadis och log mot honom då han gjorde som hon befallde honom. "Jag håller mina löften, tre dagar har passerat och jag är otålig...!" Hennes röst var hård och man hörde ilskan som ringade klart i den. Macon nickade kort medan han hade handen på skaftet till hans katana. Så som han nästan alltid hade sin hand, ren krigsvana. "hon befinner sig i tredje cellen på höger sida utav gången... Gå." Jadis pekade med sin stav mot den gömda dörren i bakgrunden. "Som ni önskar, min drottning." sade Macon och vände i en enda mjuk rörelse som var alldeles ljudlös. Hans långa svarta hår svajade lätt då han vandrade ut ur tronsalen och in i fängelsehålan, men innan han stängde dörren talade Jadis, "Och Macon," sade hon med ringande ton, "håll dig till den designerade fängelsehålan. Vandra inte iväg någon annanstans. Vakter befinner sig där nere och har order att använda dödligt våld oavsett vem som försöker ta sig förbi utan mitt sällskap eller mina order om att göra så." "Som ni önskar," sade han som svar innan dörren gick igen bakom honom. Det var till och med kallare i fängelsehålan. Hur det kunde vara möjligt visste inte Macon, men hans andedräkt var klar-vit då han andades ut och han kunde känna hur kylan bet honom i kinderna lite lätt. Det störde honom inte, men hur någon kunde överleva en längre tid i den kylan som inte var van vid det gick över hans förstånd. Han sträckte ut handen när han passerade nyckelväggen och tog nyckeln till cell 3H där Rödtotten skulle befinna sig enligt Jadis. Han tog sin tid, han lät sina steg höras ljudligt, han tryckte ner fötterna med ovanligt våld så det lät som en vanlig människa gick på det skimrande golvet. 3H stod plötsligt ovanför dörren bredvid honom, han hade vandrat en liten bit men han antog att det kändes längre än va det var eftersom han hade ansträngt sig att gå som en vanlig människa, även om han inte var en sådan varelse. Han tittade på dörren, placerade nyckeln i det frost belagda hålet och vred om. innan dörren öppnades andades han in och förberedde sig på att se flickan och genast bestämma sig för vilken metod han skulle bruka på henne. Dörren gled upp och där satt flickan, fastkedjade till väggen med bojan runt hennes fotled. Maten och drickan var frusen, allt var gjort utav is förutom just kedjan och pålen som höll den fast i väggen. Han fäste sina silvriga ögon på henne. Spoiler: Tryck här för att visa!
8 jul, 2016 18:34
Detta inlägg ändrades senast 2016-08-30 kl. 16:19
|
|
Borttagen
|
Star sneglade ner på sina fingrar. De var alldeles stela av kylan och hon kunde knapt röra på dem. Samma sak med tårna. Hela hennes kropp darrade av utmattning trots att hon inte varit fysiskt aktiv. Hon hade bara suttit där på samma ställe, medan hon gång på gång tagit emot slag i tappra försök om att få henne att avslöja den information hon inte bar på. Hon försökte sätta sig rakt ut men gnällde tyst till över smärtan. Trots att hon gjort ett löfte till sig själv om att vara stark var hon tvungen att bryta det. Hon var inte för stunden stark nog att klara av att sitta rakt upp. Vända på huvudet var nästan lika omöjligt. Det krävdes många försök och hon kände sig oerhört stolt när hon äntligen klarade av det. Hon kunde spegla sig själv i väggarna av is. Läpparna var torra och spruckna, pryddes av ett färskt sår från häxans stav. På högra kinden skymtade hon något lilablå-aktigt som hon antog var ett blåmärke. Ögonen var trötta men hade ändå en glimt av målmedvetenhet, hon tänkte överleva det här.
Dörren låstes plötsligt upp, hon fick visst besök igen. Personen som kom in sa ingenting konstigt nog. Hon ville inte ens se på filuren i fråga men nyfikenheten tog över. Långsamt vände hon på huvudet igen för att kunna rikta blicken mot dörren. Där stod en lång man som påminde oerhört mycket om den där flickan hon hastigt och lustigt delat cell med. Han hade samma svarta hår och samma silverfärgade ögon. Eller var det där flickan från tidigare? Star var osäker, det kanske bara var hennes hjärna som spelade henne ett trick. Hon hade svårt att urskilja verklighet från hallucination. Med darrande hand sträckte hon ut handen mot sin mugg. Halsen var torr och hela kroppen skrek efter vatten. Men det hade redan frusit till is. Hon försökte böja på fingrarna för att knacka på isen men lyckades inte ens med det. Skulle de hålla henne inlåst här länge till vore det önskvärt att hon fick i sig näring. Fortsatte de i den här stilen skulle hon tyna bort innan de visste ordet av. Och vem skulle då ge dem den där informationen de ville ha? Spoiler: Tryck här för att visa! 15 jul, 2016 15:13 |
|
Nordanhym
Elev
|
Macon sneglade på den blåslagna flickan, hon försökte göra något med koppen framför sig men han kunde inte lista ut vad det var. Han stod alldeles stilla, tittade på henne. Något över henne skrek men han kunde inte gissa vad det skrek om och en annan del tycktes alldeles stillsam och, där fanns något, nästan en sorts medvetenhet utav något slag. Men hur Macon än stirrade på henne kunde han inte lista ut det ena eller det andra. Det var oerhört frustrerande för honom. Flickan framför honom var inte alls vad Macon hade förväntat sig. Han mindes henne kort från den där dagen vid södra gränsen men, såhär hade hon inte sett ut vid det tillfället.
