Privat med Missy

Dabria stannade utanför det ljusgula träbyggda huset där hennes väninna Aimee bodde. Klockan var runt halv elva på kvällen. De hade gåttt runt i Centrum och glömt bort att hålla koll på tiden. Dabria borde ha varit hemma för en halvtimme sedan och nu var det bara att hoppas på att hennes morbror redan krypit till kojs. Det var mörkt ute och träden kastade långa, kusliga skuggor. Dabria tyckte sig höra alla möjliga ljud och att hon hade tre kvarter kvar att gå lät alldeles för mycket i hennes öron.

Kan jag köra i jagform?
---------------------------
Så nu vart jg tvungen att hitta hus och något jobb. Borde väll gå lätt? Det finns ju alltid någon möjlighet. Jag gick in till en affär då jag kom på att jag behövde pengar, jag visste ju en del om jorden innan detta. Jag kände i mina fickor och kände något, en enkel tia. Kunde jag handla något fö den tro?

Jovisst! Jag skriver dock i tredje person, då det är lättare för mig. :]
--

Dabria stannade till vid en affär som hade öppet ända till midnatt. Hon tvekade dock inte med att gå in: eftersom mannen som ägde stället var god vän med hennes morbror och kände på så sätt till henne också.
Hon gick fram till disken och väntade tålmodigt på att John skulle dyka upp. När han väl gjorde det såg han förvånad ut.
"Vad gör du ute den här tiden på dygnet?" undrade han och spände sin blick i henne. Dabria skrattade till och skakade på huvudet. "Jag glömde bort tiden." erkände hon för John. Den äldre mannen skakade på huvudet men räckte henne sedan en liten chokladask.
"Ta den här och kila hem nu, så lovar jag att det här förblir vår lilla hemlighet." nickade han och gav henne en klapp på axeln. I nästa ögonblick såg han smått oroad ut. "Eller vågar jag släppa iväg dig ensam? Kanske jag borde stänga affären lite tidigare, man vet ju aldrig vad det rör sig för typer häromkring." fortsatte han menande.

Jag lägger in en bild på hur Jimmy ungefär ser ut i mallen, bara s du vet
_____________________
Jag såg en affär som var öppen. Perfekt, bara något litet att ha. Jag klev in och en klocka plingade till. Väll där inne stod det en man som pratade med en ung kvinna. En tjej med blont hår, small och blek hy. Hon såg ut att vara ungefär i min ålder.

Gör detsamma om jag hittar någon passande
--
Dabria vände sig om då dörren öppnades. In kom en kille som hon inte hade sett till förut. Av någon underlig anledning blev hon lite illa till mods, så hon vände sin uppmärksamhet mot John igen. "Jag klarar mig. Tack för att du inte berättar om det här för morbror!" sa hon som avsked och började gå mot dörren. Väl ute tog hon en bit choklad medan hon traskade hemåt. Trots att hon bott med sin morbror i snart två år, så kändes det fortfarande inte riktigt som hemma. Hon saknade värmen i Australien och sina vänner där.

Jag kollade på tjejen som gick ut. Jag började gå runt för att hitta något.
"Ursäkta, vill du ha något?" frågade mannen i kassan. Jag kollade på honom.
"Ehum... ja, har du något för... tio kronor?" Han skrattade lite.
"Tyvärr inget som är inne", sa han. Jag nickade och gick ut. Då får jag hitta något senare.

Dabria drog sin kappa tätare krng sin kropp och svor tyst för sig själv. Hon borde ha tagit varmare kläder på sig och inte stannat ute så sent. Men hon kunde ju inte klandra Aimee för det, Dabria hade ju själv valt att följa med henne överallt.
När hon närmade sig gatan där hon bodde tillsammans med sin morbror, pustade hon ut av lättnad. Alla lampor var släckta i huset: så han hade väl redan gått och lagt sig. Förhoppningsvis skulle han inte vakna då hon låste upp dörren, för hon hade ju ingen bra anledning till att komma hem så sent.
Den lustiga känslan hon fått från den där killen hade inte helt lämnat hennes kropp och sinne. Det var något med honom som kändes annorlunda. Förmodligen var det bara hennes hjärna som ville spela ett trick. Varför skulle det vara något speciellt med den där killen?

Att klara sig utan mat var nog inte mitt största bekymmer nu, nu var det en bra plats att sova på som gällde. Det var knappt någon ute så jag kunde inte fråga någon om att få sova hos någon. Och sedan skulle väll ingen låta mig, en hemlös fallen ängel, få sova hos någon. Då skulle det väll bli en natt ute i kylan.

Gawky vände blicken till Andrew, som var den nyaste ärkeängeln. "Det är dags." förkunnade han uttråkat och spred ut sina vingar. Han landade en bit ifrån personen de haft sin blick på: nämligen Jimmy.
"Hur känns det att ha förlorat dina vingar och gå på jorden bland smutsiga människor, som aldrig vet vad dom vill?" undrade Andrew kaxigt och korsade sina armar över bröstet. Han trodde att han var överlägsen med sin nygivna makt.

Jag hörde någon bakom mig. Jag vände mig om med en suck.
"Vem är du?" Frågade jag och struntade i frågan. Jag visste att det var en ängel men kände inte igen honom.