The 100 (PRS Piggelinisen- Holytail)

Alaska

Resan till jorden tog bara några minuter. Så fort vi nådde atmosfären började människorna utan säkerhetsbälten slungas runt inne i kapseln. En säker död. Jag motstod impulsen att skrika högt av rädsla, och klamrade mig fast i handtagen på säkerhetsbältet.

En kraftfull smäll, lukten av bränt hår, och dunsen när vi slog emot marken. Det ringde i mina öron, och när jag öppnade ögonen igen möttes jag av människor som precis som jag verkade förvånade över att vi levde.

Jag lade märke till en tjej mitt emot mig på andra sidan kapseln som hade fått ett stort jack i pannan. Hon var väldigt vacker, men blont hår och ögon som jag inte kunde sätta fingret på vad det var för konstigt med. Jag släppte henne med blicken och började istället knäppa loss mitt säkerhetsbälte.

Jag viftade prövande på armarna för att liksom se om det fortfarande gick. Det gjorde det. Flera andra hade också rest sig. Många hade mindre sår, och stönade av smärta. Ingen sa något.

Det blev Bellamy Blake som öppnade dörren. Han tryckte på några knappar i väggen och en ramp hissades långsamt ner. Varje centimeter jag fick se av världen utanför fick mig att sukta efter mer. Det var så vackert. Flickan som suttit på min vänstra sida gick prövande ut på rampen. Hon testade att ta ett djupt andetag, försiktigt, som om varje rörelse kunde döda henne. Hon gick längre och längre ut på rampen, tills hon bara stod en centimeter från kanten. Då hoppade hon ner, väntade några sekunder, sträckte upp armarna i luften och skrek:
"Vi är tillbaka, Bitches!"

Lake

I'm waking up to ash and dust
I wipe my brow and I sweat my rust
I'm breathing in the chemicals

I'm breaking in, shaping up, then checking out on the prison bus
This is it, the apocalypse

Jag skrattade när jag sprang genom skogen.
Det gjorde ont i hela min kropp och jag var rätt säker på att jag hade blåmärken överallt, men jag brydde mig inte. Luften var frisk, och söt. Inte som i cellen på arken. Gräset var vått och träden gröna. Jag var så lycklig som man kunde vara. Jasper och Monty sprang bredvid mig, jag log mot dom och skrek:
"Först till stenen där vinner!"
Jag pekade på en sten längre bort, och så började jag springa det snabbaste jag kunde.

Jag skrattade och slog till Jasper på armen för att ha fällt mig när vi skulle tävla, och han slog tillbaka. Monty var lite längre bort, gjorde vad han nu gjorde för nånting.
Jag tittade runt omkring mig och såg på alla vi som överlevt. Dom verkade må ganska bra faktiskt. Men hur skulle vi göra med mat och vatten?
Jag viskade till Jasper:
"Du, jag är skitglad att vi är här och så men hur ska vi överleva härnere utan mat och vatten?"
Jasper viskade tillbaka:
"Ja vi får väl hitta det"

Visst bra juuu!!! Imagine dragons!!! *fangirl attack*

Hahahahahaha jag vet, ska försöka ha sångtexter till så långa inlägg jag kan x)

Alaska

If you love somebody
Better tell them while they’re here ’cause
They just may run away from you

You’ll never know quite when, well
Then again it just depends on
How long of time is left for you

Vi borde grunda någon sorts civilisation. Det var det första jag började tänka på. Medans andra sprang runt i skogen och verkade vara de lyckligaste människorna på jorden satt jag på en sten och funderade. Hur kunde de vara så glada? Kanske hade radioaktiviteten inte nått vårt blod än, kanske skulle vi dö ändå, kanske skulle arkens befolkning aldrig komma tillbaka till jorden och dö av rymdens syrebrist.

Jag väcktes ur mina funderingar av att Bellamy slog sig ner på stenen bredvid mig.
"Tänker du på samma sak som jag?" sa han.
"Om du tänker på att v borde bilda en civilisation och få folk att sluta springa runt i skogen, ja." svarade jag drygt.
Han skrattade till.
"Ungefär så, ja."
Han verkade vara en given ledare, enligt min första anblick.
"Så, hur ska vi göra, vart ska vi bo, hur ska v fixa mat, vad ska vi... typ... jobba med..."
"Oj oj oj, lugna ner dig, det var för många frågor på en gång. Vi börjar med den första: Vart ska vi bo?"
"Några kan bo i kapseln, men den är för liten för alla."
"Okej, vilket betyder att vi måste bygga sovplatser. Vad har vi för material?"
"Vi kan nog ta en del skrot från kapseln. Stora metallskivor lossnade när vi landade. Sen har vi ju träd och sånt," sa jag.
"Bra. Då sätter vi igång."

Han ställde sig upp på stenen, och ropade högt:
"Kom hit allihopa! Ni kommer inte överleva genom att springa runt i skogen! Vi måste bilda någon sorts civilisation! Vi kan börja med sovplatser." Han hoppade ner från stenen och gick genom folkmassan som om jag bildade en linje. " Ni på höger sida, bygger sovplatser. Ni på vänster sida bygger... förvaring, allmänna utrymmen och så vidare."

Konstigt nog verkade alla lyssna och gjorde som han sa. Jag ryckte på axlarna och följde med strömmen.

Lake

When you feel my heat
Look into my eyes
It’s where my demons hide
It’s where my demons hide
Don’t get too close
It’s dark inside
It’s where my demons hide
It’s where my demons hide

"Nehäe du, det tänker jag inte göra" muttrade jag och sparkade till en sten.
Jag vet att alla måste hjälpas åt för att överleva.
Men fanns det inte något roligare att göra? Typ som att leta mat medans man upptäcker världen kanske? Bara en tanke.
Jag kollade runtomkring mig och såg att alla hade börjat bygga och fixa, och var helt upptagna med det.
Jag log och började backa iväg, lugnt och försiktigt in bland träden tills jag inte såg lägret längre, fast jag höll hela tiden koll på vilket håll jag hade kommit ifrån såklart.
Varför inte börja leta mat? Alla andra kommer nog bli glada att jag letat upp något bra ställe där det fanns svamp och bär elr örter.
Fast innerst inne gjorde jag det inte för någon i lägret, jag hade varit instängd i en cell i minst 4 år, och det här var min chans att kunna ta igen tiden jag vart inlåst på. Ute i det fria.
Jag visste att det kunde vara farligt, men det brydde jag mig inte om.

Alaska

I’ve tried to cut these corners
Try to take the easy way out
I kept on falling short of something

I coulda gave up then but
Then again I couldn’t have ’cause
I’ve traveled all this way for something

I take it in but don’t look down

"Okej, lyssna nu! Allihop!" Sa Bellamy högt.
Jag beundrade hur han kunde prata så högt och tydligt utan att skrika eller låta otrevlig.
Alla tystnade direkt och nittiosex par ögon stirrade uppmärksamt på oss där vi stod på höjden bredvid kapseln. Jag stod en bit nedanför Bellamy, ett mellanting mellan att vara en självklar ledare som han, eller bara någon i mängden. Jag räknade tyst i huvudet på hur många det var kvar av oss vid det här laget. Två personer dog vid landningen. Annars hade vi inte förlorat någon. Än. Vad visste jag, kanske skulle radioaktiviteten slå till snart, snabbt och hårt och vi skulle alla vara döda inom några timmar. Jag började räkna människorna nedanför mig. Av någon anledning hade det alltid gett mig en falsk känsla av trygghet, att räkna saker. En, två, tre fyra...

"Ni har gjort bra ifrån er. Vi har skydd för natten."

Fem, sex, sju.

"Jag tror på vår framtid på jorden. Men vi behöver mer för att överleva."

Tio, elva, tolv, tretton.

"Vi behöver mat. Det finns i Mount Weather. Där finns allt vi behöver. Men vi måste ta oss dit, och det kommer vi inte klara utan mat."

Trettiotvå, trettiotre, trettiofyra.

"Jag, Alaska, och en utvald grupp kommer att bege oss dit i gryningen. Resten stannar kvar tills vi kommer tillbaka och hämtar er."

Femtiosex, femtiosju, femtioåtta.

"Vi har ingen aning om vad som kan finnas där ute. Vi har ingen aning om vad radioaktiviteten haft för påverkan på naturen."

Åttio, åttioen, åttiotvå, åttiotre.

"Vi ska göra allt vi kan för att ta oss till Mount Weather. Vi ska klara det."

Åttionio, nittio, nittioen, nittiotvå.

"För vi är tillbaka. Vi är tillbaka på jorden för att stanna. Vi ska klara oss. Vi ska överleva. Vi ska styra det här stället!"

Nittiofyra, nittiofem.

Där tog det slut. Det fanns inga fler människor att räkna. Det var fel. Nittiosex skulle det vara. Nittioåtta med mig och Bell. Jag fick en mindre panikattack inombords innan jag samlade mig och vände mig mot den jublande folkmassan. De hade accepterat Bellamy son sin ledare. Han passade perfekt för uppdraget. Men det var inte viktigt just nu.

Jag vände mig om och tog tag i Bellamys arm. Jag drog med honom in i kapseln och såg till att vi var ensamma.
"Vi har ett stort problem," sa jag och såg honom djupt i ögonen.
"Va, vad är det?" sa han oroligt.
"Medan du höll ditt enastående tal..." Bellamy avbröt mig med ett flin. Jag log surt mot honom innan jag tog upp tråden igen."...Så räknade jag dom. Minus två döda ska vi vara nittioåtta. Vi är bara nittiosju."
"Vi har alltså tappat bort en person. Vem?"
"Jag vet inte. Men du har rätt. Vi har tappat bort en person."