Han tog två steg framåt i lugn takt för att undvika att skrämma flickan. Medan han hukade sig vilade han armarna mot sina knän och tittade ännu en gång på henne. Han hade förberett flera olika taktiker men redan nu visste han att ingen utav dessa skulle kunna brukas på varelsen framför honom. Han skulle bli tvungen att improvisera för första gången på en gravt utsträckt tidsperiod. Hur ska jag börja, tänkte han men eftersom att han nu inte längre hade någon specifik strategi bestämde han sig enbart för att försöka få flickan att tala med honom. Om vad som helst. Macon strök bort en slinga utav sitt svarta hår och såg med mjukare blick, hoppades han, på flickan. "Är du törstig?" frågade han och gav ett mäktigt försök till att hålla rösten så mjuk och samtidigt hörbar som han bara kunde.
17 jul, 2016 18:38 |
|
Borttagen
|
Törstig. Han undrade om hon var törstig. Hennes undermedvetna skrek om att det bara var ett trick, att han inte egentligen brydde sig om ifall hon var törstig eller inte. För varför skulle han? Han tillhörde helt klart den Vita Häxans armé, varför annars skulle han ha tillgång att gå runt i slottet och till på köpet besöka henne? Hennes hjärna försökte överrösta hennes undermedvetna genom att svara ja på hans fråga. Vad var det värsta som kunde hända? Han kanske brydde sig trots allt. Nej, vem försökte hon lura? De brydde sig väl bara om sig själva och på sin höjd kanske om Jadis också. Men medkänsla med sina fiender? Skulle inte tro det. Han kanske bara försökte lura henne med den mjuka rösten han använde sig av. Få henne att tro att han var någon hon kunde lita på. Det här var väl något Jadis planerat - att få henne att öppna sig genom "vänlighet". Men en stor del av henne ville ändå ge honom en chans. Om det berodde för att hennes mamma lärt henne att alltid ge folk en chans eller om det var för att han liknade till den där tjejen från tidigare visste hon inte. Han kanske ville hjälpa henne. Han kanske inte var lika ond som den Vita Häxan trots att han stod på hennes sida.
Star särade försiktigt på sina torra läppar och försökte få fram ett enkelt 'ja' men då hon inte fått i sig vatten på några dagar, var halsen för torr för henne att kraxa fram något ord. Han fick nöja sig med en nickning. 17 jul, 2016 20:12 |
|
Nordanhym
Elev
|
Macon lät flickan framför sig ta den tid hon behövde till att komma fram till svaret på hans fråga. Han jäktade inte. Då hon försökte tala men nöjde sig med en nickning nickade han tillbaka mot henne och drog fram pluntan han hade innanför rocken. Han sträckte flaskan mot flickan,
"Det är vatten med vit fläder..." sade han och tittade på henne. Han visste inte om flickans kulle våga dricka något som han gav henne men om han skulle ha en chans att få ut något från henne så skulle han behöva dela med sig utav drycken som han annars var sparsam med då den väldigt speciella fläderblomman, som var vit, endast gick att finna i de höga skogarna på den södra sidan. En plats han inte var välkommen, ens i fredliga syften och han fick sällan tillstånd utav Jadis att vandra åt det hållet. Men trots att drycken var honom kär så höll han flaskan stadigt mot flickan och väntade in hennes svar på frågan medan han själv förblev still i sin hukade position.
17 jul, 2016 22:37 |
|
Borttagen
|
Hon gav honom ännu en misstänksam blick då han tog fram en plunta. Hon hade faktiskt inte haft alltför höga förhoppningar om att han skulle erbjuda henne något att dricka. Hennes undermedvetna gjorde sitt bästa i att försöka skrämma upp henne genom att påpeka att det kunde vara gift i drycken eller någon drog. Den Vita Häxan hade ju använt sig av alla möjliga metoder hittills - det här kanske var hennes nya knep? Hennes hjärna sopade in de tveksamma tankarna i en mörk vrå och stängde dörren efter. Och så sträckte hon darrande ut sin hand mot flaskan. Hennes kalla fingrar snuddade lätt vid hans, men hon kunde inte känna någon värme. Hade alla på slottet lika kallt som hon eller var hon bara för frusen för att känna andras värme? Hon drack långsamt några klunkar innan hon återlämnade flaskan. Hon vågade inte dricka alltför mycket. Star satt tyst en stund, kände hur kroppen slappnade av lite över att ha fått i sig lite vätska trots att den i själva verket var långt ifrån nöjd och krävde mer. "Tack," lyckades hon tillslut få ur sig. Hon var honom väldigt tacksam - han hade visat henne en vänlig gest, något hon inte fått se eller uppleva på flera dagar.
17 jul, 2016 22:45 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen