Sagan om Belgarion

Xenia log snett, nej politik var inte hon särskilt intresserad av även om hon borde det. Istället vänder hon sig mot honom så hon kunde studera honom bättre.
"Du har vuxit till dig sedan sist. Har du funnit någon kvinna att dela livet med? Du är stilig så det förslår." sa hon slutligen rättframt och log, log som förr då de varit barn och lekt samman. Hon ville att det skulle vara som förr, eller ja nästan. Springa genom långa korridorer samman och sno bullar från köket. Visst var de vuxna och snart regenter, men kunde de inte få vara små? Åtminstone en stund till innan festligheter och annat satte igång och de måste växa upp igen.

Han skrattade och rodnade något över hennes rättframhet. Han skakade på huvudet.
"Du då? Du ör betagande." han smilade åt henne. Det var skönt att kunna prata som förut, han längtade tillbaka till "den gamla goda tiden" när de var små.

Xenia skrattade och la huvudet på sned.
"Beror på hur du menar? Inget stadievarande. Men de som kommer på genomresa och har med sig godsaker. De kan vara roliga att dela bädd med." hon skrattade ljust. Men de hann inte tala mer förrän en klocka ljöd och de skulle få en enkel måltid innan kvällen.

De gick in i matsalen, och trots att han inte tänkt på det tidigare kände Zambar nu hur hans mage kurrade av hunger, han hade inte ätit sedan frukost. De satte sig ner och han började hungrigt ta för sig utav den varma maten. Han hade iallafall blivit varm igen nu, men ute blåste det fortfarande för fullt. Han suckade. Det hette till och med Vindarnas Ö, men ändå hade han inte tänkt på kylan. Han hade satt sig mellan Xenia och Zakath, och Zakath tittade med ett retsamt leende på sin son och Xenia. Zambar motstod lusten att räcka ut tungan åt honom. Han vände sig emot Xenia igen, pratade mycket hellre med henne. Speciellt när far var på det där retsamma humöret.
"Så.. Du räknade inte heller med det kalla klimatet?" frågade han med en blick på hennes tunna klänning.

Xenia såg Zakaths blicka mot dem, vad trodde han egentligen? De hade precis träffats och de hade lekt som barn. Inget talade för dem och dessutom skulle det aldrig gå. De hade båda ensamrätt till varsin tron utan andra arvingar.
Xenia rynkade på pannan, varför tänkte hon ens på det nu?
Hon log då Zambar tilltalade henne.
"Nej, inte precis. Mor varnade mig, men jag ville inte lyssna. Dock är jag säker på att hon plockat ner mer lämpliga klänningar." sa hon och rättade plötsligt till den tunna klänningen, gillade han den inte? Varför brydde hon sig ens?

"Samma här. Mor varnade mig, men jag trodde inte att det var så hemskt så nu får jag frysa", sade han med ett leende. Han skulle jyst ta till orda igen när en budbärare kom inrusande i rummet.

//Visste inte vad som skulle ha blivit stulet?//

Samtalen avbröts med ens då budbäraren kom in. Belgarion reste sig tvärt upp och tog emot pergamentrullen, han läste den med rynkad panna.
"Nej, inte ännu." hörde Xenia sin mor säga och hon ser på Xenia eller Xenia och Zambar?
Belgarion svarar inte men gör en gest att de ska avsluta middagen. Återstående av middagen var dämpad och när måltiden var slut lät han kalla till sig tjänare.
"Ledsaga Xenia och Zambar till deras varsina rum." sa han vänligt men bestämt, de äldre skulle tala med varandra.

(Vi bestämde inget )

Zambar suckade, det var alltid så: när de vuxna började komma till mer intressant politik blev han ivägskickad. Han kunde tycka att han borde slippa bli ivägskickad numera, han skulle ju faktiskt styra hela Mallorea snart och då behövde han veta vad som hände i världen. Men icke. Han öppnade munnen för att protestera, men stängde den igen efter en sträng blick från Cyradis. Det var väl bara att följa med då.