Vad krävs för att överleva (öppet)

(Sorry för sent svar ♥)

Barn B258 satt ensam i en lägenhet, eller ja det som en gång varit en lägenhet. Halva taket var rasat och det drog därför. Men det var torrt och hon slapp att bli blöt av det regn som föll föregående natt. Trots sin förmåga att kunna andas under vatten var Barn B258 rädd för vatten. Lite regn kunde hon klara även om hon helst undvek det och tvätta sig var något man måste. Men att bada, att få huvudet under vatten, det gav henne panik även mycket regn.
De hade tvingat henne ner i tanken många gånger, tryckt henne under vatten och stängt om. I en trång tank hade hon levt, utan ljus och utan att kunna ta sig någonstans. Nej, mindre kunde folk råka i panik för.
Men tillhörde hon folk? Vem var hon ens? Hon visste inte men hon kände sig mycket förvirrad och ensam. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra, ta sig till. Hon kände sig övergiven av allt och alla, även om det var det hon kanske alltid varit?
Ett kvidande av gråt hörs, men hon kväver den snabbt. Det var fel, det var svagt även om det kändes så. Hon fick inte bete sig såhär, det var inte värdigt. Huttrande drar hon jackan mer om sig, men försiktigt. Armen var öm efter att hon skurit bort chippet ur armen. Det blödde och det gjorde det än även om hon försökt att linda den på bästa sätt. Kniven låg framför henne, liksom blodet. Det röda blodet som fanns på golvet, men även efter hennes syskon. Hennes syskon som staten skjutit och det hon lyckats rymma ifrån. Hon hade inte speciellt varma känslor för någon av dem, men de hade varit som henne och nu var hon ensam och ingen. Ytterligare ett kvävt gnyende hördes som hon försökte dämpa.

Hej! Är det för sent att hoppa in?
Med muterade, menas då bara folk med gåvor? Eller finns det typ vampyrer, varulvar och liknande? Vet inte riktigt vad min ska ha för gåva än, om jag får vara med

(Nä, nu tar vi tag i det här tycker jag!)

Med dagen kom också människorna. När gryningen övergick till morgon så började allt fler röra sig på gatorna. Avi rörde sig som en i mängden, ingen som stod ut, bara en av alla som var på väg mot ett oklart mål.
Kriget hade lämnat efter sig ett tomrum som alla nu försökte fylla med vardagliga rutiner. Men även för de som inte var jagade av staten så tog det tid att åter igen vänja sig till den nya vardagen. Avi låtsades vara en av de här människorna, istället för en av de som skulle jagas ner och utrotas som skadedjur.
Hon rös till och svängde i på ett torg där dagens marknad just höll på att öppna upp. Hennes mage kurrade högt när hon satte sig ner mot en väg och väntade på att handlarna skulle öppna. Ännu en dag på flykt, ännu en dag i ensamhet och utan mål. Avi suckade och sjönk ihop ytterligare. Det här var inget värdigt sätt att leva på.

(Underbart, vill komma igång med detta nu!)

Barn B258 avskydde dagen nästan lika mycket som regn och vatten. Eller ja, det var väl inte just dagen i sig utan alla människor som uppenbarade sig. De kom från alla möjliga håll och ut ur diverse hus och andra tillhåll. De talade med varandra och Barn B258 tyckte det kryllade av dem.
Hon hade sett dem, studerat dem från tak och husväggar där hon kunde hålla sig undangömd men förstod dem fortfarande inte. Skulle dessa vara mer som hon? Var dessa människor? Var hon en människa? Nej..... Eller? Vad var hon? Hon var misslyckad det visste hon, men misslyckad i att hon var för mänsklig.
Hon var konstruerad till att döda de som de kallade skadedjur, hon hade tränats för det sedan barnsben. Men hon kunde vägra med, tveka och avstå. Hon hade känslor om än undanträngda och hon var inte som de senare mer perfekta experimenten. De som bara lydde order, de som dödade, de som var perfekta. Perfekta men även de döda, som alla anda.
Barn B258 ville inte minnas, inte minnas sina döda syskon som sköts en efter en. Hon ville inte minnas de hon dödat, det hon tvingats till, nej inget.
Tankarna far medan hon rättar till jackan och tar på sig ryggsäcken. Hon hade stått där länge nu i dörröppningen till det fallfärdig huset. Hon var rädd och osäker, för de här människorna. Armen värkte än och hon hade ingen aning om vad hon skulle göra.
Fler och fler människor verkade komma hit. Varför? Så förstod hon och en svordom kom över hennes läppar. Människornas marknadsplats, att hon inte tänkt på det kvällen innan.
Beslutsamt tar hon ett steg ut på marken och drar sig snabbt längst väggen för att inte komma åt en gumma med stora korgar. Hon försöker förtvivlat undvika var människa, inte komma i kroppskontakt med dem att hon inte märker den människan som sitter sittandes vid väggen. Hon snubblar raklång över henne och rullar snabbt runt och upp i sittande ställning.
"Förlåt." mumlar hon snabbt fram och kastar en orolig blick på henne, drar sig bakåt för att i största mån undvika slaget som skulle komma. Ett straff att hon var så klumpig, så misslyckad och så dålig.