Diffrent Magic (3pers)

Det blir jättebra! (skulle ha kunnat börja annars men vet inte riktigt hur xD)

är det försent att joina?

Jag vet inte heller vad jag ska skriva XD

Tyvärr fanns det bara 3 platser....

Improviserat roll sorry om det inte var så det var tänkt att bli skrivet-jag ändrar appsolut om det är fel//
...................

Jamie kom hem från skolan, det var första gången han var där sedan han försökte ta Sitt liv. Han hade nu bandage runt båda hans handleder som ett konstant påminnelse om att han misslyckats och nu så kunde han inte göra det en gång för alla, Jamie var under konstant tillsyn nu av hans pappa och lärare.

Hemma fick han inte stänga dörren eller vara ensam i mer än 10 minuter. Jamie hatade sitt liv innan men nu var det till och med värre. När Jamie öppnade dörren så hörde han sin pappas röst
-Jamie kan du komma hit en sekund!?, sa hans pappa ifrån köket.
Jamie suckade tyst och tog AV soma skor Innan Han slängde ner sin skolväska på golvet innan han gick in i köket och lutade sig bakåt mot väggen.
-Vad?, frågade han i en trött röst utan att kolla up på sin far.
Hans far väntade lite innan han svarade.
-Jo du vet precis som jag att det här inte funkar. Jag har bestämt mig för att du borde åka till ett hem, ingen av oss kan leva på det här sättet snälla Jamie gå och packa en väska, sa hans pappa utan att kolla på honom. Jamie kände ilskan bubbla inom honom och stampade till sitt rum och skulle ha slagit igen sin dörr men kunde inte på grund av att hans pappa satt fast den, det hjälpte inte alls, Jamie slog dörren av ilska innan han sjönk ner på golvet och satte sitt huvud i sina händer.

Efter några minuter så suckade han innan han långsamt ställde sig upp och började packa en väska, han visste att det inte skulle spela någon roll, om han inte packade själv så skulle hans pappa göra det. Han var tvungen att åka även om han inte ville så han kunde i allafall göra det bästa av det.

Efter en timma så kom hans pappa in och Jamie vet att han fått den tiden för att hans pappa ville säga en sorts, 'jag är ledsen'. Jamie kollade upp på sin pappa,
-Fan va kul, jag har packat och är helt klar, sa han sarkastiskt. Hans pappa suckade,
-Vi måste åka nu Jam, sa hans pappa.

Bilresan till tågstationen var tyst, Jamie vägrade att prata med sin pappa för att visa honom hur mycket han hatade den idéen.

När de kom fram så köpte de biljetter innan de satte sig ner på en bänk för att vänta på tåget. De hade tydligen kommit väldigt förtidigt och Jamie suckade han tyst och lutade sig bakåt mot ryggstödet.

Liraael~

Jag lutar mitt huvud bak mot väggen. Fysik. Världens tråkigaste ämne. Atomer och Molekyler. Varför måste man kunna sådant?

Jag sitter längst bak i klassrummet och försöker få det att se ut som jag jobbar. Jag gungar lite på stolen och slänger en blick på klockan, kvart över 1, en timme tills vi slutar, innan jag sveper med blicken över klassen. Min blick fastnar på Liv's rygg. Det blonda håret hänger över ryggen och bildar ett tyg över hennes svarta tröja. Liv. Min bästa kompis för alltid. Nonsens.

Jag tittar i min kalender för att försäkra mig om att det är Tisdag idag och min blick fastnar vid 17.00.

Tisdag:
17.00- SJÄLVMORD. <-- HAHA DU SKULLE ALDRIG VÅGA. FÖRSVINN. DÖ.

Jag sluter ögonen och stänger min bok. Jo jag ska våga. Jag ska göra det. Jag måste dö.

Almarea satt tyst i bilen, både hon och hennes föräldrar var knäpptysta. Det var två veckor sedan Medea försvunnit ifrån dem, och en vecka sedan Almarea försökt ta sitt liv. Igår hade hon kommit tillbaka från sjukhuset igen. Idag var de på väg till tågstationen, tack vare den "lysande" ide som mamma fått, att hon skulle åka på ett läger. Almarea misstänkte dock att de bara ville sörja Medea ifred, få ett problem mindre och slippa vekymra sig för henne. Medea hade alltid varit den glada lättsamma typen, men Medeas död och föräldrarna tyngde ned henne. Men hon var på väg tillbaka till sitt vanliga jag igen, tack vare Yane, psykologen på avdelningen hon varit. Men det hjälpte inte atr hon inte ville till det där lägret.

Jamie kollade runt på alla människor på stationen, de flesta så stressade och spända ut när de fort gick förbi och andra stog på päronger och sa hejdå och det påminde Jamie om att han aldrig fick säga något ordentligt hejdå till sin mamma eller.... Bästa vän för den delen. Han kollade fort bort innan han fick åtterblickar, började gråta eller i värsta fall fick en panikattack. Panikattacker var något som han fått sedan krashen och hans mammas död men dem hade blivit värre och kommit oftare nu efter hans bästavän Thomas lämnat honom. Tåg komm och tåg gick och det gjorde bara Jamie irriterad, var fan var det han skulle om det inte komm några tåg dit? Jamie skakade försiktigt på sitt huvud innan han kollade ner på bandagen, han tryckte på det ena och var lättad när smärtan hjälpte honom tänka, hjälpte honom komma bort från den hemska värld han var tvungen att leva i.

Jag springer till stationen och tittar en gång till på klockan. 16.50. 10 minuter. 10 minuter till av denna hemska världen. Jag rundar ett hörn och kommer in på gatan som går upp till tågstationen. Kom igen nu, gör det! Jag är tvungen att stanna för att se var rösten kom ifrån, men jag ser ingen. Du kommer ha det mycket bättre där. Igen. Jag springer upp på perrongen och ser att tåget ska avgå om 2 minuter. Jag hann och snart kommer mitt lidande att vara över.

Jamie kollade upp när han tyckte han hörde något men det ända han såg var folk som stressade omkring på perongerna men det var en flicka runt hans ålder som sprang, det var något speciellt med henne, det kändes på något vis som att han behövde prata med henne. var flickan försenad till tåget? nej det var det nog inte för hon hade ingen packning var det.... ahh hon skulle göra det. Jamie ville hjälpa på något sett men visste att då skulle hon bli som han själv, tvingad att leva när han ändå inte hade något att leva för, ingen vilja att vilja leva. Han bestämde sig för att han skulle försöka se om hon iallafall var säker. Jamie lämnade fort sin plats på bänken med sin pappa och sprang mot perongen, när han komm inom hörhåll så började han prata,
-Är du säker på det här? är det din vilja eller är det din ända utväg? frågade Jamie i en ledsam ton medans han för en sekund funderade på att hoppa ner med henne men visste då att hans pappa aldrig skulle förlåta honom och Jamie kunde bara inte lämna sin far ensam här i livet hur frestande det än var så var han den sista kvar, sin fars sista minne av Jamie's mamma Elvira.