[privat] mellan Tonks/Luna och LunaLovegood123

Nä vi kan vara på Hogwarts samtidigt som Harrys barn

Ok!

När vi kommer in i Stora Salen så går jag och sätter mig vid ravenclawbordet tillsammans med en tjej från förstaårskursen. Hon verkar nervös och en liten hand kryper in i min hand. Hur vågar hon hålla handen med en total främling?
" Oroa dig inte för sorteringen, det kommer att gå bra." säger jag och skickar bort henne mot de andra eleverna. Hon vänder sig om och tittar med ett tacksamt leende på mig. Och mimar tack. Jag ler tillbaks och sätter mig ner och väntar på att sorteringen ska börja.

Jag ser hur en förstaårs elev ser extra nervös ut bland alla de andra. Hon är likblek. Hon tänker väl de vanliga tankarna. Att hon inte passar in. Att hon måste åka hem igen. Jag skulle nog kunna sätta tio galleoner på att minst 70% tänker det. Jag gjorde det.

Jag tittar på eleverna som sorteras och ser den där lilla flickan som jag hjälpte.
" Everdeen Rue." Jag ser att det är flickan jag hjälpte och tittar på henne när hon går fram och sätter sig på pallen. Hatten glider när för hennes ögon och det går en stund inte hatten ropar...
"Ravenclaw!" Jag är en av de som applåderar högst.
Rue sätter sig brevid mig och jag ler mot henne.
" Hej jag är Edith Dolder."
" Jag är Rue." säger hon
" Jag vet! Är du döpt efter Rue i Hungerspelen?" säger jag och skrattar, samtidigt som jag vill ha svar.
" Ja, mina föräldrar älskar Hungerspelen, fast det gör ju jag med förstås. "
" Är dina föräldrar mugglarfödda?" frågar jag
" Ja. Är dina det? säger hon till svar
" Ja."
Sen är vi tysta och väntar på att sorteringen ska ta slut.

Sorteringen är alltid kul! Jag vill aldrig att den ska ta slut! De yngre är så söta och jag känner att jag skulle vilja ha en lilla syster. Eller större. Allt skulle vara bättre än det här. Tillslut måste ju den vara slut och då kommer det tråkigaste på hela kvällen! Maten! Fast den är ju rolig... Men sorteringen och att få gå och såva är ju klart bäst.
Jag sitter längst ut vid bordet, närmst dörren. Platserna framför och bredvid är tomma. Som vanligt. Att vara social är jag inte derekt bra på.

Jag lyssnar på de andras prat och längtar till imorgon. Då börjar skolan påriktigt. Det blir najs.

Jag hugger in på den ugnsbakade potatis.
"Vem är?" Viskar Rue och pekar på en tjej som sitter längst ner vid bordet
"Åh det är Amanda, hon är jättesnäll men väldigt blyg" säger jag och vinkar mot henne och pekar på platsen mittimot mig.
Hon ler och reser sig upp med sin tallrik och går fram till mig och Rue.
" Hej Amanda! Vad har du gjort på lovet?" Frågar jag och ler mot henne
" Inget särskilt. Du då?"
"Vandrat med min moster och låtsas morbror och min kusin. "
Säger jag och ler mot Amanda
" Jag så att mina föräldrar älskar Hungerspelen va? Vi åkte till ett ställe i USA där de hade byggt upp arenan från andra boken " säger Rue
" Wow det låter grymt " säger jag
Imorgon börjar äntligen lektionerna, jag längtar mest till quidditchträningarna.

Förlåt om jag har varit lite oaktiv, jag har haft Np och då fyller jag år idag också

Jag stirrar upp i taket. Mina sovsalskamrater sover lugnt men jag är vaken. Bara jag och stjärnorna. Att somna om är det svåraste som finns. Förutom att skaffa vänner såklart, förstår inte hur andra gör.

Jag svänger runt fötterna över kanten. Golvet är iskallt. Jag tar mig tyst ut ur salen. I förbifarten kastar jag på mig kläderna och tittar på klockan. Kvart i två. Skolan är så tyst nu. Inte ett ljud hörs. Alla fötter som springer runt, alla diskussioner, alla böcker folk tappar är helt försvunna. Kvar är bara tystnaden. Jag tar trappa efter trappa, samma som jag alltid tar.

Och där sitter hon. Den enda vännen jag har. Helena Ravenclaw.
Inte mycket till vän. Vi träffas bara så här. Tidigt på morgonen då alla sover. Ibland pratar vi. Jag brukar be henne att berätta om olika tidsperioder hon har varit med om. Hur historien ser ut, både för mugglare och oss, häxor. I natt sitter vi bara tysta. Jag läser och hon sitter och tänker. Vi är så olika. Vi har inget gemensamt förutom ensamheten. Den sorgliga, hemska ensamheten.

Hjälp! Det är jag som skriker men ändå inte, det är som om någon sitter på och håller för min mun så att jag inte kan prata. Jag reser mig upp ur sängen, mina steg känns tunga.
" Haha!" hastigt vänder jag mig om och ser Amanda, Lucy Weasley och Lily Potter, som står och skrattar åt mig. De pekar på mig och skrattar ännu mer. Jag försöker säga " Vad skrattar ni åt?" men ju mer jag försöker prata känns det som jag håller på att bli strypt. Den är en hemsk känsla. Jag går fram mot dem, men plötsligt så stöter jag i mot ett glas. Ett glas som skiljer oss åt. Jag försöker krossa glaset och då helt plötsligt går det sönder, men istället för falla på dem, så faller glaset på mig. Jag hinner inte undan. Jag känner hur jag blir begravd under glaset och sakta känner jag hur mina hjärtslag slutar slå och jag sluter mina ögon. Jag bryr mig inte om att hela jag är blodig.

" Aaaaaaaaa!!!!!!!" Skriker jag och flyger upp ur sängen.Hela jag är svettig och min panna känns hett och jag tror jag har feber.
" Edith? Hör du mig?" Lucy tittar skrämt på mig.
" Jag är okej." säger jag och försöker mig på ett ansträngt leende. Puh, det var bara en mardröm, en ond hemsk mardröm.
" Är du verkligen okej Edith för du ser inte okej ut." säger Lily och tittar på min kropp. Jag tittar på min kropp och möts av en chock. Precis som i drömmen är jag täckt med blod.

På väg tillbaka till sovsalen hör jag ett skrik. Ett hämskt skrik följt av ennu ett. Jag skyndar upp för trappen med trollstaven högt lyft. På några sekunder är korridoren proppfull av panikslagna elever som rusar ut för att skydda sig eller mot skriket. Jag hinner knappt ta mig till rummet innan det blir kaos. Där inne ser jag fyra vettskrämda treor. Tre sekunder hinner gå innan min hjärna tar in det jag ser. En snabb Patronus till rektorn med ett klart budskap. Hjälp.
Fan vad bra att jag lärde mig att utföra den.