”Lake….. Vad tänkte du på egentligen?!”
Min mors ansikte var rödgråtet av alla tårar och min fars röst skakade när han skrek åt mig.
Jag tänkte tillbaka på natten innan. Då jag Monty och Jasper bröt oss in i trädgården på arken. Jag skulle hålla vakt för att kunna varna om det kom nån . Jag hade somnat…
Det nästa jag vet skakar nån om mig och frågar:
”Vad gör du här?”
Jag öppnade ögonen. Jag fick panik. En vakt stirrade på mig.
”Eeeeh” Det verkade inte som om han upptäckt Jasper och Monty än, för annars hade han väl inte varit ensam?
”Jag jobbar här… Jag skulle fixa en sak lite senare än vanligt… och jag råkade visst somna på kuppen.”
Jag behövde iallafall inte ljuga om jobbet. Montys pappa hade fixat ett litet jobb åt mig i trädgården för att jag skulle få lära mig mer om medicinal växter.
Vakten höjde på ett ögonbryn.
Jag hörde Jaspers och Montys klumpiga steg bakom mig. Hur smart Monty än var, eller hur rolig och försiktig Jasper än var, hade dom aldrig varit sådär jättebra på att gå tyst.
Vakten hade tydligen också hört stege. För han gjorde ett tecken åt mig att vara tyst.
Sen tog han upp en walki-talkie och sa:
”Det är ett inbrott i Trädgården, zon 7”
Jag suckade, och tog ett skälvande andetag innan jag bestämde mig.
Jag knöt knogarna och slog ett hårt slag i ansiktet på vakten, sen skrek jag:
”SPRIIIIIING IDIOTER NI ÄR UPPTÄCKTA!”

En tår rann nerför min kind, samtidigt som jag log ett snett leende, det var mitt fel att vi hade blivit inlåsta. Men om vi inte hade varit det, hade vi å andra sidan inte varit dom första människorna på jorden på över 90 år. Jag suckade och försökte att hitta rätt riktning tillbaka till skeppet.
Jäkla Mouint Weather… Vart ligger det egentligen?”

Piggelinisen

Alaska

Några minuter senare satt jag och Bellamy ensamma inne i kapseln. Mellan oss hade vi en gammal tunna som ett provisoriskt bord, och allting kändes mycket mer högtidligt än det borde göra.
"Okej. Vi har en person försvunnen. Vad ska vi göra?" sa Bellamy.
"Fråga inte mig, det är du som är ledaren," sa jag.
"Äh, sluta. Du har gjort lika mycket som jag. Men jag får äran för allt," sa han och flinade.
"Passar ganska bra för att komma från någon som höll sin syster gömd i sexton år."
"Okej okej, nu lämnar vi det. Hon är borta. Vad gör vi?"
"Kan vi inte bara vänta tills hon kommer hem igen? Hon hittar säkert. Och det finns ju inte direkt något annat där ute."
" Det är väl det enda vi kan göra, antar jag. Det verkar inte särskilt smart att skicka ut fler i skogen. De kommer antagligen att gå vilse."
Jag nickade lätt och reste mig från däcket jag satt på.
"Hon är väldigt lik dig vet du," sa Bellamy plötsligt.
"Va? Är hon? Hur då?"
"Ni har liksom samma ansiktsdrag. Och ni har båda ögonen i olika färger. Och ser båda rätt bra ut."
"Ser rätt bra ut? Du menar väl " ser sjukt bra ut?"
"Det var det enda du hörde av allt jag sa," skrattade han.
Han stod plötsligt farligt nära.
"Nejdå, jag hörde alltihop. Fast jag vet inte om jag håller med dig," sa jag.
"Du får väl se när vi hittar henne," sa han och lutade sig ännu närmare.
Våra läppar var på väg att snudda vid varandra, men i sista ögonblicket svepte han förbi mig och gick ut från kapseln. I dörröppningen stannade han, vände sig om och log mot mig. Sen gick han ut i dagsljuset medan jag stumt stod kvar.

*Insert deep emotinal song okeey*

Lake

Det slog mig att jag inte hade en karta, eller ens en aning om vart Mount weather låg. Så det var lika bra att gå tillbaka, slinka in när ingen såg mig och låtsas som om ingenting hade hänt. Jasper & Monty skulle såklart märka något... Men det kunde jag förklara för dom senare. Jag började gå tillbaka till lägret, när jag stannade upp och tittade på marken. En fot. Ett avtryck av en människofot, pekade innåt mot den skrämmande delen av skogen. Det var för stort för att vara mitt. Jag undrade om det var nån från arken som gått här, eller nån annan.... Men jag skrattade bort tanken. Ingen kunde ha överlevt här nere i 97 år, med tanke på all radioaktivitet. Men å andra sidan hade inte jag blivit påverkad än, så frågan var bara om hur länge det skulle gå innan jag blev det. Eller var all radioaktivitet borta?
En gren knäcktes bakom mig och jag snurrade runt.
Ingenting där, förutom.... En hare??
Men det var något fel på den, som jag inte kunde sätta fingret på; tills jag upptäckte vad det var. Den hade 6 ben.
Jag hade aldrig förut sett en hare i mitt liv, men jag hade läst om den i arkens skola, och hade sett en bild av den, och jag var minst 99% säker på att den inte skulle se ut sådär.
Jag backade undan, rädd, och så sprang jag tillbaka till kapseln.

Shiiiit va kort det blev men är i Kroatien så fick göra det lite snabbt, puss♥3