PRS Mash-Up

Rebecca

Rebecca fick smset på lektionen efter idrotten, so:n. Det var också deras sista lektion för dagen. Hon läste det med ett litet leende på läpparna, hon visste väl att det var något skumt med den snabba mobilstölden. Hon kollade uop numret på eniro, och namnet sade henne inte ett dyft. Diskret skrev hon ett meddelande tillbaka till samma nummer.

Jag kommer att vara där. Jag bits bara ibland.

Till slut gav läraren dem tillåtelse att gå, och Rebecca och Scarlett var två av de första ut. Scarlett skulle iväg på träning direkt, och skyndade till bussen. Rebecca gick åt andra hållet, mot stadsbiblioteket, nu försjunken i tankar kring dagen. Ganska normal dag egentligen, om man bortser från mobilstölden och den där konstiga mannen i gladiatorkläder som kommit in på deras idrottslektion.
När man gick kändes vägen så mycket längre. Hon ville bara translokera sig dit, men hon hade aldrig translokerat hela sig själv särdeles långt förut och ville inte skrämma någon stackars människa som råkade se det. Så hon kämpade vidare tills hon äntligen står utanför bibliotekets dörrar.

Inger

Inger sitter ganska lugnt och läser en bok i hörnet längst in i biblioteket. Hon har en vaksam blick på klockan och denna vaksamhet gör det svårt att sjunka in i kärleksberättelsen hon bestämt sig för att läsa. Inger finner det svårt att sjunka in i någon kärleksberättelse överhuvudtaget. Hon känner sig för bitter för det. Det är ingen idé. När huvudet dessutom surrar med otänkta tankar (som hon kallar dem), då är det svårt att koncentrera sig.
En till blick på den sega, sega klockan som hänger på väggen till vänster och hon inser att hon måste sluta läsa. Rebecca kanske till och med står och väntar.
Inger reser på sig med en suck och lägger ifrån sig boken, inget bokmärke eller någonting. Hon har redan memorerat vilken sida hon är på - sidan 236. Hur många böcker Inger än läser på samma gång, minns hon alltid sidan.
Hon ger en snabb vinkning till bibliotekarien som sorterar böcker vid utlåningskassan, ser lite glad och snäll ut och stiger sedan ut i kylan. Rebecca står där, lutad mot tegelstensväggen (den enda väggen på framsidan som inte är täckt av glas) och leker med mobilen.
Inger sänker axlarna.
"Ska vi gå en sväng?" undrar hon och ser uttryckslöst på Rebecca. Åh, vad Inger hatar att umgås med andra människor.

Rebecca ser på henne, granskar henne uppifrån och ner. Inger hette hon tydligen, enligt hitta.se. Helt ärligt såg hon ganska normal ut, och såg inte ut att utgöra något större hot. Men utseendet var bara ett skal - det var vad som fanns däri som spelade roll. Hon nickar i alla fall åt Inger, och slutar luta sig mot väggen och börjar promenera ner emot Strömsdalen. Hon undrade vad som pågick inuti Ingers hjärna - Vem var hon? Varför hade hon kallat dit henne, vad ville hon? Hon frestades för en kort sekund att bokstavligt talat ta reda på vad som pågick inne i Ingers huvud, men slog snabbt bort tanken. Hon var inte i alla lägen lik sin far - den största skillnaden var att hon hade moral och känslor. Okej, att hon var tjej och han kille var kanske egentligen störst, men ni förstår grejen. Istället frågade hon henne rätt ut.
"Varför tog du hit mig?"

Inger

Inger vet vem Rebecca är. Hon vet att hon med största sannolikhet tar sig friheten att läsa Ingers tankar och minnen. Det är sjukt obehagligt att ens tänka på och det är just det som är grejen - bara att tänka blir helt plötsligt jobbigt i Rebeccas sällskap.
Det känns tyst, men det är inte tyst. Inger är hypermedveten om det brus som hennes egna ångestfyllda tankar gör i bakhuvudet, knastrandet under hennes och Rebeccas fotsulor, ljudet av bilen som åker förbi dem med Strömstads hamn som största sannolika slutdestination.
Rebecca ser ut att ha all tid i världen, Inger ser ut att ha bråttom till närmaste sten. Hon skulle helst av allt vilja gömma sig under närmaste sten, för att vara ärlig.
Ja, med Ingers flackande blick ser det nästan ut som att det är en sten hon letar efter.
Rebecca bryter tystnaden mellan de två.
Inger vet att hon måste samla tankarna.
"Jag vet vem du är," börjar hon och Rebecca stelnar till.

