Dystopi - Staden [ÖPPET]

Namn:
Theodore /"Theo"
Ålder:
17 år gammal
Utseende:
http://cdn2-www.thefashionspot.com/assets/uploads/2015/08/lucky-blue-l.jpg

https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/736x/75/9c/2a/759c2a58198249d9750763bd938cd8d3.jpg

Han är medel lång en extremt smal för att det är inte så ofta som han äter.
"Grupp":
De osynliga
Personlighet:
Theo är folkskygg och osäker när han är nära andra människor. Han har fått problem innan på grund av att han väldigt lätt litar på folk och därför försöker han oftast hålla sig borta från dem. Om det är någon som han känner så är han snäll, lätt orolig och skyddande. Han vet inte riktigt hur man ska bete sig i sociala sitvationer för att han aldrig behövt veta, det var aldrig nödvändigt. Han är tyvärr väldigt nyfiken och hatar det för det har fått honom i mindre trevliga sitvationer.
Övrigt:
Theo kände aldrig sina riktiga föräldrar, under de åtta första åren så bodde han med sin morbror fast sedan försvan han. Theo har stannade i hans morbrors gamla hus i flera år men sedan han var fjorton så har han rest runt i staden under natten, han vill hålla ögonen på staden och veta vad som händer.

Om han inte lyckas skaffa någon mat så brukar han behöva stjäla, han hatar det men är hyfsat duktig på det och att pick-pocket.

Han har en dolk i sin ficka hela tiden i fall han skulle hamna i problem igen.

Theo tar ibland engångsjob och annat som att hjälpa att laga hus som gått sönder och annat mot lite mat.

Nu kör vi! De andra får hoppa in under tiden

Alla mallar är inlagda

Andrew - Emma07
Tasha - Vildvittra
Theo - Shadow of hope
Medea - AuroraAlexius
Quinn - Aia


Andrew gick längs gatan, fram igenom slumkvarteren. Där var överfullt av till synes tiggare och andra, varav så gott som alla egentligen var smugglare, vapenhandlare och yrkesmördare. Och en hel del utav dem jobbade för honom, eller den som betalade högst. Det var så de rebelliska arbetade; de gömde sig i den understa slummen, och därför visste inte de maktfulla var de var eller när de kom förrän det var för sent. Han klev in i det nedlagda lagret, som de använde som provisoriskt kontor. De förvarade inget viktigt där, mer än litet utav Andrews gifter, men dem var det inte någon fara om någon hittade - de flesta dödade snabbt. Kontoret var mest för syns skull, och för att de maktfulla skulle attackera ett ofarligt ställe om de på något sätt skulle få veta var ledaren höll till.

Theo satt i en av träden nära ett av de troligtvis ras färdiga husen och kollade ner på människorna som var på gatan under, han var nyfiken på vad de alla gjorde men rädd att det var något som han inte borde veta. Han ville hjälpa dem, flera av dem såg smala och i vissa fall även sjuka ut problemet var bara att han inte visste hur han skulle göra fast han var nästan säker på att han inte kunde hjälpa för han var ju den han var och såg troligtvis inte mycket bättre ut. Vissa av människorna på gatan såg farliga och Han visste att han om han gick ner från trädet skulle undvika dem som om hans liv hängde på det, man vet aldrig när det faktist gör det.

Tasha balanserade längst kanten på en av de nästan fallfärdiga höghusen. Det var en mycket riskabelfärd som kunde sluta i brutna ben eller död. Men det var det som gav henne en kick. Hon älskade att känna suget i magen av att nästan falla, att klara sig från ett fall. Hon var en mycket god klättrare och kunde klättra utanpå husen, även det livsfarligt.
Men vad brydde hon sig om det? Hon levde idag, idag var en härlig dag. Solen sken och himmelen var klarblå. Hon visslar en glad melodi som hon inte kan texten till, men hon mindes den sedan hon var liten. Även om allt annat var glömt mindes hon den melodin och den melodin gav henne trygghet.
Hon hade inte fått något uppdrag för tillfället och sökte det heller inte ännu. Mat tänkte hon sno sig åt på det godståg som snart skulle svischa förbi och några guldmynt låg än i hennes ficka. För tillfället lekte livet och hon hade det galant, även om hunger och kyla var vardagen även för henne som för alla som bodde på gatan hade hon det bättre än de flesta. Hon utförde uppdrag här och var till de som betalade högst. Hon hade gjort sig ett känt namn och hon visste att hon var efterfrågad.

