Prs med Malia

Glädjen när hon sade mitt namn var obeskrivligt, hon kom ihåg mig, efter alla dessa år. När hon kramade mig vällde den obeskrivliga glädjen över kanten. Jag log så brett att det kändes nästan som om mungiporna skull spricka. Hon kramades likadant, det jag kunde minnas, lika varmt och omgivande. Det var verkligen hon. Nora, min gamla Nora.
"De är verkligen jag," svara henne och skrattar. "De behövde skära ner på personalen på pappas jobb och han var en av dem men han fick jobb här igen för tre månader sedan," förklarade jag, fortfarande med mitt stora leende på läpparna. Jag kunde bara inte sluta le. Efter nio år sågs vi igen av en ren slump, tänk om jag bara hade gått förbi henne, då kanske vi aldrig hade träffats igen.

Häpet stirrade hon på Teddy. Det han sa lät för bra för att vara sant. Skulle han verkligen flytta tillbaka? Det innebar ju att de skulle kunna träffas varje dag igen och umgås precis som förr i tiden. "Teddy!" tjoade hon igen och gav honom en till kram. Hon begravde sitt ansikte mot hans hals och blundade. Ögonen fylldes av glädjetårar och en tår var fräck nog att tränga sig fram för att sedan rulla nerför hennes kind. Hon var dock snabb med att torka bort den. Det fanns inte ord att beskriva hur glad hon var över att ha kommit till köpcentrumet just ikväll, att hon shoppat klart just den här tiden och att hon krockat med just Teddy av alla människor. Det hade varit alldeles för stor chans att de passerat varandra och inte träffats igen.
"Har du tid för fika? Jag kan inte släppa iväg dig nu när du är här igen." Nora såg sig om efter ett kafé som hade kvällsöppet. Ett som låg nära utgången fick duga, om fikat blev av vill säga.

"Egentligen inte men vem bryr sig?" frågade jag och tog hennes hand för att leda henne till det närmaste caféet, det var det inte det bästa caféet men det var helt ok och jag hade ingen lust att gå så långt. När vi kom dit gick jag fram till disken och beställde en kaffe. Jag var inte sugen på något särskillt, jag ville mest bara att vi skulle få sitta där och prata. Jag betalade för mitt fika och medans Nora beställde gick jag och satte mig vi ett runt bord med två stolar. Mitt kaffe var rykande hett så jag kunde inte börja dricka det är. Det enda jag gjorde var att sitta och beundra henne. Efter alla dessa år, att vi bara råkade springa in i varandra, min Nora. Hennes brunblonda hår som just nu var vänt mot mig var det enda jag kunde se men det var nog för att göra mig alldeles var och glad inombords.

Nora studerade sin barndomsväns ryggtavla. Det var ofattbart att han stod här framför henne. En stor del av henne kunde inte ta in faktumet utan menade att allting bara var en dröm som hon snart skulle vakna upp från. Men varför kändes allting så verkligt - om det nu bara var en dröm? Hon följde honom med blicken när han gick iväg. Det skedde automatiskt: hon vågade nästan inte släppa honom ur syne, rädd över att han skulle försvinna ur hennes liv för nio år till. Hon vaknade dock upp ur sina drömmar när någon harklade sig. "Kaffe och en kanelbulle,tack," bad hon kvinnan bakom disken och log ursäktande. Hon fiskade upp sin plånbok ur väskan och sträckte över en skrynklig sedel. Sedan kilade hon iväg mot bordet Teddy valt ut. Hon tog av sig sin jacka som hon hängde på stolens rygg. "Nu vill jag veta precis allting! Var ni bott någonstans, hur du haft det där.." Hon gjorde en gest med handen som betydde 'och så vidare'. I väntan på att få höra Teddys röst och historia - tog hon en stor tugga av sin kanelbulle.

"Vi flyttade först till Dallas och bodde mitt inne i stan i fyra år, jag gillade det men det var alldeles för varmt hela tiden och jag tror mina föräldrar inte gillade det särskilt mycket häller för sedan flyttade vi till Chicago. Jag gillade det där, jag fick många kompisar och jag hade nog kunnat stanna där men pappas jobb placerade om honom här och det var ju inte så illa." Säger jag och puttar till henne lite lätt.
"Så nu bor jag inte så långt här i från i ett radhus. Du då? Jag har inte sett dig på nio år och du kanske bor på samma ställe men något måste ju ha hänt." Jaga tog en klunk från mitt kaffe sm hade blivit betydligt svalare än när jag fik det men var ännu inte riktigt kallt så det fick duga.

Nora lyssnade uppmärksamt på det han berättade. Enligt hennes föräldrar skulle det räcka fyra timmar med flyg att åka till Dallas. Hon fylldes än en gång av ånger och dåligt samvete på grund av att hon inte försökt hålla deras brevväxlande vid liv. Hon borde ha varit mer tapper och klängt sig fast vid honom. Istället hade hon släppt taget om honom som om deras vänskap aldrig betytt någonting. Som om deras vänskap varit någonting som gick att ersätta med nya kontakter. Det han berättade om Dallas byggde upp en lite ängslig känsla inombords. Jag fick många kompisar ekade i hennes huvud. De måste betyda mycket för honom eftersom han dessutom förklarade att han skulle ha kunnat stanna kvar där. Hennes ögon fylldes av tårar och i hopp om att dölja de blanka ögonen tittade hon åt ett annat håll. När hon någon minut senare lyckats lugna ner sig en aning vilade hon blicken på Teddy igen. "Jag bor fortfarande kvar på samma ställe, tro det eller ej. Jag har en pojkvän, Nathaniel, det är hans present jag har där." Hon nickade mot golvet där hon varsamt placerat paketet. "Jag gick nyligen ur high school och har lite svårt att bestämma mig. Jag kan antingen börja på ett college eller jobba som kläddesigner på ett stort modeföretag, bara nio kvarter bort från vår gata," fortsatte hon sedan med ett ivrigt leende.

"Häftigt! Det vore ju hur coolt som helst!" Jag tar en till klunk av mitt ljumna kaffe och har nu ett stort leende på mina läppar. Jag ser på hennes och ser hur fina, mjukt rosa de är. Min blick flyttar sig sedan vidare upp till hennes ögon, så vackra. Det känns som om jag skulle drunkna i dem. Det ena, helt brunt som en pool av choklad och det andra till hälften blått, till hälften bunt var en perfekt blandning av len himmel och chokladen. Hennes hår föll ner långt nedanför hennes axlar och räckte ungefär halva vägen ner för ryggen och var näsan samma färg som hennes ögon, brunt och såg så lent ut. Jag bara tog in hennes uppenbarelse och njöt hela tiden, hon såg så perfekt ut och särskilt de där rosa läpparna. Vänta här nu, sakta ner! Hon har en pojkvän, du har inte sett henne på nästan tio år så du i stort sätt träffade henne nyss. Jag mentalt slog mig själv och hoppades att jag inte hade stirrat. "Jag kommer studera det engelska språket på ett college som ligger en liten bit utanför stan men jag har inte bestämt om jag ska bo där eller hemma än." Jag dricker upp mitt kaffe och ställer ner den tomma koppen på bordet.

"Jag lutar lite mot att tacka ja till jobberbjudandet, jag kan ju alltid söka till college till hösten," la hon till och åt upp det sista av sin kanelbulle. Utan att egentligen tänka på det började hon studera hans ansikte. Lika perfekt och felfritt som hon kom ihåg. Ögonen hade en vacker blå nyans som var liksom fängslande. För att inte tala om hans läppar. De såg minsann väldigt inbjudande ut.. Några sekunder senare insåg hon hur fel hon tänkte. Teddy var hennes barndomsvän och hon hade Nathaniel som hon älskade. Då passade det sig inte att beundra någon annan så ingående. Nora bet sig smått skamset i läppen men kunde ändå inte sluta att diskret se på honom en längre stund då och då.
"Det låter trevligt. Om du vill ha min åsikt tycker jag inte att du ska bo på colleget, jag vill ju kunna komma och hälsa på dig när som helst," påpekade hon med ett litet skratt. Efter en hastig blick på klockan konstaterade hon besviket att hon borde ge sig av hemåt. "Om det passar för dig - så kan du väl komma tillsammans med din familj till oss i morgon kväll på middag? Mamma och Alaric vill säkert träffa er efter att de får höra att ni är tillbaka." Alaric var hennes styvfar. Hennes biologiska pappa hade dött då hon var fyra och Alaric hade varit en del av hennes liv sedan hon var sju. Hon tilltalade honom visserligen vid hans förnamn, men hon betraktade honom ändå som sin pappa. Med en liten suck reste hon sig sedan upp och svepte in sig i sin mörkblåa kappa. En vit mössa samt ett par matchande mjuka vantar fiskade hon upp ur fickorna. Sedan tog hon paketet under armen.