Rebecca


Rebecca stelnar till. Hur mycket vet hon? Vet hon om vem hon är som människa eller så mycket som vem hon är som halvgud? Hon bestämmer sig för att fråga rätt ut.
"Hur mycket vet du?" frågar hon med en underton av att du-är-ute-på-farlig-mark. Hon hade visserligen känslor, men det betydde inte att hon inte var vaksam mot typer som snor ens mobil, lämnar tillbaka den, skickar sms om möten och som säger "jag vet vem du är". Inte alls konstigt.
Men som sagt, hon drog sig inte heller för att göra det som måstes. Hon hade trots allt blivit tränad i Asgård, och det var inte bara fysisk träning utan också psykisk.

(När ska vi börja med Torleif, Lok-Lopt och gänget på Torskholmen?)

(Nu! )

Leif

Kunderna som steg in på Torskholmens fiskemottagning var ett äldre par, gubben med kutrygg och en kal, fläckig hjässa och tanten med krulligt, vitt (nästan så vitt att det lyste lila) hår.
Leif tittade omedelbart upp och mötte dem med ett leende bakom disken med fisk, men inombords grimaserade hon och längtade tills arbetsdagen var slut. Även om hennes leende inte riktigt nådde ögonen, var det ingen som någonsin såg två gånger på henne när hon med ett glatt hej sköt undan det hon höll på. En tjej med smilgropar kunde väl omöjligt spricka upp i ett leende utan att det såg falskt ut?
Visst värkte hennes fötter och visst var hon kall och frusen (att göra filéer av fisk var ingen mysig och värmande uppgift och det var isande kallt innanför fiskemottagningens väggar), men det var inget hon visade.
Tanten och gubben gick tillsammans på stela ben och tittade på den fisk hon hade framför sig i disken. Tanten fingrade på sin röda, lilla handväska med beniga fingrar.
Leif motstod frestelsen att studera sina egna naglar. De var till stor del nerbitna och nagellacken, en gräslig lila färg, skrapades tålmodigt av när det fanns tillfälle för det.
"Vi har färska räkor för ett schysst pris om det skulle vara av intresse," pep Leif tillslut in och ställde sig lätt på tå.
Gubben tittade upp och sprack upp i ett tandlöst flinande. Leif drog på smilbanden tillbaka.


Per-Arne

Han satt för tillfället i lärarrummet och tuggade på tuggummi med uttråkad min, när han fick ett samtal av Andrew på mobilen. Ingen annan lärare gav honom en blick när han reste sig från sitt förvånansvärt stökiga skrivbord och försvann ut genom glasdörren med de många affischerna och informationslapparna på.
"Andrew," sa Per-Arne med en så kontrollerad röst som han kunde.
Han motstod frestelsen att göra en volt över trappräcket och satsade på trappan istället. Hela gymnasieskolan ekade tomt nu när alla fnittrande, målmedvetna elever försvunnit för dagen. Det var tomt, Per-Arnes fotsteg ekade vasst, men ljuset var på något vis ändå varmare och mjukare när elevernas hårda skämt och skratt inte fyllde korridorerna.


