Percy Jackson [öppet rollspel]

Ska vi sätta igång då om alla är med?

Nu börjar vi!

Evangeline

Evangeline slog till den mörkhåriga killen som hon slogs med på käften, riktigt hårt. Han vacklade bakåt och med ett blygt leende satte hon dolken mot hans hals. Silvret blänkte i solen och hon log lite större.
"Du hade varit död nu!" Sa hon med ett retsamt leende på läpparna innan hon vände på klacken och gick därifrån.
För dem andra halvgudarna hade hon alltid varit lite av ett mysterium. Hon var bäst på slagfältet med en dolk men ensam och ihålig innuti. Men det var ju hennes fel och det visste ju hon. Men ända sedan Valerie spelade det ingen roll längre. Den ända som hon faktiskt brydde sig om vår Trina, men Trina kunde gott och väl klara sig utan Evangeline.
Trina skulle väl bli ledsen ett tag antog hon men mer än så bar det inte.
Men allt var Evangelines fel egentligen. Efter att ha sett sin bästis blod fläcka ens händer när man desperat försöker rädda henne är männskligheten meningslös. Hon var meningslös. Hon gick förbi skogsdungen på väg till hus sex när hon kastade Thánatos hårt i ett träd.
Solen reflekterades i det blanka stålet och det är vackert, men meningslöst lika så.
Hon drog loss kniven snabbt och istället för att gå till hus sex gick hon till vattnet.
För att vara en dotter av Athena var hon ovanligt förtjust i vatten. Men det var nånting med hus vackert vattnet var och att hon kunde köra ner dolken i vattnet utan att det gjorde någon skillnad. Utan att bry sig om rustningen hon hade på sig vadade hon ut i vattnet och lätt vågorna svalka hennes ben.

Scarlett gick fram till figuren i vattnet. Hon hade precis kommit ut ur sin stuga, sett rustningen glimma i solskenet och blivit nyfiken. Eftersom Thanatos inte hade en egen stuga, så bodde hon i Hades stuga. Dels för att det var den gud som var närmast Thanatos, och för att det underlättade för Hermes stuga, som var överfull. Ibland kunde hon känna sig utanför och litet mindre värd för att hennes far inte hade någon stuga, men hon var den enda som hon visste var barn till Thansatos, så egentligen vore det väl lite onödigt att bygga en stuga för en person? Och utanför var hon iallafall. Folk tyckte hon var litet udda, och några var till och med rädda för henne för att hon var dotter till självaste döden. Men hon var också något av en ensamvarg. Innan hon kommit till halvblodslägret hade hon trott att Hades var dödsguden, men det var mer komplicerat än så. Thanatos var en gud, men var också själva döden. Det var faktiskt rätt komplicerat, hon fick ont i huvudet av att tänka på det. Han blev litet osäker när hon kom närmare flickan, men stängde inne de känslorna.
"Är du okej?"

Evangeline

"Uh..? Menar du mig?" Evangeline gick emot silhuetten som stog vid vattnet. Hennes fötter plaskade mjukt i vattnet och hon log försiktigt mot flickan.
Det här måste vara första gången någon frågade om hon var okej sen Valerie.
Valerie.
Det gjorde ont i hjärtat bara av att tänka på det. Hon fick en klump i halsen och blinkade bort tårarna ilsket. Evangeline ville inte visa sig svag för den här tjejen.
"Inte värre än vanligt," mumlade hon och skrattade lite halvkvävt.

Scarlett log.
"Och hur mår du i vanliga fall då?" hon visste hur mycket det kunde hjälpa att bara fråga hur någon mådde. Alltid när hon kommit hem och varit ledsen hade hennes mamma inte frågat om vad som hänt, utan bara hur hon mådde. Det kunde vara riktigt skönt att bara prata med någon. Flickan verkade inte ha känt igen henne än, vilket antagligen var bra. De flesta tog avstånd ifrån henne då. Men hon tyckte sig känna igen flickan från Athenas stuga, men var inte helt säker.
"Vad heter du?"

Evangeline

Evangeline började bli rädd, det här fick inte bli som med Valerie. Men det skulle väl vara skönt med en vän? Och den här tjejen verkade faktiskt som om hon var intresserad av Evangelines välmående vilket ingen utom hennes syskon verkade. Hon stirrade chokat på tjejen men la snabbt på en mask av likgiltighet.
Var det såhär hon hade varit mot Valerie?
Nej, då hade hon lett och försökt se glad ut för Valeries skull. Men det här var inte Valerie. Så vad skulle hon göra?
Evangeline log försiktigt mot tjejen innan hon nervöst tittade ner i marken.
"Dåligt, ändå se-" Evangeline avbröt sig själv. Varför ville hon berätta för den här tjejen? Ville hon det? Hon samlade snabbt ihop sig. Nej, det ville hon verkligen inte, det skulle göra för ont.
"Jag heter Evangeline Water," sa hon snabbt och tillade, "och vad heter du?"

Scarlett log ett leende som hon hoppades var uppmuntrande. Hon undrade vad det var som Evangeline skulle ha berättat, men bestämde sig för att inte fråga. Det var hennes val om hon ville berätta, Scarlett skulle inte pusha på henne.
"Scarlett Gregory. Har jag fel när jag tror att du är från Athenas stuga?"

Lily var vid träningsbanorna och tränade som vanligt. Varje gång någon sökte henne sa hennes halvsyskon att hon alltid var vid träningsbanorna eftersom det var där hon älskade att hålla till och man kunde alltid bli bättre brukade hon alltid säga. Hon stack svärdet i dockan med ett nöjt flin. Hon hade gått upp extra tidigt bara för att få den bästa dockan att träna på. Lily lutade sig mot dockan och för att vila lite då hon tränat tre timmar redan och behövde därför ta en liten paus och hämta andan. Hon såg en kille ifrån hennes stuga komma emot henne med ett flin.
" Får jag gissa du behöver ta ut ilskan över några från någon stuga eller?" frågade Will, en muskulös 18 åring ifrån hennes stuga.
" Kanske men mest är det för att bara träna för du vet att jag alltid säger att man aldrig blir klar tränad för det finns alltid något nytt att lära sig" sa Lily med ett snett leende.

" Du har helt rätt." Evangeline tittade lite på Scarlett och började känna igen henne. Var inte hon från Hades stuga? Evangeline tittade lite extra på henne. Nej, det var Scarlett som var Thánatos dotter. Evangeline log lite extra mot Scarlett. Vad hon hade hört om Scarlett så verkade det som om andra var lite rädda för henne, men det var inte Evangeline. Scarletts personlighet förändrades ju inte av att hon var Thánatos dotter. Och dessutom fick Scarlett Evangeline att känna sig glad och som om någon utom hennes syskon faktiskt brydde sig om hennes välmående. Det var någonting Evangeline inte hade kännt på länge och hon var tacksam för att Scarlett fick henne att känna så.
"Och du är Thánatos dotter." Konstaterade hon.

Scarlett log igen, gjorde en skämtsam bugning som för att presentera sig.
"Så sant. Och du är inte ivägskrämd än?" skojade hon med ett flin. Dock låg det ett uns av sanning i det, för de flesta blev litet mer återhållsamma när de fick reda på hennes förälder. Dock verkade inte Evangeline bli det, vilket gladde henne - hon var en av de första.