"Se inte så sur ut, Medea", tillrättavisade hennes mor henne. Hennes mor var en imponerade kvinna, med samma spikraka platinablont hår som henne och genomträngande blåa ögon. Hon var lång och stadig, inget såg ut att kunna rubba henne. Ja, Cassiopeia Aries var en mäktig kvinna. Och hon var väl medveten om det.
Medea gjorde en grimas innan hon slätade ut sina ansiktsdrag. Hon förstod mycket väl varför hennes mor bad henne om det här, och hon höll med om att det var en bra idé. Men hon behövde inte tycka om det för det.
"Jag ber om ursäkt", sa hon neutralt. De satt i deras stora lägenhet högst upp i ett av de minst fallfärdiga husen i Staden. I husen runt om kring bodde de andra som tillhörde den maktfulla eliten.
Deras lägenhet hade öppen planlösning och var kliniskt ren. Bara för att resten av Staden höll på att förfalla behövde inte det betyda att de skulle leva som barbarer i smuts och förfall.
Hennes mor accepterade ursäkten med en kort nickning och placerade sina händer i knät. Hon gav Medea en granskade blick.
"Du vet att jag inte skulle fråga dig om det här om jag inte trodde att du var kapabel till att utföra det?"
Medea släppte ut ett långt andetag. "Nej, jag vet", sa hon, fortfarande med samma neutrala röst och ansiktsuttryck.
"Vår framtid hänger på det här", fortsatte hennes mor. Cassiopeia hörde till den lilla grupp som styrde Staden, och det var de som hade kläckt den här planen tillsammans. Och det var Cassiopeia som hade anmält sin dotter för att utföra den.
"Jag vet", svarade Medea igen. Hon visste att hon var bäst lämpad för att utföra uppdraget. De maktfulla var antingen för gamla, för unga eller bara inkompetenta. Men hon hade en sur känsla i magen av att hennes mor kastade ut henne till hajarna.
Cassiopeia suckade ljudligt och lutade sig framåt. Hon spände ögonen i Medea.
"Du är min dotter, och jag älskar dig, och jag skulle inte ge dig det här uppdraget om jag trodde att det fanns någon annan som var lika bra eller bättre lämpad", sa hon allvarligt. Varken mor eller dotter var särskilt bra på att visa ärliga känslor, men Medea blev ändå rörd. Det var sällan hennes mor visade så mycket känslor. Inte för att det behövdes, Medea förstod ändå att hennes mor älskade henne. Men det var trevligt att få höra det rakt ut för en gångs skull.
"Jag älskar dig också", svarade Medea och log ett svagt leende. "Och jag förstår. Jag skulle också ha valt mig". Hon skrattade till.
Cassiopeia log också. "Då ser vi till att sätta den här planen i verket. Vi har ingen tid att förlora". Hon reste sig smidigt upp och Medea följde efter med en graciös rörelse. Trots hennes protester, så var hon tvungen att erkänna för sig själv att det här skulle bli spännande. Hon såg nästan fram emot det ändå. Hon log ett kallt leende som skulle gett vem som än såg henne kalla kårar.

Kan man hoppa in?

Quinns ansikte hettade och hennes blick var vriden ifrån Lees i rädsla att möta de svarta ögonen. Istället stirrade hon ned på sina händer var den ena var illröd. Blåsor hade redan börjat ta sin form i den vanligtvis ljusa hyn. Smärtan fick hennes ögon att tåras men när hon velat kyla svedan med kallt vatten hade Lee stormat in och börjat skrika. Skrikit på hur hon var värdelös. Och nu vågade hon inte möta hans blick medan han förväntade sig en förklaring. Istället för att ge en ryckte hon lätt på axlarna och hoppades att hans uppmärksamhet skulle vridas emot något annat.
”DU VET INTE? ÄR DET VAD DU SÄGER MIG?” Han gjorde en kort paus, verkade ta några djupa andetag, ”jag ska berätta hur. Du är ett oduglig litet luder som aldrig borde satt sin fot i mitt kök. Ens i det här huset. Du är inte värd någonting”, han lutade sig närmare henne och hon slutade att andas. Lukten av honom, svetten blandat med något hon inte kunde identifiera hade var outhärdlig. ”du borde bli utkastad som den sopa du är.”
Quinn såg aldrig slaget komma men hon flämtade till ljudligt och tog ett steg tillbaka medan kinden sved.
”Ut ur mitt kök, mitt hus och kom aldrig tillbaka.” Med de orden vände han sig om medan Quinn utan att vända sig om började ta sig ifrån honom. Hon vågade inte göra annat än ta sig ut ur det slitna köket. Ut genom den öppna dörren och vidare. Tårarna hade börjat rinna fritt nu och smärtan i handen avtog något av vindens svala pustar men inte tillräckligt och hon hennes snabba gång började i en lätt sprint.

Främmande ansikten hade börjat myllra omkring henne då hennes tårar börjat ta slut. Och hon insåg att hon inte visste vart hon var. Örfilen sved fortfarande och hon gissade att Lee lämnat ett märke av sin hand. Sin hand försökte hon hålla undan så att inte folk knuffade till den. Blåsorna såg så sårbara ut, hyn var lätt rosa och sved. Någon gick in i henne bakifrån och hon föll raklång. Innan hon kunde ta sig upp igen trampade någon på henne men så lyckades hon rulla undan och utan att riktigt veta hur befann hon sig i en gränd som gränsade till den fulla gatan. Åter igen kände hon tårarna börja bränna bakom ögonlocken när hon hörde ljudet av röster och stelnade till.

( Kan man hoppa in?

Absolut


Andrew gick gatan fram, genom myllret. Han svängde in i en gränd, han var något tidig. Men det såg ut att redan stå någon där. Han skulle bara köpa några få vapen som mannen han skulle möta smugglat in. Men när han kom närmare såg han att det faktiskt var en ung kvinna, 17-18 kanske? Han gick fram emot henne när han såg att hon grät.
"Är du okej?"

Namn: Lily Storm
Ålder: 17
Utseende:
"Grupp": De utanför
Personlighet: Lily är väldigt lugn av sig och lättsam person, hon gör inget utan att tänka efter minst två gånger även om det är saker som inte skulle kunna skada henne. Hon är hjälpsam och hjälper alla som är villiga att ta emot hennes hjälp.
Övrigt: Lily lever utanför muren tillsammans med sin familj som består av henne och hennes äldre bror Brad. Hennes mamma och pappa dog när hon var 10 och Brad har fått ta ansvar för henne. Hon står ledaren för De utanför väldigt nära och ledares son står hon ännu närmare då dom är bästisar.