(PRS) Wolfstar (Missy The Timelady/feminist)

Sirius nickade sakta som svar. Det syntes så tydligt över Remus ansiktsuttryck vad han tänkte på, och Sirius förstod att det var ett ämne han inte skulle röra. Den här varulvsgrejen.
Han önskade verkligen att han kunde säga till sin vän att allt skulle bli bra, att det kommer ordna sig. Men det var ju bara lögner. Remus skulle vara tvungen att leva med detta, det visste dom alla.
När Peter blev tillfrågad såg han nästan förvånad ut, som att han inte hade räknat med att bli inkluderad i samtalet.
"Det.. Det har varit bra, lite långtråkigt men bra.", fick han tillslut ur sig.
Sirius gav sitt lilla gäng en snabb blick medan han log brett.
"Nu är vi åtminstone tillsammans allihop igen.", utropade han, och drog undan armen från Remus axlar. "Nu ska vi skapa kaos på skolan."

Remus skakade bara lite flinades på huvudet.
"Det kan du ge dig på!" sa James med ett stort flin.
"Blanda bara inte in mig..." sa Remus och lutade sig bakåt och blundade. Alla marodörerna var samlade och vanliga, det var nästan skrämmande över hur lite dem kunde förändras ibland.
"I alla fall..." sa James. "Jag har även en OTROLIG idé på hur jag kommer få Evans i år!"
"Är du seriös?" frågade Remus. "Du har försökt i fem år... Och Sirius... Ge tillbaka boken!"

Sirius flinade mot Remus som om denne precis hade sagt det roligaste någonsin.
"Kära Måntand, du slipper oss aldrig.", svarade han genast.
Ibland var det ett under att folk stod ut med honom och James, men dom båda visste också att även Remus hade en liten rebell inom sig, ibland behövde man bara kämpa lite för att få ut honom.
"Evans är för smart för dig.", fnös Sirius som svar till James, fast en viss glöd i hans blick visade att han var redo att hjälpa honom med sina planer.
James hade suktat efter Lily allt för länge nu, men det var förståeligt. Hon var trevlig, intelligent och vacker. James skulle behöva någon som henne.
Dom sista orden Remus yttrade gjorde endast Sirius flin ännu större, och han greppade ett hårdare tag om boken.
"Tänk om.. Något skulle hända den?", flinade han och sneglade mot tågets fönster, med boken riktad åt samma håll.
Men även om Sirius var en bitch kunde faktiskt även han bete sig (ibland åtminstone) , så istället för att hänsynslöst kasta ut boken, la han den bara lugnt ned i Remus knä.
"Bara för att du är mitt favoritmonster.", mumlade han retsamt innan han vände sig mot James med ett brett leende.
"Hur ska vi göra med Evans?"

Remus tog tacksamt boken och slog upp den. Sirius och James var vänliga, tog bara ett tag för att lista ut det. Lily och Snape tillexempel, dem skulle aldrig lista ut det. Men om man som Remus och Peter delade samma sovsal så fattade man tillslut.
Det var nog därför dem flesta lärarna trode att dem bara busa.
Samtidigt som Remus började läsa så började James prata om sina planer för att få Lily. Remus orkade inte ens bry sig om dem korkade idéerna han kom upp med. Men ändå så lyssnade han med ett öra.
"Det är helt ologiskt", suckade Remus men blicken var läsande kvar i boken.
"Boken eller planen?" frågade James bara.
"Planen! Eller hur Sirius?" Han sneglade på honom från boken.

Sirius lyssnade noga på James, han gav sin vän mer uppmärksamhet än vad han nog någonsin gett en lärare. Då och då nickade han, för att visa intresse. När den jämnårige slutat prata sken Sirius upp.
"Vi är lätt på.", svarade han, med betoning på 'vi', och flinade kort mot Remus.
Dom alla hörde liksom ihop, hade nån nånting på gång så var det bara en självklarhet att resten hängde med. Till och med Peter brukade glatt vara med, det var så skönt att få det där ruset inom sig när man gjorde något som man egentligen inte alls kanske borde göra.
"Du ska ju inte klaga.", muttrade han till Remus. "Med ditt fjäskande och din charm så åker du ju sällan fast ändå.", fnös han som fortsättning, men ett svagt flin började skapas på läpparna.
Det kändes konstigt, att sitta och småprata med någon som alltid gav hans kropp en sån där töntig värme. Men han visste ju att Remus aldrig någonsin skulle kunna bli något annat än en vän, det gick bara inte. Så han fick försöka stå ut, han hade inte så många andra val.
"Har du nån tjej på gång då?", frågade han spontant med blicken fäst på Remus.
Egentligen var han inte säker på om han ville veta, men det var så sällan han hörde honom prata om sådant. Det var oftast James som satt och snackade om klyschig kärlek.

