Tredje Riket

Tasha såg människan, troligen en kvinna på långt avstånd i skogen. Det syntes dels för hennes otroligt röda byxor som skrek var hon var någonstans. Sedan dels för det syntes att hon inte alls hörde hemma här. Det fanns inget av vaksamheten som alltid fanns där hos andra och även hon Tasha själv. Vaksamheten mot dem som var starkare, mot dem från staden som kunde komma ut på räder på de utanför muren, för att bara ha kul.
Sedan var det andra människor, bara för att man var utanför muren betydde det inte att man höll ihop. Nej, det gjorde det verkligen inte och många skulle förråda för att klara sitt eget skinn.
Ljudlöst och lätt tar hon sig närmare flickan, bakom hennes rygg. När hon var på ett stenkast avstånd stannade hon. Det var onödigt att komma alltför nära, nog för att hon lätt skulle kunna övermanna kvinnan, men ändå. Hon höll sig på avstånd från alla och denna kvinna var färsk från staden, det märktes. Nu verkade hon inte klara sig, hon verkade hungrig och trött.
"Jag skulle inte äta de där bären om jag var du, de är giftiga" sa hon med munnen gömd under sjalen och enbart ögonen synliga. Hon blickar istället ner vid kvinnans fötter, mot blåa bär.
"Ät de där istället och rent vatten finns i en bäck där borta." sa hon enkelt och pekade åt höger in bland träden. Varför hon hjälpte kvinnan? Av ingen orsak alls, men det gjorde ingen skada i att göra det heller hon offrade inte sina egna resurser.

Lael hoppade högt på stället när hon hörde någon prata. Hade hon haft mer ork skulle hon antagligen skrika öronbedövande högt. Hennes hjärta slog hårt, hon var nära att svimma. Att någon annan människa skulle befinna sig i skogen hade inte funnits på hennes radar. Möjligtvis ett lik från någon som tidigare blivit utslängd... Hon var glad att hon lyckats undvika det.
När Lael hoppade till tappade hon bären, om vad kvinnan sa var sant var det lika bra. Hon snurrade runt och tittade mot personen. Hon lyckades hålla tillbaks ett livrätt gnyende. Hon kunde bara se kvinnans ögon, hon hade helt klart blivit utkastad för något hemskt. Typ mördat hela sin familj. Hon levde säkert vidare utanför muren genom att döda och äta alla som blivit utkastade. Lael var hennes nya offer. Och hur kunde hon kommit så nära Lael utan att göra minsta ljud? Kvinnan kanske inte ens var mänsklig!
Om Lael kunde springa skulle hon säkert göra det, men även om kvinnan var en mördare fanns något det faktiskt någon typ av lättnad att se en annan människa. Ensamheten var hemsk.
Hon hade inte ens sett de blåa bären tidigare, hennes uppmärksamhet var inte på topp.
"Tack..." Hennes röst var svag och skakig. Både på grund av utmattningen, och chocken över att se kvinnan där. Hon nästan kastade sig ner mot busken och började äta av bären. De var söta, och antagligen det godaste Lael någonsin ätit. Någonstans i bakhuvudet sa en röst något om hur hon var otroligt oartig och verkligen inte borde bete sig på det sättet. Hon skämdes, men kunde inte hjälpa sig själv. Och sen kanske hon kunde få vatten också!? Var det möjligt att hon skulle överleva några få dagar till? Om inte kvinnan nu mördade henne i alla fall...

Ungefär vid fem på kvällen då det vanligvis var dags får Lucas att ta sin kvällsmat så dök soldaterna som skulle följa med honom utanför muren upp, dom var i diverse olika åldrar och han uppskattade den äldste att vara lite äldre än han själv och den yngste att nyss ha fyllt tjugo, ingen av dom var för gammal, för ung eller ur form och dom hade självklart toppvapen och kamouflage utrustning. En av dom gick fram och håll upp ett kuvert åt Lucas, han harklade sig lite oroligt och sa.
"Det är order från generalen, han har verkställt dig som ledare för expeditionen och information står där i."
Lucas tog kuvertet och tittade i det, han fnös lite och stoppade in den inuti sin stora gråa rock, han tog upp sina två väskor som han hade med sig och såg på soldaterna, det var kanske ett dussin, bakom dom hade dom även ett lastfordon, inte stort nog åt alla. Inte stort nog åt någon egentligen. Alla soldaterna hade sina gevär och sina uniformer. Lucas gick fram och ställde sig emellan dom två leden med sex soldatern i vardera led, han såg på leden och sedan mot lastfordonet med en chaufför i sig, han satte händerna bakom ryggen och stod rakt och stelt.
"Je nes sais pas om vous comprende vad detta uppdrag innebär? Vi skall leta reda på rebellernas 'emliga sam'älle och förstöra den, samt notera alla involverade med rebellerna!"
(Jag vet inte om ni förstår vad detta uppdrag innebär? Vi skall leta reda på rebellernas hemliga samhälle och förstöra det, samt notera alla involverade med rebellerna)
Soldaterna mumlade lite, Lucas tyckte att han inte hade mer att säga och ställde sig i en salut för att få soldaterna att rycka till och bli alerta, en soldat tog hans väskor och lade dom på lastfordonet. Lucas vände på klacken och började marschera ut med soldaterna bakom sig. Dom enorma portarna öppnades och stängdes igen när dom alla var ute. Dom började följa en skogsväg som ledde en bit ut för muren och sedan åt sydväst, soldaterna höll sina teknologiska vapen nära sina bröstkorgar och Lucas höll en hand över sitt vapen han hade i en hylsa i bältet, om han skulle behöva dra det. Dom marscherade ut i skogen och passerade en annan grupp som var på väg in genom muren, dånet av fordonet störde friden och när dom marscherade ropade alltid dom gruppledarna bakom Lucas: "Ett två, ett två, ett två, ett två." för att få soldaterna att gå i rätt takt.