[PRIVAT] Youtuber

"Varna mig innan du kommer åtminstone, du vet hur jag är!" ropade Dan, generad. Han gjorde ett försök att sätta sig upp, men slog huvudet i soffbordet på vägen upp. Han svor till och ställde sig sedan upp ordentligt.
Phil hade med sig någon, en kvinna med långt, blått hår och antagligen de vackraste ögon Dan sett. Plötsligt blev han ännu mer generad och kände hur hans kinder blev tomatröda.
"Jag tror inte jag har sett dig förut", sade han till kvinnan, och gnuggade handen mot där han slagit i. "Jag heter Dan, vad heter du?"
Han kunde inte sluta titta på hennes ögon.

Jag kunde inte låta bli att bita mig i läppen när jag hörde hans perfekt matchande röst.
"Jag.. Ehm... Jag är Cass" sa jag och log generat. "Jag jobbar tillsammans med ehm... Phil".
Jag såg ner i golvet innan jag såg upp på Dan igen och mötte hans bruna ögon.
"Jag gav honom skjuts hem, men menade inte att störa er" sa jag.

Dan skrattade.
"Det är helt lugnt", sade han med ett leende. "Du får gärna stanna, om du vill."
Han insåg att han antagligen sade något social oacceptabelt (för det brukade han göra) och backade långsamt bakåt för att sedan styra in mot köket. Där fanns det alltid saker att göra. Och saker att gömma sig bakom när man hade gjort bort sig totalt. Vilket var ofta. I alla fall för Dan.

Dan hade redan hunnit in i köket innan jag han svara på hans inbjudan att stanna. Alla stod tysta en stund, en lång stund, innan Phil bröt tystnaden.
"Jag går och tar en dusch, och Cass, du är välkommen att göra dig så bekväm som möjligt" sa Phil innan han gick iväg mot badrummet.
Jag tog av mig min skinnjacka och gick ut i köket där Dan stod.
"Sååå.. Du är Dan eller?" Sa jag men insåg snabbt hur dumt det lät.

Dan fnissade till. En ovana han hade när han inte riktigt visste hur han skulle uttrycka sig. "Ja, det är jag", sade han och försökte att titta normalt in i hennes ögon, vilket var svårt men lyckades efter lite ansträngning. "Och du är ... Cass?"
Hans ögon flyttades ner till hennes läppar, men han rättade till sina ögon snabbt. Så kan man inte tänka om en främling, tänkte han och gav sig själv en mental örfil.
"Ja, välkommen till vårt drömslott", sade han lättsamt för att distrahera sig själv. Det lyckades. Nästan.

Jag log mitt bredaste och satte mig ner på en av de höga barstolarna dem hade i köket framför Dan.
"Tack, det är verkligen fint här. Bättre än min lilla lägenhet som håller på att falla ihop" sa jag.
Jag kunde inte hjälpa men att granska Dan från topp till tå. Han var ganska lång, säker över 1,80. Vilket var väldigt mycket om man jämför med mina 1,67 cm.
"Sååå... Vad händer nu?" Sa jag och skrattade tyst.

Dan ryckte på axlarna och skrattade. "Ingen aning", sade han. Han började gå runt i rummet och nynna på någon låt som han hittat på själv, inte lät det speciellt fint men han hade i alla fall något att göra. Det kändes så konstigt att bara stå där, så något måste han göra. Dee flestas lösning var för det mesta att gömma sig bakom en mobil, men det var inte Dans. Han gick runt och nynnade.
Han ville inte lämna rummet, det skulle vara oartigt. Så han bestämde sig för att vara awkward en stund till.
"Hur känner Phil dig?" frågade han nyfiket. Han hade faktiskt inte fått reda på det. Eller det kanske han hade. Men han hade minne som en elefant.

Jag blev lite förvånad när Dan började prata igen. Han hade verkat så tyst och blyg förut.
"Åh... ehm, vi båda jobbar på skivbutiken nere vid stan" sa jag. "Men det var en lugn dag idag så vi stängde ner den tidigare".
Hon sneglade försiktigt på Dan.
"Helvete, han är ju mycket snyggare än Phil beskrev honom" tänkte jag högt och insåg snabbt att Dan förmodligen hört mig.
Jag kände hur mina kinder blev alldeles varma.
"Ehm.. Asså, jag har nog ingen förklaring för det där" sa jag och blev ännu mer generad.

Dan kände sig smickrad, och lite stolt. Nu var det faktiskt inte han som var awkward. För en gångs skull.
"Det behöver du inte ha", sade han leende. "Jag har själv väldigt mycket erfarenhet av att tänka högt. Skillnaden är bara att det jag har tänkt har varit mycket mer pinsamt."
Han tänkte på den gången då han fått en kökskniv av Phil som han skulle ställa i köket, och hade sagt högt och tydligt "Jag kan mörda Phil med den här!" Det hade slutat med att hans bäste vän trodde han var en seriemördare. Lyckat.
Självförtroendet rusade genom honom. Hon såg faktiskt ut att ha talat sanning. Något sådant hade ingen sagt till honom på månader. Han log nöjt.

"Du verkar ju inte ha något problem med att jag tänker högt ibland" sa jag och log tillbaka mot honom.
Jag såg sig omkring ännu en gång.
"Så, berätta lite om dig själv Dan" sa jag och lutade armbågarna mot köksbänken. "För det är väl så man börjar en konversation?".
Jag skrattade igen, vilket var väldigt vanligt att jag gjorde när jag var nervös.
"Jag är inte riktigt känd för att ha många vänner" mumlade jag.