"Varför skulle du bry dig", muttrade Remus och stirrade in i Sirius gråa och fina ögon. "Jag trodde att du redan viste att sådant inte är min grej..." han drog bort blicken ned i boken.

Klockan hade blivit ett och matvagnen kom.
"Godag mina fina herrar, vill ni ha något från vagnen?" frågade dammen som alltid drog den som vanligt. Remus rotade bland sina fickor för att se hur mycket han hade. Det var inte mycket, hans familj var fattiga. Dem alla hade fått tagit skiten av att Remus vart en varulv. Dem hade inte mycket alls och Remus ville gärna spara pengar till Hogsmead. Han kollade bara ut och hoppades inte att någon skulle märka hur hungrig han verkligen var.
"Två chokladgrodor, en Berrtibotts och... En paj", sa Peter och betalde.

Sirius höll upp händerna likt en tjuv som åkt fast och utbrast tyst:
"Shit, förlåt.", och släppte ämnet som Remus rätt tydligt inte ville fortsätta prata kring.

Tiden gick löjligt fort, helt plötsligt var det dags att äta något. Sirius sneglade mot Remus, återigen syntes det så tydligt vad pojken kände. Sirius visste förstås redan allt om Remus och hans hemsituation. Han gav James en snabb blick, som svarade med att kort nicka till. Dom hade samma tankar.
Förvisso var dessa två pojkar riktigt dryga emellanåt, men trots det hade dom stora hjärtan och skulle offra sina liv för vännernas skull. Så helt plötsligt låg Remus alla favoritgodisar, och diverse annat ätbart, bredvid Remus på sätet där han satt, samtidigt som Sirius och James båda vara något mer pank än innan. Sedan köpte dom även till sig själva, innan dom slog sig ned igen. Om det var något Sirius kunde vara glad över gällande sin sviniga familj så hade dom ändå det väldigt bra ekonomiskt ställt.
"Ät.", beordrade Sirius Remus, medan han log svagt.

Remus kollade på Sirius, sedan på James, sedan Sirius igen.
"Ni behövde inte..." började han men tystnade när han såg James blick rån andra sättet. Men han viste att dem menade allvar och log tacksamt mot dem.
"Fattar inte hur jag klara mig utan er förut", mumlade han då bara och började öppna några av sakerna för att få i sig något.
"Inte ja heller", sa James med mat i munnen. "Hogwarts är nog det bästa som hänt." han svalde och log.
Precis då öppnades dörren.
"Ush", hördes en irriterad röst. "Sitter ni här?" Remus behövde inte ens kolla upp för att fatta vem det var. Severus 'Snorgäsen' Snape.

Sirius kunde inte göra annat än att hålla med sina vänner - tack vare Hogwarts och vänskapen emellan dom så kändes livet just då fantastiskt. Men den lyckliga känslan försvann fort när han hörde en välbekant röst. Snape.
"Ja, uppenbarligen gör vi ju det. Men du har ju knappast någon rätt att vara här.", sa han som svar och av ren reflex höll han plötsligt ett hårt grepp om sin stav, som diskret var vänd mot den vidriga skolkamraten.
Han lät argare än vad han egentligen kanske var, men han var trött och less och inte alls speciellt sugen på att bråka just nu.

Snape granskade dem. Den mördarstirrade James, till den nervösa Peter, till den duellredo Sirius, och sist till den högst irriterade Remus.
"Ska inte du vara bland dinna äckliga små Slytherinvänner", sa James.
"Hellre det än att vara vän med en varulv", sa Snape. Remus stelnade till. Han viste dock mycket väll att Snape råkade veta hans hemlighet, vilket hade lett till att han hatat Sirius under April i deras femte år då han råkat (mer eller mindre) avslöja. Peter öppnade munnen för att säga något men det lät mer som om han pep något.