Inger

"Okej, såhär är det," börjar Inger och stannar utanför Södertulls risiga, smutsvita byggnad, där hon tidigare idag träffade på Göran.
Hon har inte längre blicken på Rebecca, men på den spruckna asfalten och grästuvorna som kämpar för att överleva mellan gatustenarna. Hon fokuserar på sina slitna skor som inte ens går att dra upp dragkedjan på och hälen som håller på att lossna på högerfoten.
Samtidigt är hon nästan pinsamt medveten om att Rebecca är väldigt, väldigt kall och oberäknelig för stunden.
Inger börjar om.
"Såhär är det, att snoka är liksom min grej. Hört om superhjältarna som dyker upp då och då här i staden? Den där oduglige killen och hans oerhört begåvade partner som råkar se ut som jag?" Inger väntar inte ens på svar. Hon har fortfarande inte tittat upp, inte ens sett in i Rebeccas ögon.
"Vi kan prata om det där dåliga namnet som Strömstads tidning kom på åt mig någon annan gång, men det är hur som helst jag som är Stormvinden."
Inger skrattar tyst åt det.
"Läst tidningen någon gång?" Ingers öron lyser rött mot hennes blonda hår när hon tillslut släpper grästuvorna med blicken och sneglar på Rebecca. Hjärtat dunkar jättehårt i hennes bröst, som om det inte vill vara där och försöker slå sig genom bröstbenet på henne. Inger är så sjukt nervös och hon förstår inte varför. Förstår inte alls varför hon bryr sig.


Tor

Leverans av torsk till Laholmen? Avklarat. Med ett avslappnat leende slår han igen bildörren på den lilla lastbilen och backar ut ur parkeringsfältet.
Han sätter på radion, bläddrar förbi alla svenska radiokanaler och stannar med ett nöjt leende så fort han hör norsk reklam för kaffe. Norska radiokanaler har den dummaste reklamen, men den bästa musiken.
Tor skänker inte Leif eller Poseidon någon tanke överhuvudtaget. Hans blonda ögonbryn rör sig i takt till en låt av Michael Jackson i total livsglädje över att det är en härlig, skön dag med friska vindar och en arbetsdag som snart är slut.

Rebecca

Rebecca log litet åt namnet. Jo, visst hade hon läst det i tidningarna.
"Jag har läst - och hört - om er. Men vad vill ni mig?" hon var fortfarande på sin vakt, men slappnade inte av än. Den här tjejen verkade väldigt normal, och nervös. Rebecca gick med blicken stadigt framför sig eller på Inger och med rak rygg. Om det var något Loke lärt henne, så var det att aldrig visa känslor öppet i sådana här lägen, utan alltid verka självsäker. Hon skulle förresten bli sen till Asgård, kom hon att tänka på. Men de får stå ut, jag har då väntat många gånger på dem, tänkte hon för sig själv med ett litet leende. Undrar förresten om han ens tänker dyka upp idag.


Loke

Loke promenerade nedför bryggan på torskholmen, nyligen inkommen via en av fiskebåtarna som nyss lagt till. Försjunken i tankar funderade han på mannen under bryggan. Direkt Loke kommit in i hamnen hade han känt av medvetandet av en kraftfull gud under bryggan - ett grekiskt medvetande. Han visste inte vem det var, men det bådade inte gott. Men så fort han klivit på bryggan kände han också av ett väldigt välbekant sinne och en välbekant lastbil, och ett brett flin bredde ut sig i hans ansikte.

Inger

Hon harklar sig och ser sig vaksamt omkring. Vanligtvis är det ganska många ungdomar som rör sig i området kring skolan, biblioteket och Södertulls. Idag verkar det tomt, ingen som köper glass eller står och jämför mopeder precis utanför den risiga dörren till kiosken.
"Vi behöver dig," säger hon utan någon tvekan i rösten eller flackande blick. "Vi behöver dig, jag och Lucass."
"Lucass?"
"Energibollen med seriösa problem."
Inger kan inte avgöra om Rebecca ser förvånad ut på riktigt eller om hon bara låtsas. Det skulle lika gärna kunna vara så att hon vet allt om superhjältarna som jämt ställer till det för de där rebellerna som håller till i skuggan av staden. Även om Inger vet ganska mycket om Rebecca - var hon försvinner efter skolan till exempel - vet hon inte allt. Inger älskar att snoka i information hon inte egentligen ska ha tillgång till, i andras liv och hemligheter. Med tiden har hon blivit ganska bra och tillräckligt erfaren för att kunna urskilja felaktig och opålitlig information från sådan information som är värdefull för henne.
Dessutom, måste hon påminna sig själv, är det inte alltid den informationen hon finner bra som intresserar Andrew. Andrew, ledaren för hela skuggsystemet och rebellerna som gömmer sig i mörkret av staden. Det är tur att Inger alltid varit bra på kurragömma och otur för Andrew att hon både är emot honom och med honom i den maktlösa plan som han försöker genomdriva.
Inger har alltid haft svårt för att välja sida. Hon undrar hur mycket han vet.
Och nej, tänker hon irriterat, jag fjäskar inte alls för honom.
"Vill du vara med?" undrar hon slutligen. "Jag vet vem du är, var du tar vägen efter skolan och vad du åt till frukost idag. Inga fler dumma frågor. Jag tycker om att snoka i andra människors saker och tänker fortsätta göra det."
Inger drar på smilbanden, men kan inte hålla sig och spricker upp i ett stort, stort leende.
"Det hade underlättat om du bara följde med ner till Strömsvattnet så möter Lucass oss där."