Jag reste mig upp och nickade "Det ska jag absolut göra!" Jag kramade henne och sade hejdå innan jag började gå mot utgången. Som den klant jag är kom jag precis på att jag glömde påsen med boken inne på caféet så jag fick springa in igen och hämta den. Det var skönt med några ytterligare minuter inne i värmen då det blåste kallt och snöade där ute men det fanns inget att göra åt saken så det var bara att dra upp huvan och börja gå. Man kanske skulle ta tunnelbanan? tänkte ja men övergav den idén då det skulle vara minst lika långt och jag visste inte riktigt ar den närmaste tunnelbanan var är ifrån. Efter en promenad på runt tjugo minuter var jag framme vid det bruna radhuset som var mitt hem, på vägen hade jag funderat ganska mycket på vad Nora hade sagt: Jag tycker inte att du ska bo på colleget, jag vill ju kunna komma och hälsa på dig när som helst. Det var en bra poäng och det betydde att hon faktiskt ville träffas mer me å andra sidan skulle det ta nästan en timme för mig att ta mig dit varje morgon. Jag hade ännu inte bestämt mig och bestämde mig för att inte häller göra det idag. "Jag är hemmma!" ropade jag upp för trapporna när jag kom in i huset. Det var inte så stort men stort nog för två personer. När man kom in genom ytterdörren kom man in i hallen, där fanns ett skoställ på höger sida och över den fanns krokar och en hatthylla. Min jacka hände jag på en krok och mina skor brydde jag inte om att ställa upp. Toaletten fanns under trappan, den var liten och vi fick inte plats att vara där samtidigt. Jag spurtade upp för trappan och kom in i köket. På min högra sida fanns ett gammalt runt bord med fyra stolar, varför vi hade fyra hade jag ingen aning om då vi alltid var ensamma och aldrig hade folk över. Rakt fram va kylen och diskbänken som just nu var full med smutsig disk då vi ännu inte hade skaffat en diskmaskin, något jag klagade på dagligen. Över diskbänken fanns det skåp med träluckor och diverse köksredskap, tallrikar och glas i. På den högra kortsidan fanns bara två fönster med lite växter på fönsterblecket. Utanför fönstret snöade det fortfarande och det såg ut som att det skulle ligga kvar den här gången. Jag antog att pappa antingen sov eller inte hört mig då han inte hade svarat så jag gick in i hans rum som var innanför dörren längst till höger på vänstra kortsidan av rummet. precis som jag antog sov han och jag orkade inte väcka honom då risken var stor att han bara skulle skälla ut mig efter som att jag var sen hem. Så tyst jag kunde stängde jag dörren och gick in i mitt rum som låg precis bredvid hans. I mitt rum fanns en säng, en byrå, en tv, en bokhylla, ett skrivbord och ett fönster. Sängen stod direkt till vänster när man kom in i rummet och en meter eller så efter den stod skrivbordet. På höger sida fanns föst byrån med kläder och efter den kom bokhyllan. Bokhyllan var förvånansvärt tom, det fans bara några böcker i den och ett par Pop! vinyler från min favorit tv-serie. Över byrån fanns en tv som satt på väggen och jag hade behövt betala helt själv. På kortsidan av rummet fanns fönstret och på fönsterblecket fann en lampa och en liten kaktus. Jag slängde mig ner på sängen och tog upp fjärrkontrollen för att sätta på den.

Hoppas det inte gör någonting att jag spolar lite! :3
--

Nora betraktade sin spegelbild. Hon var iklädd ett par svarta kostymbyxor samt en sammetstopp i matchande färg. Håret var uppsatt i en prydlig knut mitt på huvudet. Trots att det bara var hennes barndomsvän och hans familj som skulle komma över ville hon vara lite finare klädd. Överom hennes sminkbord hade hon en spegel där hon hade foton som föreställde henne och Teddy som små upptejpade. Det var absolut dags att ta ett nytt kort på dem. Med ett litet leende på läpparna betraktade hon Teddy på bilden. Inte hade han egentligen förändrats så drastiskt utseendemässigt. Som liten hade han varit söt men nu var han snygg, till och med vacker. Det var inte något man kunde säga om vilken kille som helst. Försiktigt sträckte hon ut handen mot fotografiet och snuddade vid det med sin tumme. Katherine hade några månader efter hans flytt föreslått att hon skulle lägga undan fotografierna men det hade hon inte klarat av. Och inte velat heller, för den delen.
Det var full rulle nere i köket. Hennes mamma hade hela dagen bakat och planerat middagen: precis som om Teddy med familj kom dit bara för matens skull. Katherine hade blivit så glad och rörd över nyheten att familjen Malkins var tillbaka att Alaric fått sitta med henne i soffan resten av kvällen. Det var löjligt hur fånigt vuxna betedde sig ibland men å andra sidan var Nora inte mycket bättre. Klockan närmade sig halv sju och de borde nog vara här vilken minut som helst.