Lucass

De sa ett klockslag och Inger är sen. Inger är nästan aldrig sen.
Hon var helt seriös när hon sa att hon skulle vara i tid via messenger på facebook och ändå sitter Lucass här i ensamhet och manipulerar ett stycke ogräs utanför dörren till källaren.
Inger är inte i tid.
Lucass kommer aldrig förlåta henne och aldrig någonsin släppa det. Inger som alltid är så överlägsen och bra på både fysik och engelska (och alla andra ämnen som Lucass har svårt för) är sen.
Lucass mördar ogräset, drar ut all dess energi med ett en liten kraftansträngning.
Inger, som till och med sa att hon tänkte kidnappa Rebecca om hon inte ville följa med. Så noga var hon med det där att passa klockan. Här sitter Lucass ändå och stirrar på den forsande, bruna ström som är Strömsvattnet i all dess härlighet, mördar ogräs och lyssnar på bilarna som tar sig runt i staden med nerrullade fönsterrutor.
Lucass bubblande irritation bara växer när Tor far förbi i sin lilla lastbil med nervevade fönsterrutor och Whitney Houston på full volym.
Ännu mer irriterad blir han när han inser att han inte ens har tillräckligt med mynt för att snabbt försvinna in på Konsum och köpa en piggelin - och Lucass behöver den där extra energin. Han är utmattad och ganska trött på att vänta.
Han kollar mobilen. Han mördar lite ogräs och väcker liv i det igen, drar av sig huvtröjan och ångrar sig igen för att vinden på något vis ändå irriterar honom mer än värmen, kollar instagram en sväng och stirrar sedan ner på ett gäng svanar som inte verkar kunna bestämma sig för om de ska hit eller dit.
Inger är sen.
Lucass kan inte låta bli att fundera på om Inger menade allvar när hon sa att hon tänkte kidnappa Rebecca. Man vet aldrig med Inger.
Hur som helst är hon ändå sen.


Göran

Han vinkar slappt med handen åt kompisarna, killar i trasiga jeans och märkeströjor som med skratt och högljudda röster stiger in i en väntande, blå buss. Busschauffören ger dem blickar som kan mörda, men sådan bryr sig inte ett gäng självsäkra nior om.
Göran är nästan glad att han inte åker buss idag. Han ska till stallet och ridstövlarna, ihop med den där nya hjälmen som hans mamma köpte häromdagen, ligger i sportväskan. Ingen vet om att han ofta drar till stallet efter skolan. Ingen vet ens om att han äger en häst överhuvudtaget - och inte vilken häst som helst, utan Askan, ett skimmelsto med ett snällt sinne och kloka, bruna ögon.
Så fort Göran får sätta foten i stallet och hästarna välkomnar honom med frust och tuggande käkar, rinner liksom allting av honom. Allt det som han låtsas att han är bara för att få vara med i gänget finns liksom inte mer. Göran skiter fullständigt i fotboll och allt det där som hör med resten av killarna som han umgås med. Ja, de där killarna som precis steg på bussen med högljudda rop och mobilerna i högsta hugg. De som inte ens vinkade tillbaka när Göran höjde handen och vände sig om för att traska hela (långa) vägen till Strömstads ridklubb där Askan står för tillfället.
Han väntar sig inte att få se Inger och en annan, helt klart äldre tjej nere vid Södertulls. Inger har han ju redan sett idag, på lunchrasten. Hon skyndade iväg som om Göran och hans gäng vore de sista hon ville träffa för tillfället.
De står alldeles ensamma och Göran kan inte se deras ansikten, bara Ingers blonda hår som trasslar till sig i vinden och den där andra tjejen som verkar slitas mellan att stå kvar eller dra.
Göran spänner axlarna och saktar ner stegen, väskan dunkandes mot högerbenet.

(Skriver om Tor och Leif lite senare, nu när Poseidon och Loke också vävts in i vårt (om jag får säga det själv) fantastiskt spännande rollspel)...

Andrew

Andrew sitter inne på ett utav Rebellernas kontor - en av lägenheterna ovanpå bokhandeln. Det var både förråd och kontor, ett av många i Strömstad. Och hela lägenheten luktade fisk. Där fanns nämligen en hel del insmugglade vapen - och enklaste vägen att smuggla in vapen i Strömstad var att gömma dem bland fisken i de ständigt inkommande fiskebåtarna. Så nu luktade kontoret fisk. Yeay.
Där satt nu Andrew och läste rapporter, insamlade av stadens tiggare och bovar. Alla varierande intressanta. Just nu läste han om vad en partiledare ätit till frukost. Ytterst intressant. Till och med rapporterna luktade fisk.
Andrew ryckte till när hans telefon började ringa, och introt till Lord of the Rings började spela. Han suckade när han såg Per-Arnes namn på samsungens display. Visserligen var han en bra spion, men vad kan man säga.. Ibland var han lite överdramatisk. Litet. Ibland.
Han svarade.
"Andrew?" hördes en röst.
"Ja?"

Rebecca

Rebecca granskade henne igen. Det skadade väl inte att följa med..
"Jag följer med dit, men jag lovar inget. Varför behöver ni min hjälp? Och om ni är superhjältar, vad har då du för krafter?" frågade hon. Massvis av frågor bubblade inom henne, men hon stängde ute dem. Hon motstod även lusten att bryta sig in i hennes sinne - Rebecca ansåg det respektlöst, och endast som sista utväg. Hon lade snabbt ihop två och två. Den där Lucass borde vara den som snodde hennes mobil, i så fall. Energibollen? Hon såg honom inte ta den? Antagligen nåt liknande Quicksilvers krafter, gissade hon. De fortsatte att gå, mot konsum. Rebecca tittade upp när en lastbil med dånande Whitney Houston-musik brötade förbi, och ryckte till när hon för ett ögonblick tyckte sig känna igen föraren. Hon skrattade litet åt sig själv. Klart det inte var han. För vad skulle hennes farbror göra i Strömstad?

(Var det inte Andrew som ringde Per-Arne? Don't worry about Tor och Loke, tiden verkar rinna olika runt omkring i staden. Loke stiger i hamn samtidigt Tor är på två olika ställen, men så är det bara med Strömstad och dess mystiska lagar) ;D

Per-Arne

"Det verkar som att våra misstankar angående en källare under gymnasiet stämmer." Per-Arne kände sig oerhört nöjd när han fick ur sig den meningen.
Per-Arnes misstankar stämde, ja - stämde. Per-Arne hade rätt ännu en gång! Per-Arne, den där idrottsläraren, utbildade balettdansören och medlemmen av rebellerna. Per-Arne hade rätt igen, han och inte Andrew, bara han, han, han; Per-Arne.
Per-Arne med bindestreck! Han!
Hans många dubbelhakor dallrade då hans ansikte sprack upp i ett leende som bara skrek "ha, din usla ledare!" På många vis var det bra att skolan var tömd på elever och de flesta av lärarna. En stor del av dem satt förmodligen på möte, diskuterade nästa veckas schemabrytande lektioner och smaskade på rulltårta med björnbärssylt. Per-Arne älskade björnbärssylt, men han blev aldrig medbjuden på något möte.
Självklart stoppade inte det honom från att slinka in på ett eller annat möte för att få tag på värdefull information. Dessutom hade han, så smart och sniken och alldeles världsbäst som han var, installerat kameror och annan utrustning i varenda lärarkontor och mötessal.
Vad om såg ut som en nalle med texten "världens bästa Per-Arne önskar er andra en god jul!" var i själva verket en kamera med extra bra bild.
"Gladiatorn steg in mitt i idrottslektionen jag hade efter lunchrasten, iklädd det typ löjligaste jag sett!" Per-Arne skrockade och såg nästan framför sig hur Andrew satt i sin ensamhet och gick igenom ännu en rapport från Inger, mobilen i högsta hugg, spänd efter att höra mer till bristningsgränsen. Oh ja, Per-Arne hade honom i ett järngrepp, den där hala ålen.
"Jag menar, han bara stod där!"
Tystnad.
"Sedan försvann han ner mot parkeringen, du vet. Jag har själv kollat alla mina kameror."
"Var försvinner han efter det, då?" hörde Per-Arne Andrew sucka från andra änden av luren. Han verkade ointresserad. Så var det väl med Andrew ibland, han var tvungen att leka runt med alla de där maskerna av känslor och lögner för att kunna hålla koll på absolut allting runt omkring i Strömstad, innanför murarna.
Muren skulle de snart ta och göra till ett minne blott.
"Han är bara borta. Du vet att jag inte kan ha koll på var alla bilar försvinner någonstans. Fråga tösen."
"Tösen?" undrade Andrew, roat.
"Spelar roll vilken tös jag menar, allt jag säger är att jag hade rätt. Det finns förmodligen en hel gladiatorarena under Strömstads gymnasium! Hajar du? Flera stycken gladiatorer med vargar och lejon och en fullsatt publik - och vi har ingen aning!"
Per-Arne var på gränsen till hysterisk och hans nasala röst ekade tomt i den stora salen där han befann sig.
Han hörde Andrew rumstera med papper och sedan snurra på kontorsstolen med självsäkra rörelser.
Kunde nästan se framför sig hans stålgrå ögon som såg in i det mörker som var hans kontor, medan staden fortsatte med sitt utanför. Staden fortsatte självklart inte med sitt utan Andrew. Han hade koll på allting, den jäveln.
"Jag är grym, fattar du det, huh ledaren? Grym!"
"Grymt uppblåst. Hör du, jag återkommer. Har inga fler rapporter av innebörd att gå igenom och staden kallar."
"När gör den någonsi-"
Samtalet bröts. Andrew hade lagt på.


Tor

Okej, så kanske han hade utnyttjat det att tiden verkar röra sig annorlunda ute på Torskholmen när han både körde runt på staden och sjöng med på "I will always love you," samtidigt som han parkerade skräpet till lastbil framför fiskemottagningens fönster. Dörren till Strömstads räkor AB stod öppen. Det såg lagom välkomnande ut med en sliten glasskylt framför och en gul lapp i fönstret som förtvivlat försökte locka kunder med både pannkakor och fisk.
Skuggorna blev bara längre och längre under dagen och de följde honom plikttroget när han steg ur lastbilen och tog några tvekande steg mot den öppna dörren.
Leif, iklädd en röd huvtröja och en keps städade undan där inne, helt inne i sin egna värld och samtidigt spänd och vaksam, för det är hon alltid på arbetsplatsen. Tor undrar om hon ens vet om att Poseidon håller till under bryggan, håller koll på henne och alla andra (folket som jobbar på restaurangerna, hela gänget som kallar sig fiskare och även de som står och fiskar längs flytbryggorna).
Tor säger ingenting, i alla fall, så då gör inte Leif heller det.
Tor säger först heller ingenting då han känner den krypande känslan av Loke bakom sig, men efter en stunds tystnad öppnar han ändå tveksamt munnen.
"Broder," muttrar han, rak i ryggen och med spända, breda axlar. Han ser löjlig ut, iklädd keps med företagets logga på och ett marinblått förkläde. Luktar han fisk? Tor tror nog att han gör det.


Inger

Hon ser honom i ögonvrån. Göran. Hjärtat slår helt plötsligt dubbelt så snabbt.
"Inte här," viskar hon.
Rebecca vänder sig långsamt om och spärrar upp ögonen så hastigt att Inger bara tar det som en ryckning. Hon är bra.
Inger är nästan övertygad om att hon är perfekt som nästa medlem i deras gäng.